Krom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Krom
Nummer
24
Tecken
Cr
Grupp
6
Period
4
Block
d

Cr

Mo
VanadinKromMangan
[Ar] 3d5 4s1
24Cr
   

Kromkristaller
Kromkristaller


Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa 51,9961(6)[1] u
Utseende Silver
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid r.t. 7,19 g/cm3
– flytande, vid smältpunkten 6,3 g/cm3
Aggregationstillstånd Fast
Smältpunkt 2180 K ​(1907 °C)
Kokpunkt 2944 K ​(2671 °C)
Molvolym 7,23 × 10−6 m3/mol
Smältvärme 16,93[2] kJ/mol
Ångbildningsvärme 347[3] kJ/mol
Specifik värmekapacitet 449[4] J/(kg × K)
Molär värmekapacitet 23,35 J/(mol × K)
Ångtryck
Tr. (Pa) 1 10 100 1 k 10 k 100 k
Te. (K) 1656 1807 1991 2223 2530 2942
Atomära egenskaper
Atomradie 140 pm
Kovalent radie 118 pm
Elektronaffinitet 64,3 kJ/mol
Jonisationspotential Första: 652,9 kJ/mol
Andra: 1590,6 kJ/mol
Tredje: 2987 kJ/mol
Fjärde: 4743 kJ/mol
(Lista)
Arbetsfunktion 4,5[5] eV
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Ar] 3d5 4s1
e per skal 2, 8, 13, 1
Electron shell 024 Chromium - no label.svg
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd 6, 5, 4, 3, 2, 1, −1, −2, −4
Oxider (basicitet) (sur, basisk eller amfoterisk – beroende på oxidationstillståndet)
Elektronegativitet 1,66 (Paulingskalan)
1,65 (Allenskalan)
Normalpotential
  • −0,744 V
    (Cr3+ + 3 e → Cr)[6]
  • −0,913 V
    (Cr2+ + 2 e → Cr)[6]
Diverse
Kristallstruktur Kubisk rymdcentrerad (bcc)
Kristallstruktur
Ljudhastighet 5940 m/s
Termisk expansion 4,9 µm/(m × K) (25 °C)
Värmeledningsförmåga 93,9 W/(m × K)
Elektrisk konduktivitet 7,87 × 106 A/(V × m)
Elektrisk resistivitet 125 × m (20 °C)
Magnetism Antiferromagnetisk[7]
Magnetisk susceptibilitet 3,1 × 10−4[8]
Néelpunkt 393 K (119,85 °C)
Youngs modul 279 GPa
Skjuvmodul 115 GPa
Kompressionsmodul 160 GPa
Poissons konstant 0,21
Mohs hårdhet 8,5
Vickers hårdhet 1060 MPa
Brinells hårdhet 687–6500 MPa
Identifikation
CAS-nummer 7440-47-3
Pubchem 23976
RTECS-nummer GB4200000
Historia
Namnursprung Från grekiska chroma, ”färg”.[9][10]
Upptäckt och första isolation Louis Nicolas Vauquelin (1797, 1798)
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Kromisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
50Cr {syn.} > 1,8 × 1017 a ε i.u. 50Ti
51Cr {syn.} 27,7025 d ε 0,753 51V
52Cr 83,789 %
Stabil
53Cr 9,501 %
Stabil
54Cr 2,365 %
Stabil
Säkerhetsinformation
Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier
GHS-märkning enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP)
09 – Miljöfarlig
Miljöfarlig






H-fraser H400
P-fraser P273
EU-märkning av farliga ämnen
EU-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) på grundval av följande källa: [11]
Pulver
Brandfarlig
Brandfarlig
(F)
Hälsovådlig
Hälsovådlig
(Xn)





R-fraser R11​, R​40
S-fraser S7​, S​33​, S​36/37​, S60
NFPA 704

NFPA 704.svg

1
2
1
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Krom är ett metalliskt grundämne som ofta används i legeringar. När krommetall exponeras för luft bildas ett tunt oxidskikt som skyddar resten av metallen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Krom upptäcktes 1797 av Louis Nicolas Vauquelin i ett blykromatmineral. 1798 lyckades han första gången framställa rent krom genom reduktion av Dikromtrioxid med träkol. Sitt namn fick ämnet på grund av de starka färgerna hos dess kemiska föreningar. Metoden att framställa krom genom rostning av kromit med soda upptäcktes kort därefter, men det var först sedan Henri Moissan 1893 framställt krom i en elektrisk ugn genom reaktion mellan dikromtrioxid och kol och Hans Goldschmidt 1898 utfört aluminotermisk reduktion av dikromtrioxid som en storskalig kromutvinning kunde starta.[12]

