Småspov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Småspov
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Numenius phaeopus axelkr.jpg
Småspov, nominatformen N. p phaeopusIsland
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Snäppor
Scolopacidae
Släkte Numenius
Art Småspov
N. phaeopus
Vetenskapligt namn
§ Numenius phaeopus
Auktor Linné, 1758
Småspov av den amerikanska underarten hudsonicus.
Småspov av den amerikanska underarten hudsonicus.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor som häckar cirkumpolärt i norra delarna av Nordamerika, Europa och Asien.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Småspoven häckar i Nordamerika, nordligaste Europa och i Asien, främst i Sibirien. I Sverige häckar de i norr ända upp på kallfjället. Den är flyttfågel och övervintrar vid kuster i Afrika, Sydamerika, södra Asien, Australasien och södra Nordamerika.

Tidigare delades småspoven upp i tre till fyra underarter. Genetiska studier visar att den bättre beskrivs som fler taxa varför flera auktoriteter idag delar upp den i sju underarter:[2]

  • Numenius phaeopus islandicus (Brehm, 1831) – häckar på Island, Irland och Storbritannien.
  • Numenius phaeopus phaeopus (nominatformen) – häckar från Norge och österut till Tajmyrhalvön i centrala norra Sibirien.
  • Numenius phaeopus alboaxillaris (Lowe, 1921) – häckar på stäppen norr om Kaspiska havet. Den övervintrar i södra Afrika. Typ-specimen härstammar från Mozambique.
  • Numenius phaeopus rogachevae (Tomkovich, 2008) – häckar i norra centrala Sibirien.
  • Numenius phaeopus variegatus (Scopoli, 1786) – häckar i nordöstra Sibirien.
  • Numenius phaeopus rufiventris (Vigors, 1829) – häckar i Alaska och nordvästra Kanada
  • Numenius phaeopus hudsonicus (Latham, 1790) – häckar från området kring Hudson Bay till nordöstra Kanada.

Ibland har den amerikanska underarten N. p. hudsonicus (inkl. rufiventris) behandlats som egen art, exempelvis av Sibley 1996 och tidigare av brittiska BOU.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37-45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.[3]

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.[3]

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.[3]

Skillnader hos underarterna[redigera | redigera wikitext]

Nominatformen N. p. phaeopus, som häckar i Europa har vit rygg och övergump med tvärrandig gråbrun stjärt. Dess vingundersida är vit men armhålan, bakkanten och vingspetsen är brunvattrad.[3] N. p. alboaxillaris, som häckar på stäppen norr om Kaspiska havet, är större än nominatformen, har helvit vingundersida, armhåla, övergump och undergump.[4] Den har över lag en mycket ljus undersida och är mer distinkt gråfärgad. även vit buk.[4] N. p. variegatus, som häckar i nordöstra Sibirien, skiljs från de andra genom att ha en cigarrformad vit fläck på ryggen med brun övergump och stjärt. Vingundersidan är också mörkare brun än hos N. p. phaeopus. De två underarterna hudsonicus och rufiventris, som häckar i Nordamerika skiljs från de andra genom att vara helt bruna på ryggen och ha brun vingundersida.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Småspov av okänd underart fotograferad i Abu Dhabi.
Ägg av småspov.

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger 3-5 ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Småspoven har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population varför IUCN inte bedömer arten som hotad och kategoriserar den som livskraftig (LC). Dock är underarten alboaxillaris som häckar på stäppen norr om Kaspiska havet utrotningshotad. Länge var den senaste häckningsobservationen från 1974, och 1994 bedömdes den som utdöd. 1997 återfanns en liten grupp på sex häckande par på stäppen vid södra spetsen av Uralbergen. Underarten bedöms idag uppgå till mindre än 100 individer.[4]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Numenius phaeopus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). (2016) IOC World Bird List (xls), version 6.2, International Ornithological Congress, <worldbirdnames.org/names.html Arkiverad 7 juli 2012 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2016-12-19
  3. ^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ [a b c] Terry Townshend (2016-11-16) Steppe Whimbrel in Southern Africa, Birding Frontiers, läst 2016-12-19
  5. ^ Sven Nilssons Foglarna 1858.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]