Småspov

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Småspov
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Numenius phaeopus axelkr.jpg
Småspov på Island
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteNumenius
ArtSmåspov
N. phaeopus
Vetenskapligt namn
§ Numenius phaeopus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Numenius phaeopus distribution map.svg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor som häckar i norra delar av Europa och Asien. Vintertid flyttar den till kuster i Afrika, södra Asien och Australien. IUCN kategoriserar den som livskraftig. Tidigare behandlades amerikansk småspov (Numenius phaeopus) som underart till småspoven, men urskiljs numera oftare som egen art, sedan 2020 även av svenska BirdLife Sverige.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Småspoven häckar i Nordamerika, nordligaste Europa och i Asien, främst i Sibirien. I Sverige häckar de i norr ända upp på kalfjället. Den är en flyttfågel som övervintrar vid kuster i Afrika, södra Asien och Australasien. Idag delas den upp i fem underarter med följande utbredning:[2]

  • Numenius phaeopus islandicus (Brehm, 1831) – häckar på Island, Irland och Storbritannien
  • Numenius phaeopus phaeopus (nominatformen) – häckar från Norge och österut till Tajmyrhalvön i centrala norra Sibirien
  • Numenius phaeopus alboaxillaris (Lowe, 1921) – häckar på stäppen norr om Kaspiska havet; övervintrar i södra Afrika (typ-specimenet härstammar från Moçambique
  • Numenius phaeopus rogachevae (Tomkovich, 2008) – häckar i norra centrala Sibirien
  • Numenius phaeopus variegatus (Scopoli, 1786) – häckar i nordöstra Sibirien

Vissa inkluderar islandicus i nominatformen samt rogachevae i variegatus.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Småspov häckar på torrare myrmark och fuktiga fjällhedar, dessutom sparsamt på stora kalhyggen i inre Norrland. Den förekommer från västra Dalarna och västra Hälsingland till Torne lappmark, i västra Västerbotten samt i norra och västra Norrbotten.[4]

En eller flera arter?[redigera | redigera wikitext]

Amerikansk småspov (Numenius hudsonicus) ansågs utgöra en egen art fram till 1957, men har efter dess fram tills alldeles nyligen inkluderats i småspoven. Genetiska studier visar dock att dessa två är tydligt åtskilda genetiskt.[5][6] Även diagnostiska skillnader finns i storlek och dräkt. Av den anledningen urskiljs den sedan 2020 som egen art av svenska BirdLife Sveriges taxonomikommitté, liksom internationella taxonomiska auktoriteten International Ornithological Congress (IOC).[7][2]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37–45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.[8]

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.[8] Amerikansk småspov är till skillad från småspoven helt brun på ryggen och har brun vingundersida.[8]

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.[8]

Skillnader hos underarterna[redigera | redigera wikitext]

Nominatformen N. p. phaeopus som häckar i Europa har vit rygg och övergump med tvärrandig gråbrun stjärt. Dess vingundersida är vit men armhålan, bakkanten och vingspetsen är brunvattrad.[8] N. p. alboaxillaris, som häckar på stäppen norr om Kaspiska havet, är större än nominatformen, har helvit vingundersida, armhåla, övergump och undergump.[9] Den har över lag en mycket ljus undersida och är mer distinkt gråfärgad. även vit buk.[9] N. p. variegatus, som häckar i nordöstra Sibirien, skiljs från de andra genom att ha en cigarrformad vit fläck på ryggen med brun övergump och stjärt. Vingundersidan är också mörkare brun än hos N. p. phaeopus.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Småspov av okänd underart fotograferad i Abu Dhabi.
Ägg av småspov.

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger tre till fem ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Småspoven har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population varför IUCN inte bedömer arten som hotad och kategoriserar den som livskraftig (LC). Dock är underarten alboaxillaris som häckar på stäppen norr om Kaspiska havet utrotningshotad. Länge var den senaste häckningsobservationen från 1974, och 1994 bedömdes den som utdöd. 1997 återfanns en liten grupp på sex häckande par på stäppen vid södra spetsen av Uralbergen. Underarten bedöms idag uppgå till mindre än 100 individer.[9]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige anses inte arten vara hotad och populationen tros vara ökande.[4]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Numenius phaeopus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  4. ^ [a b] Artfakta om småspov, ArtDatabanken.
  5. ^ Johnsen, A., Rindal, E., Ericson, P.G.P., Zuccon, D., Kerr, K.C.R., Stoeckle, M.Y. och Lifjeld, J.T. 2010. DNA barcoding of Scandinavian birds reveals divergent lineages in trans-Atlantic species. J. Ornithol. 151:565–578.
  6. ^ Tan, H.Z., Ng, E.Y.X., Tang, Q., Allport, G.A., Jansen, J.J.F.J., Tomkovich, P.S. och Rheindt, F.E. 2019. Population genomics of two congeneric palaearctic shorebirds reveals differential impacts of Quaternary climate oscillations across habitats types. Sc. Rep. 9:18171:1–9.
  7. ^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/10/R11-hela-rapporten.pdf. Läst 14 oktober 2020. 
  8. ^ [a b c d e] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  9. ^ [a b c] Terry Townshend (2016-11-16) Steppe Whimbrel in Southern Africa, Birding Frontiers, läst 2016-12-19
  10. ^ Sven Nilssons Foglarna 1858.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]