Slaget vid Breitenfeld

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För slaget på samma plats år 1642, se Slaget vid Leipzig (1642).
Slaget vid Breitenfeld
Del av Trettioåriga kriget
Gustav II Adolf vid slaget vid Breitenfeld
Gustav II Adolf i slaget vid Breitenfeld (1632) av Johann Jakob Walther.
Ägde rum 7 september 1631 (gs)
17 september 1631 (ns)
Plats Breitenfeld, kurfurstendömet Sachsen
(dagens Leipzig, Sachsen, Tyskland)
Resultat Avgörande svensk-sachsisk seger
  • Kejserliga militära övertaget förlorat.
  • Ökad operativ handlingsfrihet för Sverige och Sachsen.
Stridande
Sverige Sverige
Kurfurstendömet Sachsen Sachsen
Tysk-romerska riket Tysk-romerska riket
Katolska ligan
Befälhavare och ledare
Sverige Gustav II Adolf
Sverige Gustaf Horn
Sverige Johan Banér
Kurfurstendömet Sachsen Johan Georg I
Kurfurstendömet Sachsen Johann von Arnim
Johann Tserclaes Tilly
Tysk-romerska riket Gottfried Pappenheim
Tysk-romerska riket Egon von Fürstenberg
Styrka
40 150 man[1]
22 800 svenska soldater
17 350 sachsiska soldater
66 kanoner[1]
31 400 man[1]
14 700 kejserliga soldater
15 700 ligistiska soldater
1 000 irreguljära soldater
27 kanoner[2]
Förluster
5 550 man
Sverige: 3 550 döda[3]
Sachsen: 2 000 döda[3]
21 600 man
7 600 döda[4]
6 000 tillfångatagna[4]
8 000 döda, deserterade och tillfångatagna under dagarna efter slaget[4]

Slaget vid Breitenfeld (tyska: Schlacht bei Breitenfeld), även känt som slaget vid Leipzig, var ett fältslag som utkämpades vid byn Breitenfeld i dagens Sachsen i Tyskland den 7 september 1631 under Trettioåriga kriget. En svensk-sachsisk armé under Sveriges kung Gustav II Adolf och den sachsiske kurfursten Johan Georg I mötte en kejserlig-ligistisk armé under generalfältmarskalk Johann Tserclaes Tilly.

Sveriges inträde i Trettioåriga kriget år 1628 skedde i syfte att förhindra den Habsburgsk-katolske kejsaren Ferdinand II från att expandera sig till Östersjön och hota svenskt territorium. I juni 1630 landsteg kung Gustav II Adolf med en svensk armé i Tysk-romerska riket och efter några månaders fälttåg konsoliderade sitt territorium i Pommern. I våren 1631 hade generalfältmarskalk Tilly kraftsamlat en armé för att försöka återställa den kejserliga kontrollen över norra Tyskland. Efter åtskilliga strider mellan svenska och kejserliga trupper längs floderna Elbe och Oder, marscherade Tilly in i Sachsen för att erövra det neutrala kurfurstendömet. Den senare under kurfurst Johan Georg I valde att ingå förbund med Gustav II Adolf och med förenade trupper på 40 150 man marscherade de till Leipzig för att möta Tillys armé.

Tilly grupperade sina 31 400 kejserlig-ligistiska trupper utmed en höjdsträckning vid byn Breitenfeld med stora kavalleriflyglar. Gustav II Adolf ordnade sin svenska armé i två linjer, som båda hade var sin liten reserv, medan den sachsiska armén uppställdes bredvid den svenska vänsterflygeln. Efter en inledande artilleriduell som vräkte stora förluster på båda sidor, framryckte det kejserliga kavalleriflyglarna mot både den svenska högerflygeln och de sachiska trupperna. Den vänstra kejserliga kavalleriflygeln slogs tillbaka av svenskarna, medan den högra kavalleriflygeln lyckades driva de sachsiska trupperna på flykten, varpå Tilly framryckte med det kejserlig-ligistiska infanteriet för att omfatta den svenska vänsterflygeln. Genom snabb improvisation och de svenska truppernas flexibilitet kunde den svenska vänsterflygeln snabbt omgruppera sig och inleda en serie motanfall mot Tillys trupper. Samtidigt gick Gustav II Adolf till ett större motanfall med sin högra flygel, erövrade det kejserliga artilleriet och rullade upp resten av Tillys trupper. Efter slaget hade Tilly förlorat två tredjedelar av sin armé medan de svensk-sachsiska förlusterna uppskattades till omkring 5 550 man.

Genom den svensk-sachsiska segern vid Breitenfeld gick det kejserliga militära övertaget förlorat och Gustav II Adolf fick ökad operativ handlingsfrihet till att fortsätta sitt fälttåg mot södra Tyskland. Vidare kom Gustav II Adolf genom slaget beryktas som en av tidernas främsta fältherrar,[5] då hans armé uppvisade en kombination av stor eldkraft och lättrörliga stöttrupper, i förening med överlägsen disciplin och organisatorisk flexibilitet och initiativförmåga. Efterhand som kriget fortskred kom flera arméer, också den kejserliga, att börja kopiera den vid Breitenfeld överlägsna svenska stridstaktiken.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Trettioåriga kriget
Karta över det Tysk-romerska riket år 1618.

Trettioåriga kriget var en sammansättning av flera större och mindre sammanlänkade konflikter mellan protestanter och katoliker i Europa. Krigets första gnista var den protestantiska revolten i Böhmen, som inträffade efter den omtalade defenestrationen i Prag i maj 1618. I verkligheten uppblåstes kriget på grund av flera inre och yttre spänningar gentemot den Habsburgska monarkin. Den religiösa splittringen mellan de katolska och protestantiska staterna inom Tysk-romerska riket kom att under krigets gång utvecklas till ett mindre världskrig mellan Europas maktblock. Det katolska Frankrike skulle under krigets andra halva gå i krig såväl mot Habsburgarna som med det katolska Spanien. Spanien i sin tur hade under en längre tid varit involverat i Åttioårskriget mot Nederländerna. Sverige och Ryssland var i konflikt mot Polen, och senare kom även Danmark-Norge, kurfurstendömet Sachsen och andra mindre tyska stater och städer involveras i konflikten med den tysk-romerske kejsaren och ärkekatoliken Ferdinand II. Vid slutet av det böhmisk-pfalziska skedet av kriget (1618–1622) övergick kriget till det nedersachsisk-danska skedet. Danmarks senare nederlag och utträde ur kriget 1629, till följd av den kejserliga arméns generalissimus Albrecht von Wallensteins fälttåg i Nordtyskland, ledde till en nedtrappning för stridigheterna. De protestantiska staterna i Tyskland hade sedan krigets startskott lidit av svåra umbäranden och mot bakgrund av kejsarens och den katolska sidans stärkta position utfärdades i mars 1629 Restitutionsediktets förordning, vilket skulle ha medfört ett dråpslag för de protestantiska staterna. Det var med denna bakgrund, liksom efter underskriften av separatfreden med Polen den 16 (26) september 1629, som Sveriges kung Gustav II Adolf planerade sitt eget ingripande i kriget och bli en ledargestalt för de protestantiska trosförvanterna i Nordtyskland.[6][7][8]

Svensk landstigning i Pommern[redigera | redigera wikitext]

Gustav II Adolfs landstigning i Pommern (1630) av en okänd konstnär.

Orsaken till det trettioåriga krigets tredje fas, det så kallade svensk-tyska skedet (1630–1635), var nödvändigheten för Sverige att driva ut de katolska arméerna ur de nordtyska länder som låg inom dess närmaste intressesfär samt förhindra flottupprustningarna där, då deras närvaro vid Östersjön skulle hota svenskt territorium.[9] Till skillnad från tidigare faser kom Sveriges inträde leda till en eskalering av kriget, som skulle utsprida sig på olika fronter såväl inom som utanför Europas gränser. Men från början lade Gustav II Adolf fram konturerna till en diplomatisk lösning av konflikten, som på samma gång skulle ha tillgodosett både Sveriges och dess trosförvanters intressen i Nordtyskland. Men efter inledande förhandlingar med kejsaren i Danzig våren 1630, visade det sig vara omöjligt för Gustav II Adolf att nå en tillfredsställande uppgörelse. Vidare misslyckades även kungen att nå en uppgörelse med de protestantiska ständernas självskrivna ledare Sachsen, som då regerades av kurfursten Johan Georg I. Under kurfurstedagen i Regensburg i augusti 1630 framtvingade de tysk-romerska ständerna, vilka var oroliga över kejsarens växande makt, ett avskedande av Wallenstein och en reducering av såväl den kejserliga som den katolska ligans respektive arméer.[10][11][12]

Inför ståndsriksdagen 1628 och 1629 talade Gustav II Adolf om nödvändigheten av Sveriges inträde i kriget, dels om försvaret av den protestantiska tron och dels av de kejserliga flottrustningarna i Nordtyskland, vilket skulle sätta det svenska riket i stor fara.[13] Efter att hela riksdagen godkände kungens krigsförklaring, steg Gustav II Adolf den 17 juni 1630 med sin armé på 13 200 man ombord på den svenska flottan vid Älvsnabben i Stockholms skärgård, som bestod av 60 krigsfartyg och 200 mindre båtar. Den 25 juni 1630 rundade flottan udden PerdRügen. Två dagar senare landsteg kungen med armén på tysk jord vid PeenemündeUsedom. Deras landstigning förflöt utan motstånd från kejserlig sida, vars få garnisoner i området retirerade till Wolgast. I september avskedades Wallenstein som överbefälhavare för den kejserliga armén. Hans sista beslut innan han lämnade sin post var att förstärka garnisonerna i Pommern och Mecklenburg med 30 000 man, men då dessa provinser var fattiga och därför oförmögna att försörja dessa trupper, kunde inte trupperna utplaceras över ett stort försvarsområde.[14][15][16][17][18]

Från Östersjön kunde Gustav II Adolf försörja sin armé genom regelbundna proviantleveranser från det svenska fastlandet. Under den första månaden efter landstigningen ockuperade svenskarna staden Kammin och öarna Rügen, Usedom och Wollin. Den 20 juli erövrade de Pommerns huvudstad Stettin, vars garnison kapitulerade utan strid.[19] Dess hertig Bogislav XIV tvingades ingå förbund med Gustav II Adolf och bistå i försörjningen av kungens armé. Vidare tillgavs subsidier till kungen från Mecklenburgs avsatta hertigar, vars områden hade ockuperats av Wallenstein och som således såg kungen som deras befriare. I början av augusti inledde generalmajor Dodo zu Knyphausen med 5 000 man en belägring av Wolgast, som efter tre veckor intogs den 25 augusti. Kort efteråt försökte Knyphausen belägra kuststaden Kolberg, men då både Kolberg och den närliggande staden Greifswald gjorde hårdnackat motstånd tvingades Knyphausen dra sig tillbaka vid slutet av 1630. Genom sommarfälttåget kunde det svenska brohuvudet längs den tyska Östersjökusten konsolideras samtidigt som den svenska armén kunde förstärkas genom nyrekryteringar från närområdet.[20][21][22][23]

Svenska fälttågen i Mecklenburg och Pommern[redigera | redigera wikitext]

Samtida tysk tidningsbild från 1630-talet som skildrar hur Gustav II Adolf tvingar påven Urban VIII, symbolen för den katolska trosuppfattningen, till att lämna ifrån sig alla protestantiska städer och fästningar i Tyskland som erövrats av katolikerna.

