Sinuhe egyptiern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sinuhe egyptiern
Författare Mika Waltari
Originaltitel Sinuhe egyptiläinen
Originalspråk Finska
Översättare Ole Torvalds
Genre Historisk roman
Utgivningsår 1945
Utgiven på
svenska
1946

Sinuhe egyptiern (finska: Sinuhe egyptiläinen) är en historisk roman från 1945 skriven av Mika Waltari.

Romanen räknas som en klassiker i genren. Efter att verket 1949 översatts till engelska placerade den sig i toppen av bästsäljarlistan i USA under ett halvår. Sinuhe egyptiern är en av världens mest sålda finska romaner och är översatt till mer än 40 språk.[1]

Waltari inspirerades av det forntida egyptiska litterära verket om Sinuhe, Sinuhes berättelse, från Mellersta riket och ca. 1800 f.v.t. I Waltaris verk är handlingen förlagd till Nya riket och de två Sinuhe-gestalternas respektive öden skiljer sig betänkligt åt.[2]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Boken handlar om läkaren Sinuhe och dennes liv i det forntida Egypten under det Nya riket (1300-talet f.v.t.). Sinuhe återberättar, på ålderns höst och från sin plats i påtvingad exil vid Röda havets kust, vad som hänt honom under hans liv. Hans ton uttrycker cynism, bitterhet och besvikelse och han säger sig skriva ned sin berättelse enbart av terapeutiska skäl och för att ha något att göra i det karga och ödsliga ökenlandskapet.

Sinuhe börjar sitt liv som ett hittebarn och växer upp i den fattiga delen av Thebe. Hans adoptivfar Senmut är läkare, och Sinuhe beslutar sig för att gå i dennes fotspår. Väl färdigutbildad sätter han upp en klinik och förvärvar den sluge och vältalige slaven Kaptah, som kommer att bli hans följeslagare och näre vän genom livet.

I egenskap av assistent till en kunglig läkare som hans adoptivfar känner får Sinuhe besöka hovet och den unge kronprinsen Echnaton för första gången.

En dag lär han känna den undersköna kvinnan Nefernefernefer, och han blir förhäxad av denna. Nefernefernefer får Sinuhe att ge henne allt han äger och t.o.m. att sälja hans adoptivföräldrars hus och grav. När så kvinnan insett att Sinuhes tillgångar är slut gör hon sig av med honom. Skamsen och vanärad ordnar Sinuhe så att hans adoptivföräldrar får en furstlig begravning (de hade tagit livet av sig inför vräkningen), varpå han beslutar sig för att i sällskap av Kaptah gå i exil till Levanten som då var under egyptisk administration.

I Syrien uppnår han berömdhet och rikedom på grund av sin läkekonst. En dag, under ett egyptiskt fälttåg i Syrien, stöter han på barndomsvännen Horemheb, som tjänar som befälhavare inom armén. Av denne får Sinuhe i uppdrag att på hans bekostnad resa runt i den kända världen för att utröna vilken militär potential som de etablerade rikena har.

Sinuhe beger sig, i sällskap av Kaptah, först till Babylon där han ägnar sig åt vetenskap och umgås med stadens lärde. En dag kallas han till den sjuke kungen som Sinuhe lyckas bota. I samband med denna händelse träffar Sinuhe en ung kretensisk kvinna vid namn Minea som nyligen förvärvats till kungens harem. Sinuhe blir förälskad i denna och under en babylonisk högtid lyckas han smuggla ut Minea ur palatset och fly iväg med henne och Kaptah till grannriket Mitanni.

Därifrån tar de sig vidare till Anatolien och det snabbt växande hettiterriket. Sinuhe och hans följe känner sig olustiga över den militärism och hårda rättsskipning som präglar hettiternas rike, och de beslutar sig för att lämna Anatolien och segla till Kreta, Mineas hemland.