Robert Wilhelm Bunsen hade redan 1854 lyckats framställa krom genom elektrolytisk utfällning av krom ur Krom(III)klorid, men det dröjde till 1950-talet innan effektiva metoder för en elektrolytisk utfällning av krom.[12]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Krom används i stål för att göra stålet rostfritt eller hårt. Det används också som prydnad på till exempel bilar. Det har också börjat användas som lack på bilar. Olika kromföreningar kan användas som pigment i glasyrer och färger. Krom används också i olika katalysatorer. Krom används även för garvning av läder.

I kombination med svavelsyra används olika kromatsalter till exempel ammoniumtrikromat till att dubbelbinda en syreatom till ett derivat etc, (oxidation).

Krom används även i smarta textilier.

Föreningar[redigera | redigera wikitext]

Kaliumdikromat (K2Cr2O7) är ett oxiderande salt som används i laboratorier för att ta bort organiska rester från glasutrustning.

Krom(III)oxid (Cr2O3) är ett grönt ämne som används i pigment och vid framställning av kaliumdikromat.

Krom(VI)oxid (CrO3) är ett giftigt och cancerframkallande rött ämne som vid kontakt med vatten bildar en syra.

Kromklorid (CrCl3) är ett lila salt som används vid framställning av vissa andra kromsalter.

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Krom framställs ur mineralet kromit, FeCr2O4. Två olika metoder används vid kromframställning: vid den alkaliska lakningsprocessen upphettas kromit med soda i luft, varvid natriumkromat bildas, vilket reduceras till krom(III)oxid, vilket i sin tur reduceras med aluminium eller koks till krom. [13]

Vid sur lakning reduceras kromit med koks till ferrokrom, vilket behandlas med saltsyra, varvid järnet löses upp och rent krom kvarstår. [13]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Krommineral finns mestadels i Sydafrika, Indien, Turkiet och Ryssland. Kromhalten generellt i jordskorpan är ca 0,1 %.

Biologisk roll[redigera | redigera wikitext]

Krom har ingen bevisad biologisk roll.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ CIAAW, Standard Atomic Weights Revised 2013.
  2. ^ J.H. Downing, P.D. Deeley, R. Fichte: Chromium and Chromium Alloys in Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, 2005 Wiley-VCH Verlag GmbH & Co. KGaA, Weinheim, doi:10.1002/14356007.a07_043.
  3. ^ Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang: Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. In: Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328–337, doi:10.1021/je1011086.
  4. ^ Harry H. Binder: Lexikon der chemischen Elemente, S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999, ISBN 3-7776-0736-3.
  5. ^ Ludwig Bergmann, Clemens Schaefer, Rainer Kassing: Lehrbuch der Experimentalphysik, Band 6: Festkörper. 2. Auflage, Walter de Gruyter, 2005, ISBN 978-3-11-017485-4, S. 361.
  6. ^ [a b] Mall:Holleman-Wiberg
  7. ^ Fawcett, Eric (1988). ”Spin-density-wave antiferromagnetism in chromium”. Reviews of Modern Physics 60: sid. 209. doi:10.1103/RevModPhys.60.209. Bibcode1988RvMP...60..209F. 
  8. ^ Weast, Robert C. (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145. ISBN 0-8493-0470-9. Werte dort sind auf g/mol bezogen und in cgs-Einheiten angegeben. Der hier angegebene Wert ist der daraus berechnete maßeinheitslose SI-Wert.
  9. ^ Royal Society of Chemistry – Visual Element Periodic Table
  10. ^ – Online Etymological Dictionary
  11. ^ Datablad Chrom (Pulver) på AlfaAesar. Läst 7 februari 2010. (JavaScript krävs). (in kompakter Form: nur Xn, R:40, S:36/37).
  12. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  13. ^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chromium, 22 juni 2013.