Vid början av fälttåget var Gustav II Adolf i stark ekonomisk och militär beroendeställning hos de tyska protestanterna, vars entusiasm för den svenska landstigningen var ytterst bristfällig. Bland kurfurstendömena Sachsen och Brandenburg samt några mindre hertigdömen betraktades Gustav II Adolf som en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm V av Hessen-Kassel, staden Magdeburg och hertigarna av Mecklenburg och Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom.[14][24] På den katolska sidan förfogade Ferdinand II över en katolsk armé på totalt 100 000 man, men av logistiska skäl hade styrkan stadigt minskat till en fältarmé om 60 000 man, fördelade mellan 40 000 kejserliga soldater och 20 000 ligistiska soldater under gemensamt befäl av generalfältmarskalk Johann Tserclaes Tilly, vilken hade övertagit överbefälhavarposten efter Wallensteins avskedande. Den italienske fältmarskalken Torquato Conti förde befälet över de kejserliga trupperna i Pommern. Men Wallensteins frånvaro hade skapat förvirring bland Pommerns kejserliga trupper, vars dåliga skick gjorde att Conti blev oförmögen att stoppa Gustav II Adolfs erövringståg.[25][23]

Generalfältmarskalk Johann Tserclaes Tilly, överbefälhavaren för den kejserliga respektive katolska ligans arméer. Målning av Anthonis van Dyck.

Efter att den svenska armén under sommaren konsoliderat sina territorier i Pommern kunde Gustav II Adolf gå vidare mot Mecklenburg, som i slutet av september 1630 invaderades av 12 000 svenska soldater med det huvudsakliga målet att säkra flodövergångarna över Elbe. Hälften av dessa trupper under kungens direkta befäl erövrade staden Ribnitz och vissa mindre kejserliga fästningar innan de inledde en belägring av hamnstaden Rostock. Under tiden råkade hans allierade Vilhelm av Hessen den 23 oktober besegras i ett fältslag med den kejserlige fältmarskalken Gottfried Heinrich zu Pappenheim, vars trupper hade anlänt i Elbes nedre trakter. Samtidigt lyckades överste Federigo di Savelli förstärka Rostocks försvar för att kunna avskräcka de numerärt underlägsna svenska trupperna. Gustav II Adolf valde att avbryta belägringen och återvända till Pommern under mitten av oktober.[26][27][28]

Denna misslyckade expedition fick kungen att ge upp sina försök att erövra Elbes flodövergångar och i stället rikta sin uppmärksamhet till floden Oder längre österut. Under vintermånaderna förstärkte han sin armé så att den i slutet av året omfattande över 100 000 man (inklusive garnisoner). Han fördelade sin armé i fyra separata armékårer.[29] Den största var den kungliga armén på 30 000 man under kungens personliga befäl, följt av en armékår på 15 000 man under hans ställföreträdare, fältmarskalk Gustaf Horn, som framryckte längs med Oder. Senare förstärktes Horns armé av 11 000 man under generalmajor Maximilian Teuffel, vilken hade övergivit belägringen av Kolberg. En mindre armékår på 2 500 man under överste Dietrich von Falkenberg skickades för att förstärka Magdeburgs garnison. Slutligen landsteg en brittisk expedition på 15 000 under markis James Hamilton vid mynningen av floden Peene, vilka förberedde sig för att ansluta sig till kungens armé. Conti med 12 000 kejserliga soldater besatte starka fästningar vid Gartz och Greifenhagen, vilkas närhet till Stettin skapade stora problem inför kontrollen över Oder och de svenska förbindelselinjerna mellan Pommern och Magdeburg.[30]

Under juldagen 1630 gick Gustav II Adolf till överraskningsanfall mot både Greifenhagen och Gartz. Garnisonen i Greifenhagen förintades medan den i Gartz slog till reträtt efter svenskarnas terrorbombning mot fästningen.[31] De flyende trupperna under ledning av överste Hannibal von Schauenberg retirerade i säkerhet till Brandenburg. Trots sin ringa förlust på 500 man under hela den svenska operationen, tvingades Conti med samtliga kejserliga soldater utrymma hela Pommern.[32][33] Under tiden hade Tilly med sin armé anlänt till Frankfurt an der Oder i mitten av januari 1631, efter en 30 mil lång ilmarsch på tio dagar. Gustav II Adolf marscherade nedströms Oder och intog staden Bärwalde den 13 januari 1631. Här mötte kungen den franske diplomaten Hercule de Charnacé, med vilken kungen undertecknade ett fördrag där Frankrike skulle betala 400 000 riksdaler per år under fem år till den svenska krigskassan mot att Gustav II Adolf lovade hålla en armé om minst 36 000 man i Tyskland. Kungen fick genom fördraget en allierad och den franske statsmannen Richelieu fick en motståndare till Ferdinand II och behövde därigenom inte själv ge sig in i kriget.[34][35][36][37]

Stormningarna av Frankfurt och Magdeburg[redigera | redigera wikitext]

Den 19 mars 1631 lämnade Tilly med sin armé Frankfurt an der Oder och gick mot gränsen till Mecklenburg, där Gustav II Adolf under februari inledde sin andra invasion. Tilly intog och hänsynslöst plundrade den upproriska staden Neubrandenburg, medan Gustav II Adolf erövrade staden Demmin och undvek två direkta konfrontationer med Tillys armé. I stället riktade kungen sin fokus på Frankfurt an der Oder, för att dels säkra flodövergången över Oder och dels distrahera Tilly från att hota Magdeburg. Vid underrättelsen om svenskarnas planer var Tilly i en osäker ställning på huruvida han antingen skulle undsätta Frankfurt eller slutföra sin belägring av Magdeburg. Den 13 april anlände Gustav II Adolfs armé på 23 000 man utanför Frankfurts murar. Med vetskap av de kejserligas plundring av Neubrandenburg, planerade kungen att Frankfurt skulle betala samma mynt. Samma dag gick svenskarna till ett ursinnigt anfall mot staden. Efter en hård strid med 800 stupade svenska soldater intogs staden, och 3 000 man ur stadens garnison massakrerades ihop med vissa beväpnade borgare. Vid underrättelsen om Frankfurts fall lät Tilly omedelbart med 25 000 man återvända till Magdeburg.[38][39][40][41]

Plundringen av Magdeburg (Magdeburgs jungfrur), målning av Eduard Steinbrück.
Svenskarnas och kejserligas territorier i Pommern efter svenskarnas erövring av Kolberg, Landsberg och Frankfurt.

Kort efter erövringen av Frankfurt an der Oder kunde svenska trupper inta staden Landsberg. Även garnisonen i Kolberg, efter fem månader långt motstånd mot svenskarna, kapitulerade under mars månad. Gustav II Adolf hade därmed tagit kontrollen över allt territorium bakom Frankfurt och kunde utöva diplomatisk tryck mot de protestantiska kurfurstarna. Mot sin svåger, Georg Vilhelm av Brandenburg, lät han i maj marschera mot Potsdam och Berlin och erövrade fästningen Spandau. Genom dessa krigshandlingar tvingades kurfursten ingå förbund med Sverige, och vid ratificeringen av förbundet den 22 juni 1631 skulle Brandenburg bistå med månatliga subsidier till den svenska krigskassan. Trots detta hot mot hans norra gräns, kunde Johan Georg av Sachsen varken övertalas eller tvingas ingå förbund med Sverige. I stället iakttog han en strikt och fortsatt neutralitetspolitik gentemot fälttågen som skedde utanför hans kurfurstendöme, en politik som satte hinder för både kungens och Tillys krigföring.[42][39]

Sedan början av april var Magdeburg belägrat av kejserliga trupper. Stadens kommendant Falkenberg beordrades av Gustav II Adolf att hålla ut i minst två månader. Inledningsvis hade Falkenberg dragit nytta av Tillys obeslutsamhet genom att förstärka stadens försvarsverk och omorganisera sin 2 500 man starka garnison och 5 000 beväpnade borgare.[41] Men då Tilly efter Frankfurts fall återvände till Magdeburg i slutet av april lät han metodiskt anfalla stadens yttre försvarsverk på flera fronter, vilka stegvis övergavs av de svenska försvararna. De kejserliga trupperna grävde löpgravar som vid mitten av maj endast var fem meters avstånd från stadens murar. Den 18 maj skickade Tilly sitt sista ultimatum om kapitulation, som förvägrades av stadens ledning. Den 19 maj höll Tilly med sina generaler krigsråd, där man beslutade om att följande dag göra ett sista anfall mot staden från sex fronter.[43] Under morgonen den 20 maj bombarderades staden av Tillys kanoner och kejserliga trupper bröt sig in i staden från flera håll. Staden stacks i brand, Falkenberg och hela stadens garnison massakrerades och de kejserliga trupperna plundrade staden under flera dagar och begick grymma våldshandlingar mot stadens 25 000 invånare. Då Tilly den 24 maj beordrade att avbryta plundringen hade Magdeburg under dagarna förvandlats till en pyrande spökstad, med 20 000 av dess invånare liggande bland de sönderbrända husen och gatorna.[44][39][45][46]

Striderna längs Elbe[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Slaget vid Werben

Med förintelsen av Magdeburg var Tilly oförmögen att kunna försörja sina trupper av dess närområde. Då Gustav II Adolf misslyckades att undsätta staden i tid kom dess förintelse att skada kungens goda rykte. Däremot kom förlusten att motivera kungen till att överge sin tidigare försiktiga krigföring och att i stället söka upprättelse för den hänsynslösa massakern av Magdeburgs protestantiska befolkning.[47] Från Magdeburg marscherade Tilly för att möta Gustav II Adolfs trupper. Genom nyrekryteringar och färska trupper från Norditalien, vilka tidigare hade varit engagerade i mantuanska tronföljdskriget, fick Tillys fältarmé understöd från tre uppmarscherande arméer på 30 000 man. Tilly beslutade sig för att dela upp sin fältarmé i två delar: den ena under Pappenheim beordrades att bevaka Magdeburgs närområde medan den andra under Tilly skulle marschera mot Thüringen för att möta Sachsen-Weimars trupper. Samtidigt marscherade söderifrån två kejserlig-ligistiska arméer under generalerna Egon von Fürstenberg och Johann von Aldringen, vilka ockuperade Württemberg och staden Ulm, medan en tredje armé under general Otto Heinrich Fugger ockuperade Hessen.[48][49]

Gustav II Adolf förberedde sig för att förhindra vidare kejserliga härjningar genom att etablera en stark försvarslinje längs floderna Elbe, Havel och Spree och skickade mindre detachement till Mecklenburg och Schlesien. Pappenheim var vid denna tid förargad över sin stillastående position vid Magdeburg och beslutade att i början av juli på eget bevåg med 13 000 man, från sitt brohuvud vid Havel, inleda en större offensiv mot Havelberg, Werben och Burg. Svenskarna gjorde en omedelbar motoffensiv som på en vecka drev tillbaka Pappenheims trupper till andra sidan av Havel och erövrade det strategiskt viktiga brohuvudet Tangermünde. Gustav II Adolf lät omgruppera sin armé för att med 30 000 man försöka utmana Tillys kejserlig-ligistiska armé, vilken ännu inte hade sammanstrålat med sina förstärkningar söderifrån. Samtidigt gjorde kungen upp en försvarsplan som koncentrerades runt staden Werben, som svenskarna kort innan hade återerövrat från Pappenheims trupper. Tilly hade under tiden sammanstrålat med Pappenheims armé, och med 20 000 man ville de utmana Gustav II Adolf på batalj. Kungen i sin tur hade samlat 15 000 man vid ett starkt befäst läger i Werben.[50][47][51]

Svenskarnas territorium i norra Tyskland i augusti 1631.

