Slaget vid Breitenfeld

Från Wikipedia
Slaget vid Breitenfeld
Del av trettioåriga kriget
Gustav II Adolf vid slaget vid Breitenfeld
Gustav II Adolf i slaget vid Breitenfeld.
Ägde rum 7 september (gs), 17 september (ns) 1631
Plats Breitenfeld, nära Leipzig, Tyskland
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Sverige
Kurfurstendömet Sachsen Sachsen 		Tysk-romerska riket Tysk-romerska riket
Katolska ligan
Befälhavare och ledare
Sverige Gustav II Adolf
Sverige Gustaf Horn
Sverige Johan Banér
Sverige Lennart Torstenson
Sverige Maximilian Teuffel  †
Kurfurstendömet Sachsen Johan Georg I av Sachsen
Kurfurstendömet Sachsen Johann Georg von Arnim 		Johann Tserclaes Tilly
Tysk-romerska riket Gottfried Heinrich zu Pappenheim
Styrka
Totalt: 42 000
23 000 svenska soldater.[1]

18 300 sachsare[1]

35 000[1] katoliker, majoriteten tyskar
Förluster
5 550 man

På svensk sida:
3 550[1] döda och på sachsisk sida 2 000[1] döda

27 000 man

7 600[1] döda, 6 000[1] tillfångatagna och 10 400 försvunna (desertörer, eventuellt döda eller tillfångatagna)

Slaget vid Breitenfeld mellan en svensk-sachsisk och en kejserlig här nära Leipzig den 7 september 1631 under trettioåriga kriget blev en vändpunkt i kriget. Genom den svensk-sachsiska segern gick det kejserliga militära övertaget förlorat. Segern var också upptakten till den svenska stormaktstiden, och medförde att Gustav II Adolf kommit att anses som en av tidernas främsta fältherrar.[2][3]

Bakgrund

År 1630 landsteg en svensk här, anförd av Gustav II Adolf, på ön Usedom i Pommern för att ingripa på protestantismens sida i det krig som pågått sedan 1618 och skulle vara i totalt trettio år. Tidigare försök att stoppa kejsar Ferdinand II:s framfart över de självständiga tyska staterna hade misslyckats och protestantismen var hotad.

Det fanns flera motiv för Sveriges engagemang i det trettioåriga kriget. Det främsta var försvaret av Sverige - att tvinga kejsaren att dra tillbaka sina trupper från norra Tyskland och därmed undanröja ett katolskt marint hot och förhindra krig på svensk mark. Härjningarna under kriget mot Danmark 1611–1613 var fortfarande i minne hos Sveriges befolkning och kunde utnyttjas i propagandan för kriget. Dessutom önskade Gustav II Adolf förhindra ett enat katolskt Tyskland och argumenterade för att hjälpa de protestantiska trosbröderna i Tyskland och propagandan framhöll Gustav Adolf som "Lejonet från Norden", en gammal tysk legend som inbegriper att en räddare ska komma från norr och hjälpa de rättrogna. Motiven för interventionen omfattade även en önskan att kunna ta ut tullavgifter i de viktiga tyska flodmynningarna. De tre argumenten för ett svenskt ingripande bör inte ses var för sig, utan de var tätt kopplade till varandra.[4]

Truppernas organisation

Kejserliga

Den kejserliga armén under befäl av Tilly stod uppställd med 21 000 man infanteri i väldiga fyrkanter (så kallade tertior) med pikenerare med sex meter långa pikar i mitten och musketerare i fronten och längs sidorna. Soldaterna stod uppställda i ett djup på upp till trettio led och fyrtio led breda. Denna typ av traditionell formation kallades skvadron och hade spanskt ursprung ("den spanska skolan"). Fördelarna med denna uppställning var vid anfall dess tyngd, som krossade eller skrämde iväg allt den mötte. Nackdelen var att den var svår att styra och omdisponera. På flyglarna stod kavalleriet med 11 000 ryttare.[5]

Det kejserliga artilleriet bestod av mellan 25 och 30 pjäser, av vilka minst hälften var tunga 16- och 24-pundiga kanoner.[5]

Svensk-sachsiska

Den nederländska formationen - bataljon - var en mycket mindre rektangel med pikar i mitten och musköter på sidorna. Den var betydligt mera lättrörlig och lättstyrd, men tålde inte en tertias anslagskraft. Men Gustav II Adolf hade förberett sig och organiserat en ny formation inför fälttåget: Brigaden (Gula brigaden, Gröna brigaden och Blåa brigaden). En brigad består av tre bataljoner (skvadroner) med små artilleripjäser framför; lättrörlig och fortfarande slagkraftig.