Minea har växt upp med uppdraget att offra sig som jungfru till den lokale tjur- och havsguden, som bor inne i en bergsgrotta vid havet. Sinuhe fasar inför detta och befarar att han inte ska få se Minea igen. Kvällen innan Minea ska bege sig in i bergsgrottan gifter de sig inofficiellt med varandra. En tid efter att Minea förts in i bergsgrottan tar sig Sinuhe in i grottan för att söka efter Minea. Han påträffar hennes döda kropp och förstår att hon har blivit dödad av gudens överstepräst Minotaurus, för att inte Minea ska kunna återvända och avslöja att Kretas gud är död. Sinuhe blir utom sig av sorg, men Kaptah lyckas till slut sansa honom och övertala honom att inse att det bästa är att gå vidare och att återvända till Syrien.

I Syrien återgår Sinuhe till läkaryrket och han lyckas återfå sin tidigare status. Han märker dock att den egyptiska överhögheten i området nu har börjat ifrågasättas och hotas. Inte minst trissas denna stämningen upp av den syriske, hettitiskvänlige fursten Aziru, vilken Sinuhe ändå får till sin vän, bl.a. genom ett läkaruppdrag.

En dag beslutar sig Sinuhe för att återvända till Egypten. Han seglar till Thebe och öppnar där en klinik för de fattiga i samma stadsdel i vilken han växte upp. Han blir inte rik på detta utan drivs istället av ideologiska motiv. Hans slav Kaptah (som nu frigivits av Sinuhe) blir istället affärsman och öppnar en krog vid namn "Krokodilstjärten". Där träffar Sinuhe en kvinna vid namn Merit som visar sig bli Sinuhes livspartner.

I Egypten har nu en ny kung, Echnaton, börjat förmedla en monoteistisk lära, centrerad kring solguden Aton. Det leder till religiösa motsättningar med prästerskapet tillhörande den mäktige statsguden Amon. Sinuhe attraheras av den lära som den nye kungen förkunnar och som han upplever fokuserar på ljus, jämlikhet och rättvisa. Sinuhe ansluter sig till Echnatons hov och följer med denne till mellanegypten där en ny huvudstad, Akhetaton, tillägnad Aton, anläggs.

Motsättningarna mellan Amon och Aton fortsätter dock och det hela utvecklar sig till ett inbördeskrig. Atons rike på jorden börjar falla och en efter en överger hovmännen Echnaton och Akhetaton till förmån för Amon och Thebe. Det är också i Thebe som det slutliga slaget står. Sinuhe kämpar för Atons och faraos sak in i det sista, men till slut segrar Amon-prästerskapets sida. Under oroligheterna dödas Merit och hennes son Thot. Den senare skulle visa sig vara Sinuhes avkomma.

När nederlaget är ett faktum så dör Echnaton efter att ha druckit en giftbägare blandad av den förbittrade Sinuhe. Drottning Nefertitis far Eje sätter sig på tronen, efter pojkkungen Tutankhamons korta regeringstid, trots att Sinuhe förstått av kungamodern Teje att han själv är blåblodig och måste vara son till Amenhotep III och dennes mitanniska gemål och därigenom vara närmare tronen.

Både före och efter Aton-rikets fall bedriver Horemheb ett lågintensivt krig mot hettiterriket - Egyptens främsta rival vid den här tiden. Såväl Sinuhe som Kaptah deltar i denna strid, eftersom Sinuhe ville få kännedom om hur krig är. Han lyckas med Horemhebs och Ejes uppdrag att förhindra att den hettitiske prinsen Sjubattu lyckas ta sig till Egypten och erövra kungatronen.

