Snabbstål

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Borrhuvuden i snabbstål.

Snabbstål, även kallat snabbsvarvstål och HSS (High speed steel), är stål med mycket goda skäregenskaper vid svarvning eller fräsning i höga hastigheter då stor friktionsvärme utvecklas. Snabbstål behåller nämligen sin hårdhet upp till 600 °C utan att dess egenskaper minskar nämnvärt. Denna speciella egenskap erhålls genom hög halt av legeringsämnena volfram, krom, molybden och vanadin som alla binds kemiskt till kolet och bildar karbider, samt kobolt som gör stålet mer elastiskt och värmebeständigt. Snabbstål lämpar sig bra till bearbetande verktyg, exempelvis svarvstål, fräsar, borrar, gängtappar, gängsnitt och brotschar. Snabbstålet utvecklades gradvis. År 1868 tog Robert Forester Mushet fram ett stål med 2% kol, 2,5% mangan, 7 % volfram resten järn. År 1894 tog Fredrik Winslow Taylor fram ett stål med 2% kol, 1% kisel, 0,5% mangan, 5% volfram, resten järn. År 1900 ändrade Taylor (tillsammans med Maunsel White) sammansättningen till 1,85% kol, 0,15% kisel, 0,30% mangan , 7,8% krom, 8% volfram, resten järn. Detta stål ställdes ut på världsutställningen i Paris år 1900 och blev snabbt världsberömt, och kom att ersätta kolstål vid svarvning. År 1908 ändrade Taylor och White sammansättningen till 4% krom, 18% volfram, 1% vanadin 0,75% kol, resten järn. År 1913 kom nästa steg i utvecklingen en tillsats av 5-10% kobolt förbättrade egenskaperna. Under 1930-talet kom snabbstål med en tillsats av 3-10% molybden ut i marknaden.[1] vid sekelskiftet 1900 och har sedan kommit att tränga ut kolstålet, som innan användes för denna typ av verktyg. Under 1980- och 1990-talen har dock snabbstål i sin tur delvis ersatts av hårdmetall, som är en pulvermetallurgisk produkt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Polyteknikern, Nr 7, 1946

Se även[redigera | redigera wikitext]