Tilly framryckte långsamt mot Werben och den 27 juli blev vissa av hans regementen stationerade vid Burgstall bortjagade av svenska kavalleriförband. Bedrövad av denna händelse anlände Tilly med sin armé utanför Werben den 5 augusti. Han observerade att ett frontalanfall mot svenskarnas starka läger skulle riskera i en massaker av hans trupper. På morgonen den 6 augusti lät Tilly i skydd av en tjock dimma framrycka mot lägrets svagaste punkter. Framryckningen misslyckades när dimman senare lyftes och Tillys trupper retirerade med svåra förluster efter att de utsatte av svenskarnas artillerield. Tilly rangerade sin armé i stridsformation under två dagar, men Gustav II Adolf vägrade att acceptera Tillys utmaning. Då den senare inte ville riskera ett nytt anfall mot svenskarnas starka ställning gick de kejserliga trupperna till reträtt den 8 augusti. Både Tilly och kungen tillbringade de följande veckorna med att förstärka sina arméer. Vid ankomsten av Fürstenbergs armé vid slutet av augusti kunde Tilly förfoga över sammanlagt 35 000 man mot Gustav II Adolfs vid tidpunkten underlägsna armé.[50][52][53][54]

Kraftsamlingen vid Leipzig[redigera | redigera wikitext]

Den sachsiska neutralitetspolitiken fortsatte att sätta hinder på Tillys armé, då kurfurstendömet blockerade förbindelselinjerna mellan de kejserliga och ligistiska arméerna som gick över svenskarnas försvarslinje vid floderna Elbe och Oder. Vidare ville Johan Georg I förstärka sitt kurfurstendöme genom att fatta beslut om en nyrekrytering av milisregementen, ett beslut som möttes av förkastelse och hotelser från Ferdinand II. Tilly fruktade att den sachsiske kurfursten skulle alliera sig med Gustav II Adolf, vilken redan hade ingått förbund med Brandenburg. För att sätta ett ultimatum till Johan Georg I angående sina rekryteringar, valde Tilly att invadera kurfurstendömet i juni 1630. Kurfursten ville vinna tid genom att undvika en direkt motoffensiv och ingå förhandlingar med Tilly. Men Tilly valde att snabbt avsluta förhandlingarna och inleda en belägring av Leipzig.[55][47][56][57][58]

Samtida kopparstick föreställande den belägrade staden Leipzig.

Med hotet om en kejserlig ockupation över hela hans kurfurstendöme, beslutade sig Johan Georg I den 30 augusti att ingå förbund med Gustav II Adolf, för att med sina förenade styrkor möta Tillys armé och häva belägringen av Leipzig. I slutet av augusti valde även Bremen och Vilhelm V av Hessen-Kassel att ingå i den protestantiska alliansen.[47] Gustav II Adolf och Johan Georg I förenade sina arméer vid staden Düben den 15 september, medan Tillys armé redan hade stormat och intagit Leipzig. Motståndarna var vid tidpunkten endast 25 kilometer ifrån varandra. Tilly var oförmögen att undvika batalj och blev även numerärt underlägsen efter föreningen av de båda protestantiska regenternas arméer. En reträtt i sydlig riktning skulle förvärra hans situation, då ett inträde i Böhmen skulle leda till en eventuell krigsförklaring från Wallenstein, som sedan våren 1631 hade ingått förhandlingar med Gustav II Adolf. Tillys enda hopp var att konsolidera sin position vid Leipzig och invänta på förstärkningar, då en ligistisk armé på 17 000 man under general Aldringen var på inmarsch söderifrån. Under tiden hade 50 000 protestantiska trupper kraftsamlat sig vid Düben, fördelade mellan 30 000 svenskar och 20 000 sachsare.[59][60][61][62]

Gustav II Adolf kände sig självsäker och hade numerär övermakt till att möta Tillys samlade armé. Fram till dess hade han noggrant undvikit en direkt konfrontation mot den kejserliga armén. Han beordrade fältmarskalk Horn till att samla underrättelser om sin motståndare vid Leipzig. De svenska spanarna hade dock underskattat de kejserliga styrkornas antal, vilket ytterligare förstärkte kungens självsäkerhet. Samtidigt betraktade han styrkan hos kurfurstens sachsiska armé vara ytterst tveksam. Två dagar efter mötet i Düben hade den svenska armén förlorat 10 procent av sin styrka, vilket inbegrep desertörer samt sjuka och skadade soldater. Samtidigt hade Tillys spanare överskattat sina motståndares antal, vilket övertygade Tilly om att undvika en öppen sammandrabbning med en så stark fiendestyrka och fortsätta att invänta på förstärkningar från Aldringens armé.[47][63]

Som en motreaktion på Tillys fördröjningsstrategi ville den otålige Pappenheim sporra Tilly till att omedelbart framrycka och krossa den protestantiska armén, vilken han själv betraktade som en stor "pöbelarmé". Pappenheim påpekade att ytterligare dröjsmål för Aldringens ankommande armé skulle reducera deras chans att äntligen få göra upp med den "arrogante" svenske kungen, vars armé de under några månaders tid konsekvent undvikit. Å sin sida medgav Tilly att han visade mindre hänsyn för de sachsiska trupperna, men under sitt gångna fälttåg mot svenskarna hade han lärt sig att respektera Gustav II Adolfs fältherreegenskaper och yrkade på att anfalla kungens armé vid bästa tillfälle. Däremot hade stora delar av hans generalstab yrkat för Pappenheims förslag om ett omedelbart anfall, främst av Fürstenberg och nästan samtliga yngre officerare, medan ett fåtal äldre generaler följde Tillys linje om att invänta på förstärkningar.[47][64] För att hämma den interna splittringen i sin generalstab ville Tilly trösta Pappenheim genom att skicka honom på en spaningsexpedition i spetsen för 2 000 kejserliga ryttare. Pappenheim i sin tur ville dock utnyttja sin expedition genom att provocera sin motståndare till en sammandrabbning. Inför Tilly diktade han ihop en falsk rapport om att delar av hans trupper hade deserterat till Gustav II Adolf och lurat honom i en fälla, och att hans ryttare skulle gå under ifall inte den kejserlig-ligistiska armén kom till hans hjälp. Trots att Tilly redan var medveten om Pappenheims intentioner ville han inte riskera att förlora sina kejserliga ryttare, och beslutade sig således att marschera till Pappenheim med hela sin armé. Pappenheims illusion blev delvis till verklighet, då hans ryttare drabbade samman med de svenska förtrupperna. I stället för att retirera till Leipzig föreslog han för Tilly att hela armén skulle samlas vid byn Breitenfeld utanför Leipzig.[65]

Den 16 september övernattade de svensk-sachsiska trupperna i full stridsgruppering vid byn Wölchau omkring 2.5 mil nordöst om Leipzig. Vid kvällen samma dag, i samråd med Johan Georg I och sin generalstab, gjorde Gustav II Adolf upp stridsplanen och truppernas gruppering inför morgondagen, där samtliga var samstämda om att de skulle utmana Tilly i strid. På morgonen den 17 september gav Gustav II Adolf order om uppbrott och avtågade söderut genom kuperad terräng. Endast fem kilometers avstånd separerade mellan kungens och Tillys arméer. Efter två timmars marsch kom kungens trupper fram till Loberbäcken, vars morasfyllda stränder de tvingades passera med stor möda till den angränsade byn Podelwitz. Under tiden skickade Tilly sina kroatiska och ungerska ryttarförband till att störa svenskarnas korsning av vattenhindret. Deras anfall slogs dock tillbaka när de blev beskjutna av de svenska musketerarna. Tilly använde denna skärmytsling till att göra sin armé stridsberedd vid ett par åsar nära Breitenfeld.[66][65]

Valplatsens terräng[redigera | redigera wikitext]

Valplatsen var ett svagt sluttande åkerfält som låg omkring en mil norr om Leipzig. Fältet sträckte sig över ett omkring 20 km² trångt utrymme mellan byarna Breitenfeld i väst, Seehausen i öst, Podelwitz i norr och Wiederitzsch i söder. Bakom Podelwitz flöt den morasfyllda Loberbäcken, som löpte från sjön Schladitzer 4 kilometer väster om byn. Strax söder om Podelwitz på det öppna fältet uppställdes den svenska armén. På arméns västra flank uppställdes den sachsiska armén, mellan byarna Zschölkau (3 kilometer nordöst om Podelwitz) i norr och Göbschelwitz (2 kilometer norr om Seehausen) i söder. Mellan Breitenfeld och Seehausen löpte Galgberget (på tyska: Galgenberg), ett par svagt sluttande åsar där Tilly placerade sitt artilleri, medan hans armé uppställdes precis bakom åsarna.[67] Bakom hans armé, strax nordöst om Wiederitzsch, låg lövskogen Linkelwald. Tilly hade sitt vidsträckta läger mellan byarna Eutritsch (3 kilometer söder om Wiederitzsch) i öst och Möckern (4,5 kilometer söder om Breitenfeld) i väst. Från Leipzig löpte en landsväg till staden Düben i nordöstlig riktning, genom den östra delen av Linkelwald och tvärs över valplatsen innan den gick över Lober genom Zschölkau. Valplatsen korsas idag av motorvägarna A14 och Bundesstrasse 2, vilka har sin avfart till Leipzig-Mitte mellan Wiederitzsch och Seehausen.[62]

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Svenska armén[redigera | redigera wikitext]

Truppernas slagordning inför det kommande slaget.

I den allierade uppställningen stod den svenska armén längst till höger, som fördelades mellan två linjer (träffen). Enligt beräkningar av militärhistorikern Julius Mankell kommenderade Gustav II Adolf inför tiden för fältslaget över totalt 23 520 svenska soldater.[68] Armén utgjordes av 8 572 musketerare, 3 440 pikenerare, 464 dragoner, 7 700 ryttare och 3 344 officerare.[68][69] Enligt historikern Jan Gletes studier kommenderade Gustav II Adolf vid Breitenfeld över 22 806 svenska soldater, vilka bestod av 14 742 fotsoldater fördelade mellan 26 infanteriregementen, 7 600 ryttare fördelade mellan 17 kavalleriregementen och ett dragonregemente på 464 man.[70][1] Av kungens armé härstammade 4 628 man från Sverige och Finland medan 18 178 man var värvade legosoldater från främst de tyska staterna, de brittiska öarna och Baltikum.[70]

På den högra flygeln förde Gustav II Adolf befälet över den första träffen och general Johan Banér förde den andra träffen. Flygelns 5 000 man utgjordes av tio kavalleriregementen och Banérs musketerarregementes 8 kompanier på 900 man, vilka placerades i luckorna mellan kavalleriskvadronerna. På den första träffen stod Nylands ryttares (även kända som hakkapeliter) 12 kompanier på 800 man under general Åke Henriksson Tott, Östgöta ryttares 4 kompanier på 150 man under överste Klaus Dietrich von Sperreuth, Smålands ryttares 8 kompanier på 400 man under överste Fredrik Stenbock, Västgöta ryttares 8 kompanier på 400 man under överstelöjtnant Knut Soop,[71] överstelöjtnant Torsten Stålhandskes hakkapeliters 4 kompanier på 350 man samt överste Reinhold Wunschs hakkapeliters 4 kompanier på 350 man. Första träffens reserv bestod av Rhengrevens kyrassiärregementes 15 kompanier på 700 man under överste Otto Ludwig von Salm-Kyrburg-Mörchingen. På den andra träffen stod överste Sigfrid von Dāmitzs kyrassiärregementes 4 kompanier på 150 man, överste Ernst Dönhoffs kurländska kyrassiärskvadrons 4 kompanier på 200 man samt överstelöjtnant Jürgen Aderkas livländska kyrassiärregementes 5 kompanier på 300 man.[72][73][74][75][76][77][78]

På den vänstra flygeln med sina 3 750 man förde fältmarskalk Gustaf Horn befälet över den första träffen och överste Adolf Didrik von Efferen-Hall över den andra. Flygelns trupper utgjordes av överste Berthold von Waldsteins infanteriregementes 8 kompanier på 1 000 man, vilka placerades i luckorna mellan skvadronerna, liksom fyra kavalleriregementen och ett dragonregemente. På den första träffen stod generallöjtnant Wolf Heinrich von Baudissins kyrassiärregementes 12 kompanier på 600 man samt överste Moritz Pensen von Caldenbachs kyrassiärregementes 8 kompanier på 650 man. På den andra träffen stod överste Nicholas de Courvilles kyrassiärregementes 5 kompanier på 250 man, överste Efferen-Halls kyrassiärregementes 12 kompanier på 800 man samt överste Georg Christoph von Taupadels tyska dragonskvadrons 4 kompanier på 450 man.[79][73][80][77][78]