Sinuhe drar sig nu tillbaks, plågad av alla förluster, till en enkel boning i Thebe, bitter och desillusionerad i sinnet. Då och då får han besök av sin forne tjänare Kaptah som bara blir rikare och rikare och som nu är Sinuhes mecenat. Sinuhe börjar tala illa om den nya regimen som leds av hans forne vän Horemheb, och hans straff för det blir exil till Röda havets kust.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Sinuhe - läkare och berättarjaget
  • Senmut - Sinuhes adoptivfar
  • Kipa - Sinuhes adoptivmor
  • Kaptah - Sinuhes slav
  • Minea - Sinuhes kretensiska kvinna
  • Merit - Sinuhes egyptiska kvinna
  • Thot - Sinuhes son
  • Thotmes - barndomsvän till Sinuhe
  • Nefernefernefer - Sinuhes första kärlek
  • Amenhotep III - kung av Egypten
  • Teje - drottning av Egypten
  • Baketamon - dotter till Amenhotep III och gemål till Horemheb
  • Echnaton - kung av Egypten, son till Amenhotep III
  • Nefertiti - drottning av Egypten, dotter till Eje
  • Horemheb - militär och barndomsvän till Sinuhe
  • Eje - kung av Egypten, vän till Teje
  • Burnaburiash - kung av Babylon
  • Aziru - kung av Amurru
  • Sjubattu - hettitisk prins
  • Minotaurus - Minos överstepräst
  • Muti - Sinuhes tjänerska i Thebe och vid Röda havet
  • Ptahor - Senmuts läkarvän
  • Ramose - Sinuhes kollega i balsameringshuset

Tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Mika Waltari skrev sin roman med andra världskriget och finska inbördeskriget som bakgrund. Den har ofta uppfattats förmedla krigströtthet och ett budskap om krigens grymhet och meningslöshet. Undergången för Echnatons idealism kan uppfattas som en tro på att sådana rörelser är farliga, och det har ofta pekats på att den militäristiska hettitiska staten bär likheter med nazitidens Tyskland.[3]

Ett tema som präglar boken är motsättningen mellan idealism och "realism". Medan Echnaton och Sinuhe företräder det förra så representerar Horemheb och Kaptah det senare. Echnaton förkunnar en värld där alla är jämlika oavsett klass och etnicitet, medan Horemheb förordar en värld där de gamla hierarkierna består och folk står mot folk. Echnaton har t.ex. föreställningen att ett sändande av "Livets kors" (en Aton-symbol) till en utländsk furste ska borga för fred och välstånd, något som Horemheb burdust påpekar inte har fungerat alls.[4] En ordväxling mellan Sinuhe och Kaptah är också belysande i sammanhanget. När Sinuhe ska öppna en läkarklinik för de fattiga efter att ha återvänt till Egypten säger Sinuhe till Kaptah: ""Kaptah", sade jag," varje mänska föds naken till världen, och i sjukdomen finns ingen skillnad mellan fattig och rik, egyptier och syrier." "Måhända inte, men mellan de gåvor de ger sin läkare är det stor skillnad", sade Kaptah snusförnuftigt. Dock är din tanke vacker och jag skulle intet ha emot den om någon annan tog sig före att förverkliga den och inte just du, då vi äntligen efter all möda har fått gunga på en gyllene gren. Denna din tanke är snarare en trälfödds tanke och som sådan förståelig, ty någon gång som yngre tänkte jag själv likadana tankar, tills käppen gjorde mig förnuftigare.""[5] Den äldre Sinuhe har dock blivit en "realist" i det att han säger: "Allting återgår till det forna och ingenting nytt finns under solen, ej heller förändras mänskan fastän hennes dräkt förändras och även orden i hennes språk förvandlas...Ty mänskan i sin ondska är grymmare och mer förhärdad än flodens krokodil. Hennes hjärta är hårdare än sten. Hennes fåfänglighet är lättare än damm. Sänk henne i floden, och då hennes kläder torkat ska hon vara densamma som förr."[6] Allt detta skulle kunna förstås som ett uttryck för en misstro mot politiska rörelser drivna av idealism och fanatism.