I den allierade uppställningen stod den svenska armén längst till höger med 16 000 man infanteri uppställda i två linjer med fyra brigader i främsta ledet och tre i det bakre. Bakom den ena gruppen stod två rytteriregementen i reserv. 7 600 ryttare fördelades på flyglarna. Andelen musketerare i den svenska formationen var högre än i den kejserliga. Denna slagordning var mer lättrörlig då leden endast var sex led djupa och gjorde det möjligt att snabbt reagera på fiendens rörelser. Den sachsiska armén om 18 300 man stod uppställd till vänster om den svenska i traditionell formering då den inte hade haft tid att träna svensk stridsteknik.[5][6]

Förhållandet mellan musköter och pikar var 13 till 8 och jämfört med den nederländska formationen hade Gustav II Adolf ökat pikarnas antal. Han hade också experimenterat fram en ny teknik för musköteldgivning; musketerarna intog tre led där det första sköt knästående, det andra hukande och det tredje i stående ställning. Genom denna teknik blev elden hård och koncentrerad.[7]

Högerflygelns första linje leddes av kungen själv medan general Johan Banér förde den andra linjen. I centern förde generalmajor Maximilian Teuffel (som stupade) första linjen och överste John Hepburn den andra och på den vänstra flygeln förde fältmarskalk Gustav Horn befälet över den första linjen och överste Adolf Didrik von Efferen-Hall över den andra. I centern, framför första försvarslinjen, stod överste Lennart Torstensons artilleri.

Artilleriet bestod av åtta 18- och fyra 24-pundiga kanoner uppställda framför de svenska trupperna, samt fem eller sex 3-pundiga framför varje brigad. Antalet pjäser framför de sachsiska trupperna var något fler, men deras kaliber är okänd.[5]

Slaget

Slaget avbildat på samtida kopparstick.
Truppernas uppställning vid slaget vid Breitenfeld.
Den kejserliga armén (rött) drar sig åt höger för att överflygla. Den svenska armén (blått) svänger upp för att möta hotet och förlänger linjen med reservtrupper.

I slagets öppningsskede hade den svensk-sachsiska armén en lätt överlägsenhet (42 000 mot 35 000). De svensk-sachsiska trupperna hade tillbringat natten i full stridsgruppering vid byn Wölchau och drog i gryningen söderut. De båda arméernas ryttarpatruller stötte samman vid niotiden på morgonen. Vid tolvtiden stod de båda arméerna uppställda mot varandra längs en halv mil lång front. Det kejserliga artilleriet öppnade eld mot den svensk-sachsiska armén och en artilleriduell, som varade i ett par timmar, bröt ut. Det svenska artilleriet under ledning av Lennart Torstenson var rörligt och flexibelt och ändrade riktning för att bättre kunna beskjuta fienden. Den svenska högra ryttarflygeln angrep och pressade de kejserliga ordentligt. Pappenheims tunga kavalleri, tillsammans med infanteri, angrep den svenska högerflygeln, men elden från den svenska sidan orsakade svåra förluster bland ryttarna. De lyckades inte bryta igenom de svenska leden, då det ständigt dök upp nya svenska trupper, vilka varit grupperade längre bak. Totalt genomfördes sju kejserliga kavallerianfall.[5]

Samtidigt anföll de kejserligas högra flygel under ledning av Tilly de sachsiska trupperna, som råkade i upplösning och flydde i panik. Stora delar av det sachsiska kavalleriet stod dock kvar och bjöd vidare motstånd, men svenskarna hotades av inringning. Då kom de lättrörliga svenska trupperna väl till pass och den svenska vänsterflygeln under befäl av Gustav Horn lyckades svänga upp och inleda en serie motanfall mot Tillys trupper, vilket medförde att slaget vände. Utan sin rörlighet hade svenskarna inte kunnat skapa en ny vänsterflygel utan blivit rejält flankerade och troligen besegrade.[5]

Det centrala svenska artilleriet utsatte fiendens led för kraftig beskjutning. Det kejserliga kavalleriet flydde, medan infanteriet fortsatte att kämpa. De förlorade sachsiska kanonerna återtogs av svenskarna och det kejserliga artilleriet erövrades. Omkring klockan sju på kvällen var striden över. Tack vare tappert stridande i en hopplös situation, vilket förhindrade att svenskarna förföljde deras flyende trupper, undgick den kejserliga armén en fullständig utplåning.[8] Den svenska armén hade vunnit en framgång som gav eko i hela Tyskland och övriga Europa.

