Smådopping

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Smådopping
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Little grebe Zwergtaucher.jpg
Adult smådopping av nominatformen.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningDoppingfåglar
Podicipediformes
FamiljDoppingar
Podicipedidae
SläkteSmådoppingar
Tachybaptus
ArtSmådopping
T. ruficollis
Vetenskapligt namn
§ Tachybaptus ruficollis
AuktorPallas, 1764
Utbredning
Tachybaptus ruficollis-map-distribution.svg
Grönt = året runt; Orange = övervintrande; Gult = häckande
Hitta fler artiklar om fåglar med

Smådopping[2] (Tachybaptus ruficollis) är en liten art av dopping. Den beskrevs vetenskapligt av Peter Simon Pallas 1764. Smådoppingen har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, Centralasien och söderut till Nya Guinea och i större delen av Afrika, både i nordväst och söder om Sahara. De fåglar som häckar där vattnet fryser flyttar söderut om vintern. Smådoppingen kategoriseras som livskraftig av IUCN.

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Smådoppingen är en liten kompakt dopping med rund kropp, kort hals och tufsig "stjärtlös" stjärt. Den är 23–29 cm lång, har ett vingspann på 40–45 cm och väger 130–236 gram.[3] Den adulta fågeln är omisskännliga i sommardräkt, med rödaktigt bakhuvud och kinder, och en intensivt gul fläck bakom nedre delen av näbben. I juvenil dräkt har den svartvitrandigt ansikte. Benen sitter mycket långt bak på kroppen så den har svårt att gå.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Underarterna skiljer sig främst i storlek och på mängden svart på huvudet, storlek på den gula fläcken, ögonfärg, huvud- och näbbform.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Smådoppingens läten beskrivs som ljusa "bii-iip" och "bit, bit, bit" som kan accelerera och övergå i en bubblande drill, inte olikt gökhonans läte. Vintertid är den tystlåten.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Smådoppingen har ett mycket stort globalt utbredningsområde och häckar i Europa, Centralasien och söderut till Nya Guinea och i större delen av Afrika, både i nordväst och söder om Sahara. De fåglar som häckar där vattnet fryser på vintern är flyttfåglar och flyttar till kusten eller sjöar med öppet vatten.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Clements et al. 2021 delar in arten i två grupper med tio underarter med följande utbredning:[5]

  • ruficollis-gruppen
    • Tachybaptus ruficollis ruficollis – Europa och österut till Uralbergen och söderut till nordvästra Afrika
    • Tachybaptus ruficollis iraquensisIrak och sydvästra Iran
    • Tachybaptus ruficollis capensis – Afrika söder om Sahara, Komorerna och Madagaskar
    • Tachybaptus ruficollis albescensKaukasus österut till östra Kazakstan och söderut till Indien, Myanmar och Sri Lanka
    • Tachybaptus ruficollis poggei – sydöstra till nordöstra Asien, inklusive Hainan, Taiwan, Japan och södra Kurilerna
    • Tachybaptus ruficollis philippensis – norra filippinska öarna
    • Tachybaptus ruficollis cotabatoMindanao i södra Filippinerna
  • tricolor-gruppen

Vissa auktoriteter behandlar tricolor-gruppen som en egen art som fått namnet indonesisk smådopping (Tachybaptus tricolor).[2] Tidigare betraktades även den numera utdöda alaotradoppingen (T. rufolavatus) som en underart till smådopping.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Tachybaptus ruficollis 2 (Marek Szczepanek).jpg

I Sverige förekommer den främst i Götaland och östra Svealand.[6]. Den förekommer tätast i tre områden: Skåne-Blekinge-södra Småland, Öland och Gotland samt norra Halland-södra Bohuslän.[7] Utöver det finns isolerade fasta förekomster i Tåkern, Hornborgasjön, Kvismaren och lokalt i Mälardalen.[7] Tillfälligt häckar den lokalt i lämpliga biotoper i större delen av södra och mellersta Sverige, någorlunda regelbundet i norr till södra Värmland, Västmanland och norra Uppland.[7]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckande smådopping med ungar.
Smådoppingens ägg.

Smådoppingen är bunden till vattnet och är bara uppe på land under häckningen. Den häckar i en mängd olika större och mindre våtmarker, oftast med ett maxdjup på en meter, med tät vegetation, stor tillgång på vattenlevande ryggradslösa djur och undviker generellt vatten med större rovfiskar. Den häckar bland annat vid sötvattenssjöar, dammar, diken, långsamtrinnande floder, brackvattenlaguner, översvämningsområden och risfält.[1] Likt alla doppingar placerar den sitt bo nära strandkanten. Boet fästs i växter och förmår att flyta.[6] Den lägger 4-7 ägg. Föräldrarna bär under perioder ungarna på ryggen. Den är en utmärkt simmare och söker sin föda genom att dyka efter småfisk, blötdjur och vatteninsekter.[6] Den flyttar nattetid och ses sällan flyga.[8]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Film med smådopping i japan.

Den globala populationen är mycket stor, uppskattad till 610 000–3 500 000 individer, och har en mycket stor global utbredning som mäter omkring 31 500 000 kvadratkilometer. Trots att populationstrenden är negativ bedöms den inte som hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Smådoppingen är en fåtalig art med ett bestånd på uppskattningsvis 600 könsmogna individer.[7] Det är så pass litet att Artdatabanken kategoriserar den som nära hotad i 2020 års upplaga av rödlistan.[9]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Tachybaptus ruficollis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid: 90-91, ISBN 978-0-7136-7040-0
  4. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 64. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  6. ^ [a b c] Owen Roberts (2011) Våra fåglar och deras läten
  7. ^ [a b c d] Artfakta om smådopping, ArtDatabanken.
  8. ^ Blomdahl, Anders; Bertil Breife, Niklas Holmström (2003). Filght Indentification of European Seabirds. London: Helm. sid. 52. ISBN 0-7136-6020-1 
  9. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]