Centern bestod av sju infanteribrigader och tre kavalleriregementen på totalt 14 650 man. Den första träffen fördes av generalmajor Maximilian Teuffel och den andra av överste John Hepburn. Teuffels trupper på 8 650 man i den första träffen utgjordes av fyra infanteribrigader: Gula brigadens 12 kompanier på 1 700 man under honom själv, som även inbegrep en infanteriskvadron på 4 kompanier under överste Niklas von Chemnitz; överste Åke Gustafsson Oxenstiernas brigad på 1 400 man som inbegrep Dalregementets 7 kompanier under honom själv, Skaraborgs-, Närkes- och Värmlands regementen på 8 kompanier under överste Axel Lillie, samt Savolax infanteriregemente på 8 kompanier under överste Claes Hastfer; överste Erik Hands brigad på 1 750 man som inbegrep Östgöta infanteriregementes 8 kompanier under honom själv, Dals infanteriskvadrons 4 kompanier under överste Wilhelm von Salzburg, samt Västgöta regementes 8 kompanier under överste Carl Hård af Segerstad; samt Blåa brigadens 24 kompanier på 1 800 man under general Hans Georg aus dem Winckel, som inbegrep Winckels "blåa" infanteriregementes 12 kompanier och överste Geisbrecht von Hogendorfs "röda" infanteriregementes 12 kompanier. Första träffens reserv bestod av överste Johann Philip von Ortenburgs kyrassiärregemente på 500 man, överstarna Donald Mackays och Robert Monros infanteriregementes 8 kompanier på 400 man, överste Sir James Ramsays infanteriregementes 8 kompanier på 350 man samt överste Sir John Hamiltons infanteriregementes 8 kompanier på 250 man.[79][73][81][75][77][78]

Hepburns trupper på 6 000 man i den andra träffen utgjordes av tre infanteribrigader: Gröna brigadens 24 kompanier på 2 200 man under Hepburn själv, som inbegrep Hepburns "gröna" infanteriregementes 8 kompanier, baron Robert Monro av Foulis skotska infanteriregementes 8 kompanier, samt överste von Bocks musketerarregementes 8 kompanier; general Heinrich Matthias von Thurns brigad på 1 900 man som inbegrep Thurns "svarta" infanteriregementes 8 kompanier, överste Adolf Theodor von Efferen-Halls "svarta" infanteriregementes 8 kompanier, samt överste Sigfrid von Dārgitzs "vita" infanteriregementes 12 kompanier; samt överste Johann Vitzthum von Eckstädts brigad på 1 200 man som inbegrep Eckstädts "orangea" infanteriregementes 8 kompanier, överste Wilhelm Kasper von Mitschefalls infanteriskvadrons 5 kompanier, samt överstelöjtnant John Ruthwenns infanteriregementes 8 kompanier. Andra träffens reserv bestod av överste Adam Schaffmans tjeckiska och schlesiska kyrassiärskvadrons 4 kompanier på 400 man samt överste Andras Kochtitzky den yngres slaviska och pommerska ryttares 4 kompanier på 300 man.[73][75][77][78]

Framför Teuffels trupper i centern stod överste Lennart Torstensons artilleri, som utgjordes av fyra 24-pundskanoner, åtta 18-pundskanoner och 42 lättare regementskanoner. Torstensson placerade de tyngre pjäserna framför mitten av den svenska centern, 24 regementskanoner placerades framför varje brigad på centerns första träff och 18 regementskanoner framför varje brigad på centerns andra träff.[69][82][77]

Sachsiska armén[redigera | redigera wikitext]

Den sachsiska armén bestod enligt Jan Glete av 17 325 man, av vilka 12 100 var fotsoldater fördelade mellan nio infanteriregementen och 5 225 var ryttare fördelade mellan tolv kavalleriregementen.[83] Armén medförde även 12 artilleripjäser av okänd kaliber.[1] Armén stod uppställd till vänster om den svenska armén i traditionell formering då den inte hade haft tid att träna svensk stridsteknik. Överbefälhavare var kurfurst Johan Georg med fältmarskalk Johann Georg von Arnim som sin ställföreträdare.[82][84]

Hertig Fredrik Vilhelm II av Sachsen-Altenburg förde befälet över den sachsiska centern. Centern utgjordes av nio infanteriregementen: fältmarskalk Arnims milisregemente på 2 200 man under honom själv, överste Hans Kaspar von Klitzings milisregemente på 2 200 man, överste Hans von Lösers milisregemente på 2 200 man, överste Moritz Dietrich von Starschedels infanteriregemente på 2 200 man, överste Siegmund von Wolfersdorfs fotregemente, överste Karl von Boses fotregemente, kurfurstens infanteriregemente under överste Johann Casimir von Schaumberg, överste Johann von der Pfortes fotregemente samt Dam Vitzthums fotregemente.[85][1]

General Hans Rudolf von Bindauf förde befälet över den sachsiska vänsterflygeln som utgjordes av sex kavalleriregementen: Bindaufs kyrassiärregemente under honom själv, överste Ernst von Anhalt-Bernburgs kyrassiärskvadron, överste Lorenz Hofkirchens kyrassiärskvadron, överste Hans von Lösers kyrassiärskvadron, hertig Johan Filip av Sachsen-Altenburgs kyrassiärregemente på 1 200 man samt överste Bernhard von Pflugks kyrassiärregemente på 1 500 man. Fältmarskalk Arnim förde befälet över den sachsiska högerflygeln som utgjordes av sex kavalleriregementen: Arnims livgarde på 200 man under honom själv, kurfurstens livregemente på 600 man under överste Dietrich von Taube, överste Wolf Adam von Steinaus kyrassiärregemente på 500 man, överste Albrecht von Kalcksteins kyrassiärregemente, överste Wilhelm Leibs kyrassiärskvadron samt Hertig Fredrik Vilhelms kyrassiärregemente under honom själv.[85][1]

Kejserlig-ligistiska armén[redigera | redigera wikitext]

Den kejserlig-ligistiska armén under befäl av fältmarskalk Johann Tserclaes Tilly stod uppställd längs en mellan 3 och 4 kilometer lång frontlinje i öst-västlig riktning. Av trupperna var 14 700 kejserliga soldater, 15 700 ligistiska soldater och 1 000 irreguljära soldater. Totalt bestod armén av 27 artilleripjäser, 21 400 infanterister fördelade mellan fjorton infanteriregementen och 10 000 kavallerister fördelade mellan elva kyrassiärregementen och sex beridna arkebusregementen, inklusive irreguljära ryttarförband.[86][87][88] Av infanteriet ingick 8 600 kejserliga soldater, vilka bildade åtta tertior på drygt 1 000 man vardera, och 12 800 ligistiska soldater som bildade sex mer robusta tertior på över 2 000 man vardera. Majoriteten av soldaterna kom från de tyska staterna medan övriga kontingenter kom från Spanien och de kejserliga provinserna i Italien, Vallonien, Kroatien och Ungern.[89][90]

General Egon von Fürstenberg förde befälet över den kejserlig-ligistiska högra flygeln, som inbegrep 5 400 soldater. Flygeln utgjordes av överste Johann von Wanglers (tyska) kejserliga infanteriregemente på 1 200 man samt fem kavalleriregementen: Altsächsischs (protestantiska) kejserliga kyrassiärregemente på 300 man under överste Julius Heinrich von Sachsen-Lauenburg, Baumgartens (italienska) ligistiska kyrassiärregemente på 500 man under överste Wilhelm von Baumgarten, Cronbergs ligistiska kyrassiärregemente på 900 man under överste Adam Philip von Cronberg, Schönburgs ligistiska kyrassiärregemente på 900 man under generalfälttygmästare Schönburg samt Wengerskys (tyska) kejserliga arkebusregemente på 600 man under överste Albrecht Wengersky. I flygeln ingick irreguljära kroatiska och ungerska ryttarförband på 1 000 man under överste Johann Ludwig Hektor von Isolani.[91][89][88]

Fältmarskalk Gottfried Heinrich zu Pappenheim förde befälet över den kejserliga vänstra flygeln, som inbegrep 5 300 soldater. Flygeln utgjordes av Schleswig-Holstein-Gottorps (tyska) kejserliga infanteriregemente på 1 500 under överste Adolf von Schleswig-Holstein-Gottorp, två arkebusregementen och fem kyrassiärregementen (kyrassiärerna var även kända som "Pappenheimare"):[92] Bernsteins (tyska) kejserliga kyrassiärregemente på 400 man under överste Wilhelm von Bernstein, Merodes (spanska) kejserliga arkebusregemente på 500 man under överste Jean de Merode, Sachsen-Lauenburgs (tyska) kejserliga kyrassiärregemente på 600 man under överste Franz Albecht von Sachsen-Lauenburg, Piccolominis (tyska) kejserliga arkebusregemente på 800 man under general Ottavio Piccolomini, Rangonis (tyska) kejserliga kyrassiärregemente på 500 man under överste Giulio Marchese Rangoni, Strozzis (vallonska) kejserliga kyrassiärregemente på 500 man under överste Giacomo Strozzi samt Trčkas (tyska) kejserliga kyrassiärregemente på 500 man under överste Adam Erdman Trčka z Lípy.[91][89][88]

Fältmarskalk Tilly förde befälet över den kejserlig-ligistiska centern, som inbegrep 18 700 soldater, med generalfälttygmästare Otto Friedrich von Schönburg auf Wesel som sin ställföreträdare. Centern utgjordes av tolv infanteriregementen: Baldiron-Dietrichsteins (spansk-italienska) kejserliga infanteriregemente på 1 100 man under överste Antoni von Baldiron-Dietrichstein, Blankarts (westfaliska) ligistiska infanteriregemente på 2 000 man under överste Otto Ludwig von Blankart, Chiesas (tysk-italienska) kejserliga infanteriregemente på 1 000 man under överste Kaspar Francesco Chiesa, Comargo-Reinachs ligistiska infanteriregemente på 2 000 man under överste Hans Ludwig von Grotta, Fürstenbergs (tyska) kejserliga infanteriregemente på 1 100 under general Fürstenberg, Gallas (tysk-italienska) kejserliga infanteriregemente på 900 man under general Matthias Gallas, Geleens (bayerska) ligistiska infanteriregemente på 2 000 man under överste Gottfried Huyn von Geleen, Göss (tyska) kejserliga infanteriregemente på 900 man under överste Max von Liechtenstein, Pappenheims ligistiska infanteriregemente på 2 400 man under överste Philipp von Pappenheim, Savellis (tyska) kejserliga infanteriregemente på 900 man under överste Federigo di Savelli, Tillys ligistiska infanteriregemente från Würzburg på 2 200 man under fältmarskalk Tilly samt Wahls ligistiska infanteriregemente på 2 200 man under överste Joachim Christian von Wahl.[91][88]

Bakom sin center placerade Tilly en reserv på 2 000 man fördelade mellan fem kavalleriregementen under generalmajor Dietrich Ottmar von Erwitte. Reserven bestod av Erwittes ligistiska kyrassiärregemente på 600 man, Montecuccolis (tyska) kejserliga kyrassiärregemente på 300 man under överste Raimondo Montecuccoli, Caffarellis (spanska) kejserliga arkebusregemente på 300 man under överste Francesco de Caffarelli, Colloredos (tyska) kejserliga arkebusregemente på 400 man under överste Giovanni Battista von Colloredo samt Coroninis (tyska) kejserliga arkebusregemente på 400 man under överste Johann P. Coronini von Cronberg.[88]

Det kejserliga artilleriet under generalfälttygmästare Schönburg bestod av 27 artilleripjäser, fördelade mellan elva 32-pundskanoner, fyra 16-pundskanoner, en 12-pundskartaun, tre 8-pundskanoner, två 3-pundskanoner och sex mindre kanoner.[2] De tyngre pjäserna placerades framför mitten av den kejserlig-ligistiska centern, mittemot den svenska centern och vänsterflygeln, medan de lättare pjäserna placerades längst till höger om centern, mittemot den sachsiska armén. I intervallerna mellan pjäserna uppställdes Gallas, Tillys, Göss respektive Pappenheims infanteriregementen.[90]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Vid tolvtiden inleddes slaget med en artilleriduell. Tillys artilleri startade duellen genom att koncentrera sin eld på de sachsiska trupperna och den svenska centern och vänsterflygeln, den förra besvarade elden med sina egna kanoner. Det dröjde ett tag innan Torstensons tunga artilleri hade bringats i ställning för att avfyra sin egen bombardemang. Det visade sig att svenskarnas kanoner var långt mer effektiv, som kunde avfyra tre gånger snabbare än de kejserligas kanoner, och Torstenson ändrade riktning för att bättre kunna beskjuta fienden. De kejserlig-ligistiskas tertior blev enkla måltavlor för Torstenssons kanoner, samtidigt som svenskarnas trupper var mycket glesare uppställda och stod "lika fast som en mur".[93][94] Under den cirka två timmar långa kanonaden stupade omkring 1 000 svenska soldater, ungefär lika många sachsiska soldater och omkring 2 000 kejserlig-ligistiska soldater.[95] Överste von Baumgarten var bland dem första som stupade av en sachsisk kanonkula.[96][97][98]

Under artilleriduellen vägrade båda sidorna av slagfältet att avancera mot fienden. För Tillys del ville han inte övergiva Galgberget, vars fördelaktiga ställning Gustav II Adolf fruktade att anfalla. Samtidigt bidrog krutröken från kanonerna och truppernas uppmarsch till att skapa stora damm- och rökmoln, som med en hård sydvästlig vind blåste rakt i ansiktet på de svenska soldaterna. För att förhindra detta beslutade sig kungen för att låta sin högra flygel göra en svängning åt vänster, i syfte att skaffa vinden på sidan om sig. Denna rörelse observerades av Tilly och Pappenheim. Den senares kavalleriflygel drabbades hårt av den svenska artillerielden. Han var därför otålig att få släppa lös sitt kavalleri mot fienden, vilka var upptagna med sin omgruppering.[99]

Pappenheims anfall[redigera | redigera wikitext]

Otto August Mankells målning av fältslaget föreställande kavalleristriderna på den svenska högerflygeln.