Ett annat tema som är genomgående i boken är motsättningen mellan krig och fred. Echnaton och Sinuhe står här mot Horemheb och hettiterna i sina ställningstaganden. Medan Horemheb vill straffa upproren i Syrien hårt och med militärmakt, vill Echnaton till varje pris undvika blodsutgjutelse. Echnaton säger bl.a. till Horemheb: ""För Atons skull kan jag inte föra krig, ty utgjutande av blod är honom en styggelse och hellre avstår jag från Syrien."[7] Horemheb förklarar indirekt sin syn på våld och krig då Sinuhe står inför honom efter att denne blivit gripen för uppviglande verksamhet. Horemheb säger bl.a.: "Sinuhe, jag har många gånger låtit varna dig, men du bryr dig inte om mina varningar, alltjämt talar du till mänskorna om att krigarens yrke är det föraktligaste och nedrigaste av alla yrken, och du säger att det är bättre för barnen att dö i sina mödrars sköten än att födas till krigare..."[8] På denna punkt förändras inte Sinuhes inställning, utan han håller fast vid den ståndpunkt som han förvärvade redan i barndomen. Horemheb utvecklar sin syn på våldet och idealsamhället i ett samtal med Sinuhe: "Sannerligen, efter tio år skall du inte längre känna igen Egypten, Sinuhe, ty då jag har fått tio års tid på mig skall du inte längre se tiggare och krymplingar i landet Kem. De svaga skall nämligen ge vika för de livsdugliga och jag skall även rensa ut det svaga och sjuka blodet ur Egypten, så att Egyptens folk åter skall varda ett starkt folk, som mina söner kan föra ut i krig att erövra hela världens krets."[9] Det är bl.a. idéförklaringar som dessa som har fått läsare och rescensenter att koppla Horemhebs och hettiternas politiska ställningstaganden till nazismen.

Urval av tryckta böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Waltari, Mika (1945) (på finska). Sinuhe egyptiläinen (första utgåvan, i två volymer). Borgå: WSOY .
  • Waltari, Mika (1946). Sinuhe, egyptiern (första svenska utgåvan). Helsingfors: Holger Schildt. Libris 753737 
  • Waltari, Mika (1947). Sinuhe, egyptiern (andra svenska utgåvan). Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 3155232 

Talböcker[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

"The Egyptian" av 20th Century Fox från 1954. Regisserad av Michael Curtiz och producerad av D. F. Zanuck. Med på rollistan bl.a. Edmund Purdom, Jean Simmons, Victor Mature, Michael Wilding och Peter Ustinov. Filmteamets Leon Shamroy var nominerad för bästa cinematografi vid Oscarsgalan 1955.

Musikaliska gestaltningar[redigera | redigera wikitext]

Filmmusiken från "The Egyptian" av Bernard Herrmann, Alfred Newman, W. T. Stromberg och Moscow Symphony Choir & Orchestra. Libris 11848195 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyclopedin, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/mika-waltari (2016-07-26)
  2. ^ För en jämförelse, se t.ex. R. B. Parkinson, "The Tale of Sinuhe and Other Ancient Egyptian Poems", Oxford och New York: Oxford University Press, 2009, sidorna 21-53.
  3. ^ Nationalencyclopedin, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/mika-waltari (2016-07-26)
  4. ^ Waltari, Mika (1990). Sinuhe, Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 340-41.
  5. ^ Waltari, Mika (1990). Sinuhe, Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 275.
  6. ^ Waltari, Mika (1990). Sinuhe, Stockholm: Wahlström & Widstrand, sid. 5-6.
  7. ^ Waltari, Mika (1990). Sinuhe, Stockholm: Wahlström & Widstrand, sid. 341.
  8. ^ Waltari, Mika (1990). Sinuhe, Stockholm: Wahlström & Widstrand, sid. 588.
  9. ^ Waltari, Mika (1990). Sinuhe, Stockholm: Wahlström & Widstrand, sid. 581.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]