Militära slutsatser

Den katolska ligans gamla taktik hade mött en modernare, vilken visade sig vara mer flexibel och snabbrörlig. Erfarenheterna från slaget vid Breitenfeld medförde att den kejserliga armén omorganiserades inför kommande slag. Vid slaget vid Lützen följande år hade den spanska skolans tunga enheter övergivits och regementena omorganiserats för att bli rörligare. Eldkraften ökades genom att infanteriregementena försågs med lätt artilleri efter svensk förebild. Kavalleriet omorganiserades och fördelades på båda flyglarna.[9]

Följder

Gustav II Adolfs seger i Breitenfeld.

Vid en mönstring dagen efter slaget kvarstod endast 9 000 man i Tillys armé. Han hade förlorat nästan 25 000 man på något dygn varav 7 600 döda. Upp emot 5 000 flyende soldater slogs ihjäl av den upprörda lokalbefolkningen. Tilly sårades och var nära att tas tillfånga. Svenskarna däremot kunde rekrytera 6 000 fångar till de egna leden, som ersättare för de 3 550 döda svenskarna och 2 000 döda sachsarna - ett halvår senare hade Gustav Adolfs armé ökat till 93 000 man, varav 6 000 svenskar.[5]

Den historiska betydelsen av slaget vid Breitenfeld är det få som bestrider. Det tidigare kejserliga-katolska övertaget raserades. Det pågående kriget skulle fortsätta fram till 1648 och Tyskland kom att grundligt ödeläggas och förbli splittrat fram till 1800-talet. Genom slaget debuterade Sverige som stormakt i Västeuropa. För den svenska armén innebar stormaktsinblandningen att den behövde utökas med professionella värvade, utländska legoknektar.[5]

Den svenska segern vid Breitenfeld chockade omvärlden och den gjorde det möjligt för Gustav II Adolf att välja i vilken riktning han skulle marschera vidare. Den 15 september hölls krigsråd i Halle för att besluta om de fortsatta krigsplanerna. Ett alternativ var att gå direkt mot Wien och försöka nå en snabb avslutning av kriget. Beslutet blev att de sachsiska trupperna gick mot de kejserliga arvländerna och Wien, medan svenskarna gick mot sydväst för att krossa de resterande kejserliga trupperna. Beslutet har allt sedan dess varit diskuterat och ifrågasatt, men det är omöjligt att veta om en marsch mot Wien hade kunnat medföra gynnsamma fredsvillkor för protestanterna redan år 1632.[10]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g] Ericson Wolke 2003, s. 119.
  2. ^ David Williamson i Debrett's Kings and Queens of Europe ISBN 0-86350-194-X London 1988 sid 128
  3. ^ Encyclopædia Britannica ISBN 0-85229-339-9, 1979 sid 502
  4. ^ Ericson Wolke, Larsson & Villstrand 2006, s. 90–91.
  5. ^ [a b c d e f g h] Ericson Wolke 2003, s. 119–129.
  6. ^ Gullberg 2008, s. 106.
  7. ^ Carlsson & Rosén 1967, s. 74.
  8. ^ Ericson Wolke, Larsson & Villstrand 2006, s. 113–115.
  9. ^ Carlsson & Rosén 1967, s. 104.
  10. ^ Gullberg 2008, s. 108–111.

Tryckta källor

Litteratur

  • Eriksson, Bo: Lützen 1632, Prisma, Stockholm 2006, ISBN 91-518-4430-3
  • Peters, Jan (red.): Sedan stack vi staden i brand - En legoknekts dagbok från trettioåriga kriget, Ordfront, Stockholm 1993, ISBN 978-91-7037-208-7

Externa länkar


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Slaget_vid_Breitenfeld&oldid=39373187”