Vid tvåtiden gick Pappenheim, utan att ha tillgivits order av Tilly, på eget bevåg med sina Pappenheimare till anfall mot den svenska högerflygeln. Han genomförde en kringgående rörelse för att undvika elden från de svenska kanonerna, och bakom hans kyrassiärer framryckte hans arkebuser och Schleswig-Holstein-Gottorps regemente. Pappenheims mål var att genom karakoll försöka bryta sig igenom Gustav II Adolfs front.[99][98] Banér och kungen hade vid tidpunkten slutfört sin vänsterrörelse och var väl förberedda för att försvara sig mot Pappenheims anfall. Så fort dennes kyrassiärer hade avfyrat sina pistoler mot svenskarna och red inom skotthåll från Gustav II Adolfs front, avfyrade de svenska musketerarplutonerna från skvadronernas luckor en koncentrerad eldsalva. Strax efter musketerarnas eld avfyrade de svenska kyrassiärerna sina pistoler mot de annalkande kejserliga kyrassiärerna.[93]

Träffsäkerheten hos den svenska eldgivningen fick Pappenheims kavalleri att vika tillbaka, varpå Pappenheim, med eldunderstöd från Schleswig-Holstein-Gottorps musketerare och Piccolominis och Merodes arkebuser, omgrupperade sina kyrassiärer för ett förnyat anfall. Medan de svenska musketerarna laddade om sina vapen genomförde de svenska ryttarna snabba motstötar med blanka vapen mot Pappenheims splittrade kyrassiärer. Ryttarna retirerade sedan tillbaka till sina tidigare positioner, dels för att undvika elden från Pappenheims arkebuser och musketerare och dels för att låta de svenska musketerarplutorna avfyra en ny salva mot Pappenheims kavalleri. Denna process återupprepades för varje gång som Pappenheim gjorde ett nytt försök att bryta sig igenom Gustav II Adolfs front.[100][101][102][97][103][104]

"Ryttarna å bägge sidor anföll varandra med våldsamhet. Våra ryttare väntade att lossa pistolern, tills fienden skjutit, och musketerarna avfyrade på nära håll en salva. Samtidigt avlossade våra ryttare sina pistoler och anföll därpå med blanka vapen. Vid deras återkomst var musketerarna redo att avlossa den andra muskötsalvan. Sålunda angripen av våra ryttare och illa tilltygad av våra musketerarplutoner, tappade fienden snart modet..."
Robert Monro, Utdrag ur Monros dagbok.[102]

Efter en timmes strid hade Pappenheim genomfört tre karakollanfall som slogs tillbaka av svenskarna. Trots detta bakslag var hans anfallskraft ännu inte bruten och han kunde snabbt återsamla sina tillbakakastade kyrassiärer. Då eldkraften från kungens front visade sig vara ytterst påfrestande för hans kavalleri, beslutade han sig för att förlänga sin kavallerilinje åt vänster och försöka omfatta den svenska högerflygeln. Genom denna kringgående manöver skulle han rikta anfall mot kungens högra flank och mot Banérs förband i andra träffen. Gustav II Adolf observerade detta hot och lät därför stegvis förlänga sin egen träff till höger genom att kalla på sina reserver och Banérs förband från den andra träffen. Först ryckte Rhengrevens kyrassiärer fram till kungens högra flank, senare följt av Aderkas livländare, Dönhoffs kurländare och Kochtitzkys slaviska och pommerska ryttare. Pappenheim genomförde tre kringgående anfall och under de invecklade kavalleristriderna stupade regementscheferna Aderkas och Damitz. Trots detta kunde både Gustav II Adolf och Banér uppmuntra sina ryttare och musketerare till att bjuda envist motstånd. Med samtliga anfall tillbakaslagna tvingades Pappenheim ge vika, med svåra förluster och demoraliserade och utmattade kyrassiärer som följd. Samtidigt avancerade den Gula brigaden och efter en eldstrid kunde de skapa en lucka mellan Schleswig-Holstein-Gottorps regemente och Piccolominis arkebuser på Pappenheims högra flank.[100][101][102][105][106][97][104]

De kejserliga kavalleriflyglarna anfaller den svenska högerflygeln och den sachsiska armén. Den senare tvingas till flykt.

När Pappenheim vid sextontiden genomförde sitt sjunde och sista misslyckade försök att bryta sig igenom de svenska leden, lät Gustav II Adolf beordra Banér att med Sperreuths, Stenbocks, Soops, Totts, Stålhandskes och Wunschs ryttare rida till ett större motanfall mot Pappenheims kyrassiärer och Piccolominis och Merodes arkebuser. Banérs breda kavallerichock fick Pappenheims kyrassiärer att hamna omgående i oordning, där vissa förband under Pappenheim vek tillbaka till det kejserliga artilleriet vid Galgberget, medan andra följde med Piccolomini i dennes reträtt från slagfältet. De livländska och kurländska kyrassiärerna förföljde Piccolominis kyrassiärer och drev dem på flykt mot Breitenfeld och Halle.[107][108][106][103][109]

Med den kejserlig-ligistiska vänstra kavalleriflygeln ur spel återstod endast överste von Schleswig-Holstein-Gottorps infanteriregemente. Denne hade bildat tertio för att försvara sig mot Stålhandskes och Wunschs hakkapeliter som försökte storma hans regemente. Då tertion gjorde kraftigt motstånd lät Banér vid sjuttontiden skicka Ortenburgs kyrassiärer och Gula brigadens musketerarplutoner, vilka avfyrade flera salvor musköter och kartescher från sitt regementsartilleri. Med samlad eldkraft kunde svenskarna slutligen nedgöra tertion. Av 1 500 kunde endast 300 man av Schleswig-Holstein-Gottorps regemente undkomma från striden.[101][110][108][106][111][103][109] Under striden blev överste von Schleswig-Holstein-Gottorp dödligt sårad och blev bortförd som svensk krigsfånge för vård till Eilenburg, där han dog två dagar senare.[107][112]

Tillys huvudanfall och sachsisk flykt[redigera | redigera wikitext]

Parallellt med Pappenheims anfall mot den svenska högerflygeln, satte Tilly sitt huvudanfall mot de sachsiska trupperna. En halvtimme efter Pappenheims första anfall genomförde Fürstenbergs och Isolanis kavalleri inom den kejserlig-ligistiska högerflygeln ett eget direkt anfall mot både den sachsiska centern och vänsterflygeln, med Cronbergs och Schönburgs kyrassiärregementen i spetsen. Schönburg anföll det sachsiska hästgardet, som efter en kort strid snabbt tog till flykten. Sachsen-Altenburgs och general Bindaufs regementen gjorde kraftigt motstånd mot Baumgartens kyrassiärregemente som anföll dem. Regementet fick snart förstärkning av Cronbergs kavalleri, varefter general Bindauf och överste Starschedel blev båda dödsskjutna och deras regementen började fly från slagfältet. Samtidigt blev överste Steinau tillfångatagen ihop med större delen av hans regemente.[113][114][115][116][103]

Redan vid klockan femton på eftermiddagen observerade Tilly att ögonblicket var inne för ett avgörande anfall med sitt kejserlig-ligistiska infanteri mot både den sachsiska armén och den svenska centerns vänstra flank. Philipp von Pappenheims och Göss bataljoner, med understöd av Wanglers regemente och Erwittes reservkavalleri, skred fram nerför Galgberget och genomförde en sned högerdragning mot sachsarnas tidigare ställning. Samtidigt avancerade både Gallas och Tillys bataljoner, där den förra skulle täcka den svenska centerns brigader medan den senare agerade som ett slags "gångjärn" mellan Gallas respektive Göss bataljoner. Vid anmarschen utsattes de kejserlig-ligistiska trupperna för Torstenssons artillerield, som rev djupa hål bland de tätt packade formationerna.[113][117][118]

På grund av trycket från Fürstenbergs kavalleri, kopplat med anmarschen av Tillys infanteri, drabbades resten av den sachsiska armén vid sextontiden av panik och majoriteten flyr från slagfältet. Även kurfursten Johan Georg, som gjorde förtvivlade försök att rangera sina trupper till strid, drogs med i den flyende klungan. På flykten mot Eilenburg passade vissa sachsiska soldater på att plundra sin egen tross, liksom den närbelägna svenska, som under tumultet dras med i flykten. Det sachsiska artilleriet erövrades av de kejserliga ryttarna, som nu avfyrades både mot de flyende sachsiska trupperna och den svenska vänsterflygeln. Delar av Fürstenbergs och Isolanis kavalleri, som segrande skrek "Victoria", jagade efter sachsarna och plundrade deras tross. På enbart en timme hade den förbundna sachsiska armén upplösts, bortsett från överste Taubes livregemente och Arnims livgarde, som nu omgrupperade sig bakom den svenska vänsterflygeln. Utan att själv ha tillgivits besked om den sachsiska arméns flykt, hade Gustav II Adolfs allierade här därmed krympts med omkring 40 procent och blev numerärt underlägsen de kejserlig-ligitiska trupperna.[113][119][116][115][120][108][118]

Truppernas omgruppering[redigera | redigera wikitext]

Den kejserlig-ligistiska armén drar sig åt höger för att överflygla. Den svenska armén svänger upp för att möta hotet och förlänger linjen med reservtrupper.

Tillys plan var att hans center, med eldunderstöd från sitt artilleri på Galgberget och det av sachsarna erövrade artilleriet, skulle genomföra ett brett frontalanfall mot Horns öppna vänsterflank. Samtidigt gav Fürstenberg och Isolani strikta order till sina ryttare om att avbryta sitt förföljande mot de sachsiska trupperna och omgruppera sig för att hugga in mot den svenska centern från sidan och bakifrån. I samverkan med Fürstenbergs och Isolanis kavalleri, ihop med Pappenheims anfall mot den svenska högerflygeln, skulle Tilly överflygla och rulla upp resten av den svenska armén. Vid ankomsten till sachsarnas tidigare ställning genomförde Tilly en långsam vändningsmanöver av sina kejserlig-ligistiska tertior åt vänster. Deras enorma förflyttning på den upptrampade jorden skapade stora dammoln som med vinden spred sig ut till den svenska vänsterflygeln och försvårade sikten för såväl Tillys som Horns trupper. Resultatet från vänstersvängen och den svåra sikten blev att Pappenheims, Wahls, Wanglers och Reinach-Comargos infanteriregementen på 7 800 man[88] samt omkring 1 000 andra soldater från övriga infanteriregementen pressades för långt till höger. På grund av deras robusta storlek blev deras gemensamma vändningsmanöver en mycket tidskrävande process, varvid flera soldater trängdes samman och blev oförmögna att delta i stridigheterna längst till vänster.[113][117][120][108][121][122][123][118]

Mitt under pågående strid kom de lättrörliga svenska trupperna väl till pass. Horn granskade denna nya utveckling av striden och reagerade omedelbart på Tillys försök till att överflygla hans trupper. Han tog därför initiativet genom att beordra sin yttersta flygel (Baudissins och Caldenbachs kyrassiärregementen) till att svänga mot vänster med 90 grader och lät sin bakre träff (Taupadels dragonregemente och Efferen-Halls och Courvilles kyrassiärregementen) rycka fram till fortsättning på sin främre träff. Samtidigt rangerades Waldsteins musketerarplutoner i luckorna mellan skvadronerna.[108][122]

Sålunda bildade Horn en ny försvarsfront mot vänster i rät vinkel längs med landsvägen mellan Düben och Leipzig, som också omgavs av djupa diken som Horn kunde utnyttja som fronthinder. Hans hastigt improviserade manöver utfördes på enbart 15 minuter och i skydd av röken och dammolnen. Innan manövern kunde slutföras gjorde Fürstenberg ett försök att storma Horns flank. Men då Fürstenbergs kavalleri, efter att ha jagat bort de sachsiska trupperna, ännu inte hunnit omgruppera effektivt var han oförmögen att genomföra ett kraftsamlat anfall. Kavalleriet gav sedan vika när det utsattes för en kraftig eldsalva från Waldsteins musketerare.[124][110][120][123][125]

Striderna på Horns front[redigera | redigera wikitext]

Horn var väl medveten om att hans tunna linjer ensamma inte kunde försvara sig mot det kejserlig-ligistiska infanteriets förkrossande tyngd, som nu omfattade omkring 20 000 man inklusive tusentals ryttare ur Fürstenbergs kavalleri. Medan Tilly långsamt omgrupperade sina tertior för sitt avgörande infanterianfall, ville han sätta press på Horn genom att skicka Fürstenbergs återstående kavalleri, främst Baumgartens och Cronbergs kyrassiärregementen, i flera kolonner till att anfalla den svenska vänsterflygeln från sidan och bakifrån. Horn besvarade Tillys omgruppering genom att låta Baudissins och Caldenbachs kyrassiärer bedriva fördröjningsstrider mot det kejserlig-ligistiska infanteriet, med eldunderstöd från Waldsteins musketerare. Hans syfte var att störa Tillys anfallsförberedelser för att själv vinna tid på att kalla på förstärkningar. På vissa platser kunde Horns snabbskjutande regementsartilleri överösa det långsamt marscherande kejserlig-ligistiska infanteriet med svärmar av druvhagel- och karteschladdningar. Samtidigt lyckades Efferen-Halls och Courvilles kyrassiärer slå tillbaka Fürstenbergs kringgående kavallerianfall. Efter detta bakslag använder Fürstenberg det erövrade sachsiska artilleriet till att bombardera de svenska kyrassiärerna. Överste Efferen-Hall och flera ur hans manskap stupar under bombardemanget. Tilly beordrade Fürstenberg att förnya sina anfall mot Horns front, samtidigt som hans infanteri intog sina stridspositioner. När dessa började marschera över de djupa dikena, beslutade sig överste Caldenbach till att ensam med sitt eget regemente kasta sig över det kejserlig-ligistiska infanteriet. Caldenbach och nästan hela hans manskap stupade under fördröjningsstriden, men hans aktion tvingade flera fientliga infanteriregementen att vika tillbaka och gav Horn mer andrum till att organisera sitt försvar.[126][124][120][122][123]

Slaget vid Breitenfeld av Carl Wahlbom.

Horn rapporterade om sin situation till överste Teuffel, som i sin tur vidarebefordrade rapporten till Gustav II Adolf samtidigt som denne var upptagen med sin försvarsstrid mot Pappenheims kyrassiärer. Kungen skyndade sig snabbt till centern och fick där en direkt rapport från general Arnim om att den sachsiska armén hade slagit till reträtt och att hela den kejserlig-ligistiska armén hade vänt sig mot Horns isolerade flygel. Kungen lät omedelbart beordra Teuffel att skicka förstärkning till Horns hjälp. När Teuffel under stridens lopp skulle utföra kungens order, blev han dödad av en förlupen kula från Tillys infanteriregemente, som avancerade för att konfrontera den stillastående Blåa brigaden. Gustav II Adolf red därför själv till överste Hepburn på centerns andra träffen och beordrade honom att med andra träffens brigader, ihop första och andra träffens reservtrupper, rycka fram som förstärkning till Horns front. I kolonner svängde Hepburns, Eckstädts och Thurns brigader och reservtrupperna 90 grader till vänster och rangerade sig på den vänstra delen av Horns front, medförande sina 18 regementskanoner. Vidare förstärktes Efferen-Halls och Courvilles kyrassiärregementen med Schaffmans och Kochtitzkys ryttarkompanier. Därigenom kunde Horns genom dessa förstärkningar disponera över omkring 10 000 soldater, varmed hans slaglinje inte längre kunde överflyglas av Tillys anstormning.[127][128][117][108][129]

Vid de svenska förstärkningarnas ankomst till Horns front avancerade Philipp von Pappenheims bataljoner i kolonner för att möta den Gröna brigaden. Trots att Pappenheims veteranregementen var tre gånger fler än Gröna brigaden, hade den senare medfört flera regementskanoner och hade såväl solen som vinden bakom sig. Under Pappenheims marsch red Isolanis kroater till att uppehålla Gröna brigaden genom karakollanfall, vilka motades tillbaka genom kraftiga muskötsalvor och kartescheld från Hepburns regementskanoner. När Pappenheims bataljoner var inom skotthåll ställde Hepburn upp sina skotska musketerare med tre led på knä och tre led upprätta. På kort tid kunde de avlossa kraftiga plutonsalvor, som ihop med karteschelden från regementskanonerna orsakade stort manfall i Pappenheims framryckande kolonner, vilka besvarade elden med sina egna musköter.[130][131]

Samtidigt drabbade Göss bataljoner samman med Eckstädts brigad och Erwittes reservkavalleri avancerade mot det svenska kavalleriet under Horns direkta ledning. Horns kavalleri rangerades som ett "gångjärn" mellan Eckstädts brigad och den Blåa brigaden i centern. När både Göss och Pappenheims bataljoner var nära inpå sina motståndare gick båda sidornas pikenerare till stormanfall med fällda pikar, båda understödda av Baudissins och Cronbergs ryttare som strök genom slagfältet. Även musketerarna deltog i handgemänget genom att använda sina gevärskolvar som klubbor. Samtidigt anföll Erwittes arkebusregementen med karakoll och artilleri mot Horns kavalleri. Horn besvarade Erwittes anfall med muskötsalvor från sina musketerare och motanfall med sitt kavalleri.[126][120][132][131]

Vid klockan sjutton på eftermiddagen hade omkring en timmes lång strid förflutit längs med hela Horns front. De hårda striderna skapade tjocka krutrök- och dammoln, som med starka västliga vindar spred sig längs hela slagfältet och kraftigt försvårade såväl de båda arméernas överseende som soldaterna förmåga att känna igen sina egna kamrater. Hepburn lät signalera sina musikanter till att spela skotsk marschmusik för att förhindra sina skotska trupper från att gå vilse bland rökmolnen. Samtidigt bidrog den intensiva och koncentrerade eldgivningen hos Horns och Hepburns musketerare och artilleri till att det återstående kejserlig-ligistiska infanteriet stannade upp, trängdes samman och förlorade sin rörelseenergi. Trots sina svåra motgångar vägrade Tilly att dra sig tillbaka och hans infanteri fortsatte att sätta hård press på Horns trupper. Tillys ställningar hade dock ett mycket begränsat manöverutrymme och pressades långsamt tillbaka av Horns och Hepburns kraftiga motstötar.[128][133][134][124][123][132][131]

Kejserlig-ligistiska arméns upplösning[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Breitenfeld (1631) av Matthäus Merian efter teckning av Olof Örnehufvud.

Vid klockan sjutton på eftermiddagen, då Banérs kavalleri hade drivit bort Pappenheims kavalleri från slagfältet, observerade Gustav II Adolf att en stor lucka uppstod mellan den kejserlig-ligistiska centern och den flyende vänsterflygeln. Han insåg att tiden var nu kommen för honom att genomföra ett större motanfall. Efter att han skickat förstärkningar till Horns front, red kungen över till Banér vid högerflygeln för att samla sitt resterande rytteri och satte in Soop och dennes Västgöta ryttare i en kavallerichock mot Erwittes kavalleris oskyddade vänsterflank. Tillsammans med Horns kavalleri kunde Soops ryttare kasta tillbaka Erwittes kavalleri in i Tillys infanteri, vilket skapade en stor villervalla för de sammanpackade kejserlig-ligistiska trupperna.[107][135][136][109]

Under tiden red kungen i spetsen för de finska hakkapeliterna samt Stenbocks, Sperreuths och Rhengrevens ryttare till ett flankanfall mot det kejserliga artilleriet. På vägen skingrades en del av Pappenheims ryttarförband som hade dragit sig till det egna artilleriet. Kungens kavalleri red uppför Galgbacken och högg ner de kejserliga artilleristerna, varpå kanonerna föll i svenska händer. Sedan red kavalleriet ner från åsen och ihop med Soops ryttare rullade de upp den resterande kejserlig-ligistiska centern från dess vänstra flank.[107][135][124][120][137][138][109]

"Och så god var finnarnas anda att de uppmuntrade varandra med hög röst, återvände, störtade fram och trängde så våldsamt genom Tillys trupper att de kejserliga inte längre kunde uthärda denna trupps vilda hugg, detta anfall av män som inte kände någon dödsfruktan och som sporrades av hoppet om seger."
Galeazzo Gualdo Priorato, Utdrag ur greve Prioratos dagbok om när han bevittnade hakkapeliternas anfall under slagets slutskede.[139]
Det kejserliga kavalleriet retirerar och det kejserlig-ligistiska infanteriet blir angripen från flera håll samtidigt.

För att slutföra sin anfallsrörelse beordrade Gustav II Adolf resten av sin högra flygel och brigaderna på centerns första träff till att svänga mot vänster med 90 grader. Genom denna manöver kunde första träffens brigader besätta Galgberget, pressa tillbaka Tillys kejserlig-ligistiska infanteri och skära av deras reträttväg mot Leipzig. Samtidigt flyttade Torstensson fram sitt lättrörliga artilleri och Mackays och Monros regemente kunde återerövra sachsarnas förlorade artilleri. Tillsammans med Tillys erövrade artilleri utsattes det tätt sammanpackade kejserlig-ligistiska infanteriet för en kraftig korseld från svenskarnas artilleri. Mellan klockan arton och nitton på kvällen genomförde Horn sitt sista anfall mot fienden med sitt kavalleri. Hepburns brigad gick i spetsen för ett infanterianfall, och kungen lät skicka Blåa brigaden till att understöda honom.[130][140] Då Tillys trupper blev angripna från två håll samtidigt, kopplat med korselden från det svenska artilleriet, ledde detta till ett sammanbrott. Flera kejserlig-ligistiska tertior led katastrofala förluster och var oförmögna till att bjuda något större motstånd. Tillys resterande armé tvingades därmed till en oordnad reträtt. Bland stridernas offer fanns regementscheferna Erwitte, Caffarelli och Philipp Pappenheim, medan Coronini blev svensk krigsfånge. Sålunda upplöstes såväl Erwittes reservkavalleri som Philipp Pappenheims regemente, vilka flydde i panik från slagfältet.[135][141][131]

Vid detta skede blev Tilly sårad i bröstet och nacken av tre muskötkulor, och fick två slag i huvudet av en tysk officer, tillhörande Rhengrevens regemente, som med våld försökte tillfångata honom. Tillys liv räddades då den tyske officeren blev nedskjuten av den kejserlige översten Rudolf Maximilian von Sachsen-Lauenburg. Cronbergs och Schönburgs kyrassiärer eskorterade Tilly i säkerhet till Halle.[133] Fältmarskalk Pappenheim försökte samla sina resterande kyrassiärer och lyckades återvända till stridsvimlet. Men vid denna tidpunkt hade resten av det kejserliga kavalleriet flytt från slagfältet och med begränsat manöverutrymme åtog sig Pappenheim uppdraget att beskydda Tillys reträtt. Spridda kejserlig-ligistiska trupper tog till flykten mot Leipzig, Merseburg och Halle. Både kungens och Horns kavalleri fullföljde striden genom en skoningslös förföljelse och högg ner eller tillfångatog alla kejserlig-ligistiska soldater de fick tag på. Men stora delar av den svenska armén var alltför utmattade för att genomföra ett mer energiskt förföljande, vilket räddade Tillys armé från fullständig förintelse.[142][140][143][135][144][115][124][120][137][145][141]

Vid klockan arton på kvällen bildade Pappenheim med resterande delar av Baldiron-Dietrichsteins, Göss, Chiesas och Blankarts regementen tertior vid brynet av Linkelwald-skogen. Dessa bjöd bittert motstånd till sista blodsdroppen mot Totts och Stenbocks ryttare som försökte storma dem, och deras avvärjningsstrid gav de resterande kejserlig-ligistiska trupperna utspridda i slagfältet chans att undkomma levande. Deras position blev snart ohållbar när de utsattes för artillerield från deras egna artilleripjäser, vilka nu vändes mot dem av Gustav II Adolfs och Horns kavalleri. Vid solnedgången hade av 4 100 man[88] av de fyra kejserliga regementena i början av slaget reducerats till enbart 600 man. Vid mörkrets inbrott klockan nitton på kvällen bedarrade slutligen striderna. I skydd av mörkret kunde Pappenheim med de på slagfältet sista kejserlig-ligistiska soldaterna dra sig tillbaka i god ordning genom Linkelwald, i riktning mot Halle. De utmattade svenska trupperna övernattade på slagfältet, medan det svenska kavalleriet och Taubes sachsiska kyrassiärer fortsatte att förfölja de kejserlig-ligistiska trupperna längs vägarna mot Leipzig och Halle.[143][146][144][124][147][141][131]

"Våra lägereldar eldades med brädor från fiendens ammunitionsvagnar, och alla deras efterlämnade pikar. Och hela natten lång höll sachsarna - som smet iväg från slaget och trodde att allt var förlorat - på med att plundra våra trossvagnar. Men alla slog sig inte till ro. Gustav Adolf red i spetsen för ett kavalleri på 1 500 man i den vikande arméns spår. Vid Merseburg dagen efter hettade det till och han tog 3 000 krigsfångar; den 21 september tog han Halle. Förföljelsen var slut, slaget vid Breitenfeld var slutligt utkämpat."
– Robert Monro, Utdrag ur Monros dagbok.[147]

Förluster[redigera | redigera wikitext]

Minnesmonument vid Breitenfeld upprest under slagets tvåhundraårsjubileum. Inskriptionen på tyska lyder: Trosfrihet för världen, räddade vid Breitenfeld, Gustav Adolf, kristen och hjälte.

Kejserliga armén[redigera | redigera wikitext]

De kejserlig-ligistiska förlusterna var förödande. På loppet av några dagar hade Tilly förlorat två tredjedelar av hela sin armé. Förlusterna vid slaget uppgick till mellan 7 000 och 8 000 i antalet stupade,[148][149][150][151][152] närmare bestämt omkring 7 600 man enligt vissa källor,[153][144][154][134][145][137][155] och 6 000 tillfångatagna.[144][154][134][137][155][150][152]

Dagen efter slaget kapitulerade 3 000 kejserliga soldater som flydde till Leipzig inför förföljande sachsiska ryttare.[148][156][144][150][152] De kejserlig-ligistiska krigsfångarna från slaget blev snart rekryterade till de svenska leden, som ersättare för svenskarnas egna förluster.[157] Upp emot 5 000 flyende soldater antingen deserterade eller blev ihjälslagna av hämndlystna sachsiska bönder under dagarna efter slaget.[144][155] Bland dem stupade fanns generalfälttygmästare Schönburg, general Erwitte samt överstarna Baumgarten, Schleswig-Holstein-Gottorp, Caffarelli och Philipp Pappenheim.[151][158][159][148] Vidare tillfångatogs överstarna Blankart, Coronini, Montecuccoli och Wangler ihop med ett flertal överstelöjtnanter, ryttmästare och kaptener.[160] Fältmarskalkarna Tilly och Pappenheim och general Fürstenberg sårades under slaget.[151][148]

Tilly förlorade även alla sina 27 kanoner, sin krigskassa och 120 fanor och standar. Samtliga fälttecken transporterades som krigsbyte till Riddarholmskyrkan i Stockholm för allmän beskådan.[151]

Svensk-sachsiska trupperna[redigera | redigera wikitext]

På svensk sida beräknades förlusterna till 3 550 man, fördelade mellan 2 100 man infanteri och 1 450 ryttare.[160][3][145][149][155] Bland dem stupade fanns general Teuffel, överstarna Efferen-Hall, Caldenbach och Damitz och överstelöjtnant Aderkas.[151][158][159][148] Överste Courville blev kejserlig krigsfånge.[158]

På sachsisk sida stupade mellan 2 000 och 3 000 man.[151][3][134][159][148] De flesta stupade under artilleribeskjutningen under början av slaget och under deras flykt undan de kejserligas kavalleri. Bland dem stupade fanns general Bindauf och överste Starschedel.[151]

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Gustav II Adolf i slaget vid Breitenfeld av en okänd konstnär.

Katolikerna hade lidit sitt första stora nederlag i det 13 år pågående kriget. Legosoldaten Peter Hagendorf kommenterade om denna förlust:[161]

"Vad vi hade stoppat i oss vid Altmark tvingades vi spy upp rejält igen utanför Leipzig."
– Peter Hagendorf.[161]

Kort efter slaget tvingades spillrorna av Tillys kejserlig-ligistiska armé retirera söderut i två delar: Tilly mot Nördlingen i Oberpfalz medan Pappenheim marscherade mot Weser för att ligga i bakhåll mot Gustav II Adolfs reservstyrkor.[161]

Den svenska segern vid Breitenfeld chockade omvärlden, då de tyska protestantiska staterna vunnit sin första och största seger sedan krigsutbrottet 1618. Breitenfeld kom att symbolisera lutheranernas hämnd på Magdeburgs förintelse månaderna innan. Segern gjorde det möjligt för Gustav II Adolf att välja i vilken riktning han skulle marschera vidare. Den 15 september hölls krigsråd i Halle för att besluta om de fortsatta krigsplanerna. Ett alternativ var att gå direkt mot Wien och försöka nå en snabb avslutning av kriget. Beslutet blev att Johan Georg I:s sachsiska trupperna gick mot de kejserliga arvländerna och Wien, medan svenskarna gick mot sydväst mot floden Rhen för att krossa de resterande kejserliga trupperna. Beslutet har allt sedan dess varit diskuterat och ifrågasatt, men det är omöjligt att veta om en marsch mot Wien hade kunnat medföra gynnsamma fredsvillkor för protestanterna redan år 1632.[162]

Kort efter krigsrådet marscherade Gustav II Adolfs armé först mot sydväst och stötte endast på sporadiskt motstånd från utspridda kejserliga trupper. Den 22 september 1631 intog han staden Erfurt och den 5 oktober kapitulerade Würzburg, vars närbelägna fästning Marienberg fortfarande gjorde motstånd. Efter ett stormanfall erövrades fästningen av svenskarna den 8 oktober. Den 19 november bröt Gustav II Adolf upp med 13 000 man och lämnade kvar 7 000 man som ockupationsmakt i Würzburg. Kungen marscherade nedströms floden Main och längs vägen kapitulerade flera städer och fästningar, vars garnisoner i stora skaror övergick till den svenska armén. Redan den 17 november intogs staden Frankfurt am Main utan strid. Kungens armé fortsatte sedan vägen nedför Main, nådde dess utlopp i Rhen, gick över den stora floden och efter en tre dagar lång belägring intog svenskarna och slog vinterkvarter i den kurfurstliga residensstaden Mainz den 11 december 1631.[163]

Analys[redigera | redigera wikitext]

En modell av en infanterikompani enligt den "holländska skolan" under trettioåriga kriget. Utställd på Armémuseum i Stockholm. Soldatuniformer var en ovanlighet vid tiden för fältslaget vid Breitenfeld.

Gustav II Adolf hade inför slaget vid Breitenfeld. genom sina erfarenheter under Andra polska kriget, skapat en unik stridsmetodik som med tiden efter slaget fann egna och revolutionerande former. Då hans metodik även blev mönsterbildande för andra arméer i Europa kom den i förlängningen bli ett viktigt bidrag till krigskonstens utveckling.

Vid början av 1600-talet doktrinerades Europas arméer av två stridsmetodiska system (skolor): den spansk-tyska skolan och den nederländska skolan. Den spansk-tyska skolan, vilken Johann Tserclaes Tilly vid Breitenfeld stod mycket nära, kännetecknades av mycket stora stridsenheter, bestående av främst pikenerare och vissa musketerare formerade i stora fyrkanter benämnda som "tertior". Tertiorna var tunga i offensiven men svåra att manövrera på slagfältet. Den nederländska skolan var mer utpräglat linjär än den motsvarande spansk-tyska och kännetecknades av bataljoner, vilka var betydligt mindre stridsenheter med både pikenerare och musketerare. Till skillnad från den spansk-tyska skolan spelade eldgivningen hos de nederländska bataljonerna en mycket viktig större roll, då bataljonerna var lättare att manövrera än tertiorna men saknade de senares förkrossande tyngd vid ett frontalanfall. Hos de båda stridsmetodiska systemen var kavalleriet och artilleriet av jämförelsevis underordnad betydelse.[164]

Gustav II Adolfs svenska stridsmetodik var en vidareutveckling av den nederländska stridsmetodiken. Den minsta stridsenheten vid kungens infanteri var bataljonen (då benämnd skvadronen) och inför strid sammanfördes tre till fyra bataljoner till en större stridsenhet, brigaden. Brigaden var kraftfull nog att både försvara sig från eller med framgång själv kunna anfalla en tertio. Till skillnad från tertion så kunde brigaden, genom dess sammansättning av bataljoner, manövrera sig på slagfältet mycket snabbare och smidigare. Slagordningen i Gustav II Adolfs armé var vanligtvis två linjer, med brigaderna linjegrupperade bredvid varandra i mitten och kavalleriet linjegrupperat på flyglarna. I varje bataljon stod pikenerarna i mitten och musketerarna på flyglarna. Grupperade tillsammans med kavalleriet var ett antal musketeraravdelningar.[165]

Eldgivningen var utomordentligt viktig i Gustav II Adolfs arméstridsmetodik. Proportionellt sett var de svenska musketerarna i hans bataljon färre än i tertion och den nederländska bataljonen, men de användes högeffektivt. Gustav II Adolf exercerade sina musketerare att avfyra salvor i stället för successiv eldgivning, där musketerarna avfyrade sina musköter antingen i korpralskap om fyra rotar eller i plutoner om åtta rotar.[166] En svensk salva hade förödande verkan och öppnade väg för ett svåroemotståndligt anfall från de svenska pikenerarna. Förhållandet mellan musköter och pikar var 13 till 8 och jämfört med den nederländska formationen hade Gustav II Adolf ökat pikarnas antal. Han hade också experimenterat fram en ny teknik för musköteldgivning; musketerarna intog tre led där det första sköt knästående, det andra hukande och det tredje i stående ställning.[166] Genom denna teknik blev elden hård och koncentrerad. Andelen musketerare i den svenska formationen var högre än i den kejserliga, och den svenska slagordningen var mer lättrörlig då leden endast var sex led djupa och gjorde det möjligt att snabbt reagera på fiendens rörelser.[167]

Målning på en kejserlig tertio enligt den "spanska skolan".

Utöver musketerarnas salveld och lättrörlighet, använde sig Gustav II Adolf i striden av lätt artilleri som följde med i framryckningen och gav mördande eld på nära håll. Dessutom understöddes kavalleriet inför sammanstötningar med fientligt kavalleri effektivt av elden från de närbelägna musketeraravdelningarna. Den hade också lärt sig att, efter viss eldgivning från pistoler och musketeraravdelningar, anfalla med blanka vapen i full galopp. Den stora eldkraften hos Gustav II Adolfs musketerare och artilleri, i förening med dess slagordnings flexibilitet (brigaderna), gjorde den svenska armén mycket effektiv i försvarsstrid.[168] Men kärnan i hans stridsmetodik var kraftsamlingen av eld från musketerare och regementsstycken för att möjliggöra en segervinnande inbrytning med blanka vapen. Slaget vid Breitenfeld betecknades av Gunnar Artéus som ett defensivslag som övergick i ett offensivslag. Först i offensivslaget i slaget vid Lützen följande år skulle Gustav II Adolf och hans armé stå på höjden av sin förmåga och självförtroende.[169]

Den kejserlig-ligistiska arméns katastrofala förlust vid Breitenfeld yrkade för en förändring av den spansk-tyska skolan. När Wallenstein återfick sin överbefälhavarroll över armén ställde han upp sitt infanteri vid Lützen i bataljoner om tre linjer. Hans bataljoner var influerade av den holländska skolan och använde även Gustav II Adolfs modell till att sammanföra sina bataljoner i brigader. Även den svenska brigaden tvingades till reformering till följd av förlusten i slaget vid Nördlingen 1634.[170]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Cristini 2017, s. 100.
  2. ^ [a b] Mankell 1854, s. 496.
  3. ^ [a b c d] Åselius 2003, s. 119, 128.
  4. ^ [a b c] Gullberg 2008, s. 108.
  5. ^ Williamson 1988, s. 128.
  6. ^ Lunde 2014, s. 82–87.
  7. ^ Gullberg 2008, s. 76–83.
  8. ^ Cristini 2017, s. 5–7.
  9. ^ Gullberg 2008, s. 85.
  10. ^ Oredsson 2007, s. 205–207.
  11. ^ Gullberg 2008, s. 88–90.
  12. ^ Lunde 2014, s. 87–89, 93.
  13. ^ Gullberg 2008, s. 86, 88.
  14. ^ [a b] Oredsson 2007, s. 200–202.
  15. ^ Gullberg 2008, s. 90–91.
  16. ^ Lunde 2014, s. 87–89.
  17. ^ Pantle 2018, s. 64–66.
  18. ^ Cristini 2017, s. 14–15.
  19. ^ Pantle 2018, s. 69.
  20. ^ Wolke, Larsson & Villstrand 2006, s. 90–91.
  21. ^ Oredsson 2007, s. 204–205.
  22. ^ Lunde 2014, s. 94–95.
  23. ^ [a b] Cristini 2017, s. 18–19.
  24. ^ Pantle 2018, s. 70.
  25. ^ Gullberg 2008, s. 91–92.
  26. ^ Oredsson 2007, s. 207–209.
  27. ^ Gullberg 2008, s. 92.
  28. ^ Lunde 2014, s. 96.
  29. ^ Cristini 2017, s. 19–20.
  30. ^ Oredsson 2007, s. 209.
  31. ^ Gullberg 2008, s. 93.
  32. ^ Oredsson 2007, s. 210–211.
  33. ^ Lunde 2014, s. 97.
  34. ^ Oredsson 2007, s. 213–215.
  35. ^ Gullberg 2008, s. 97–98.
  36. ^ Lunde 2014, s. 98.
  37. ^ Pantle 2018, s. 71.
  38. ^ Oredsson 2007, s. 222–224.
  39. ^ [a b c] Gullberg 2008, s. 99.
  40. ^ Lunde 2014, s. 99–100.
  41. ^ [a b] Pantle 2018, s. 74.
  42. ^ Oredsson 2007, s. 221, 227–228.
  43. ^ Pantle 2018, s. 75.
  44. ^ Oredsson 2007, s. 229–230.
  45. ^ Lunde 2014, s. 102–103.
  46. ^ Pantle 2018, s. 82, 93.
  47. ^ [a b c d e f] Gullberg 2008, s. 101.
  48. ^ Oredsson 2007, s. 231.
  49. ^ Cristini 2017, s. 34–36.
  50. ^ [a b] Oredsson 2007, s. 234.
  51. ^ Lunde 2014, s. 107–108.
  52. ^ Lunde 2014, s. 108–110.
  53. ^ Cristini 2017, s. 37–38.
  54. ^ Pantle 2018, s. 98–99.
  55. ^ Oredsson 2007, s. 235–236.
  56. ^ Lunde 2014, s. 110–111.
  57. ^ Cristini 2017, s. 39.
  58. ^ Pantle 2018, s. 99–100.
  59. ^ Oredsson 2007, s. 236–237.
  60. ^ Lunde 2014, s. 111.
  61. ^ Cristini 2017, s. 40.
  62. ^ [a b] Pantle 2018, s. 100.
  63. ^ Cristini 2017, s. 40–41.
  64. ^ Lunde 2014, s. 112.
  65. ^ [a b] Cristini 2017, s. 41–43.
  66. ^ Åselius 2003, s. 122.
  67. ^ Lunde 2014, s. 113.
  68. ^ [a b] Mankell 1861, s. 84.
  69. ^ [a b] Opitz 1892, s. 84.
  70. ^ [a b] Glete 2005, s. 9.
  71. ^ Rumenius 1987, s. 9.
  72. ^ Curths 1814, s. 21.
  73. ^ [a b c d] Mankell 1861, s. 82, 84.
  74. ^ Mankell 1866, s. 169, 209.
  75. ^ [a b c] Dodge 1895, s. 260.
  76. ^ Hannula 2016, s. 35.
  77. ^ [a b c d e] Cristini 2017, s. 47, 98, 100.
  78. ^ [a b c d] Glete, Jan (30 september 2005). ”Värvade regementen i svensk tjänst 1618-1631”. Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Arkiverad från originalet den 9 juli 2021. https://web.archive.org/web/20210709185653/https://www2.historia.su.se/personal/jan_glete/Glete_Varvade_reg_1618-31.pdf. Läst 25 september 2021. 
  79. ^ [a b] Curths 1814, s. 22.
  80. ^ Dodge 1895, s. 261.
  81. ^ Mankell 1866, s. 6, 232, 281, 319, 364.
  82. ^ [a b] Åselius 2003, s. 123.
  83. ^ Glete 2005, s. 10.
  84. ^ Gullberg 2008, s. 106.
  85. ^ [a b] Curths 1814, s. 23.
  86. ^ Opitz 1892, s. 86–87.
  87. ^ Åselius 2003, s. 121.
  88. ^ [a b c d e f g] Cristini 2017, s. 99.
  89. ^ [a b c] Lunde 2014, s. 114.
  90. ^ [a b] Cristini 2017, s. 45, 98.
  91. ^ [a b c] Opitz 1892, s. 91.
  92. ^ Gullberg 2008, s. 100.
  93. ^ [a b] Mackay 1637, s. 65.
  94. ^ Pantle 2018, s. 105.
  95. ^ Cristini 2017, s. 49.
  96. ^ Dodge 1895, s. 263.
  97. ^ [a b c] Wolke, Larsson & Villstrand 2006, s. 114.
  98. ^ [a b] Lunde 2014, s. 118.
  99. ^ [a b] Curths 1814, s. 27.
  100. ^ [a b] Opitz 1892, s. 96.
  101. ^ [a b c] Dodge 1895, s. 264.
  102. ^ [a b c] Nelsson 1993, s. 36.
  103. ^ [a b c d] Lunde 2014, s. 119.
  104. ^ [a b] Cristini 2017, s. 50.
  105. ^ Englund 1993, s. 110.
  106. ^ [a b c] Rosander 2003, s. 73.
  107. ^ [a b c d] Curths 1814, s. 28, 32.
  108. ^ [a b c d e f] Åselius 2003, s. 126.
  109. ^ [a b c d] Cristini 2017, s. 56.
  110. ^ [a b] Jones 2001, s. 234.
  111. ^ Jörgensen 2005, s. 34.
  112. ^ Waitz, Georg (1875) (på tyska). Allgemeine Deutsche Biographie. "Band 1". Leipzig: Duncker & Humblot. sid. 113–114. https://daten.digitale-sammlungen.de/bsb00008359/images/index.html?seite=129 
  113. ^ [a b c d] Curths 1814, s. 33.
  114. ^ Opitz 1892, s. 100–101.
  115. ^ [a b c] Weigley 1991, s. 22.
  116. ^ [a b] Dodge 1895, s. 265.
  117. ^ [a b c] Dodge 1895, s. 266.
  118. ^ [a b c] Cristini 2017, s. 51–52.
  119. ^ Opitz 1892, s. 102.
  120. ^ [a b c d e f g] Rosander 2003, s. 74.
  121. ^ Müller 2005, s. 29.
  122. ^ [a b c] Lunde 2014, s. 120.
  123. ^ [a b c d] Hannula 2016, s. 38.
  124. ^ [a b c d e f] Jörgensen 2005, s. 35.
  125. ^ Cristini 2017, s. 53.
  126. ^ [a b] Curths 1814, s. 30.
  127. ^ Curths 1814, s. 31.
  128. ^ [a b] Grant 1853, s. 90–91.
  129. ^ Cristini 2017, s. 54–55.
  130. ^ [a b] Mackay 1637, s. 66.
  131. ^ [a b c d e] Cristini 2017, s. 55–57.
  132. ^ [a b] Müller 2005, s. 28.
  133. ^ [a b] Englund 1993, s. 112.
  134. ^ [a b c d] Jones 2001, s. 235.
  135. ^ [a b c d] Dodge 1895, s. 267.
  136. ^ Rumenius 1987, s. 76.
  137. ^ [a b c d] Åselius 2003, s. 127.
  138. ^ Lunde 2014, s. 121.
  139. ^ Hannula 2016, s. 42.
  140. ^ [a b] Grant 1853, s. 92.
  141. ^ [a b c] Lunde 2014, s. 122.
  142. ^ Curths 1814, s. 33.
  143. ^ [a b] Opitz 1892, s. 110.
  144. ^ [a b c d e f] Rumenius 1987, s. 77.
  145. ^ [a b c] Wolke, Larsson & Villstrand 2006, s. 115.
  146. ^ Dodge 1895, s. 268.
  147. ^ [a b] Rosander 2003, s. 75.
  148. ^ [a b c d e f] Curths 1814, s. 35.
  149. ^ [a b] Oredsson 2007, s. 241.
  150. ^ [a b c] Lunde 2014, s. 123.
  151. ^ [a b c d e f g] Cristini 2017, s. 58.
  152. ^ [a b c] Pantle 2018, s. 108.
  153. ^ Mankell 1860, s. 308.
  154. ^ [a b] Weigley 1991, s. 23.
  155. ^ [a b c d] Sundberg 2010, s. 73.
  156. ^ Opitz 1892, s. 111.
  157. ^ Åselius 2003, s. 129.
  158. ^ [a b c] Mankell 1854, s. 495.
  159. ^ [a b c] Mackay 1637, s. 67.
  160. ^ [a b] Mankell 1860, s. 309.
  161. ^ [a b c] Müller 2005, s. 30.
  162. ^ Gullberg 2008, s. 108–111.
  163. ^ Pantle 2018, s. 112–115.
  164. ^ Artéus 2005, s. 17–18.
  165. ^ Artéus 2005, s. 18.
  166. ^ [a b] Roberts 2010, s. 49.
  167. ^ Carlsson & Rosén 1967, s. 74.
  168. ^ Carlsson & Rosén 1967, s. 104.
  169. ^ Artéus 2005, s. 18–19.
  170. ^ Roberts 2010, s. 55.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]