Snabbtåg
Snabbtåg kallas persontåg som har en högre topphastighet än genomsnittet, 200 till 250 km/t. Idag kallas de X 2000-tåg som trafikerar Sverige för snabbtåg. Förr i tiden kallades snabbtåg för snälltåg, ett inlån av tyskans schnell. Före 1876 använde Statens Järnvägar beteckningarna snälltågslok, lok för blandade tåg och större eller mindre godstågslok; därefter införde man systemet att med littera specificera vad för typ av lok det rörde sig om.
Expresståg är en äldre benämning för snabbare tåg. I Sverige marknadsfördes ett antal snabbare tåg framför allt under slutet av 1940-talet och under 1950-talet som expresståg. Ett välkänt expresståg var Göteborgaren. Idag brukar snabbare tåg som inte är X 2000 benämnas InterCity. Det finns InterCity i stora delar av Europa med olika standard beroende på i vilket land.
I tyska användes förr benämningen schnellzug för snabbare tåg. Med tiden infördes Intercity och liknande benämningar och begreppet schnellzug förlorade en del av sin status. Efter en tid blev begreppet schnellzug ett begrepp för de lite sämre fjärrtågen. Idag består tyska snabbtågen av tåg som beämns Intercity express (förkortat till ICE).
Tåg som har sin maxhastighet över 250 km/h brukar ibland kallas för höghastighetståg.[1]
Snabbtåg i andra länder
De första snabbtågen med topphastigheten 200 km/h eller däröver började rulla i Japan, Västtyskland och Frankrike redan under 1960-talet. De japanska snabbtågen (Shinkansen) rullade dock på separata, nybyggda höghastighetsbanor för enbart snabb persontrafik. De franska snabbtågen fick samsas med långsamma regional- och godståg på samma spår.
Under 1970-talet började såväl den franska (SNCF) som västtyska (DB) järnvägsförvaltningen att bygga nya höghastighetsbanor för 200 km/h eller däröver. Under början av 1980-talet började en ny generation snabbtåg med topphastigheten 260 km/h (TGV) att trafikera en bana från Paris och i en sydostlig riktning. Under början av 90-talet började även vissa stambanor i Tyskland att trafikeras med topphastigheter uppemot 280 km/h (ICE).
Idag är konkurrensen inom tillverkning av fjärrtåg mycket hård och den svenska, danska samt norska tillverkningen av persontåg har upphört.
En trend är att snabbtågen i allt ökande utsträckning trafikerar internationellt. Ett exempel är snabbtågen mellan London och Paris och Bryssel och ett annat är mellan Stockholm och Köpenhamn. De nyaste är Paris-Stuttgart/Frankfurt och Bryssel-Amsterdam.
Snabbtåg i Asien
Det första landet i världen som bedrev snabbtågstrafik i topphastigheter över 200 km/h var Japan. Redan 1964 öppnades snabbtågstrafiken på det nya Shinkansen-nätet. Till skillnad mot Japans gamla järnvägsnät hade det nya normalspårvidden 1435 mm.
Sydkorea och Kina expanderar sina snabbtågsnät.
Den dittills längsta snabbtågslinjen i världen invigdes i Kina den 25 december 2012. Den är 230 mil lång och går mellan huvudstaden Peking och provinsen Guangzhou i söder .[2]
Snabbtåg i Nordamerika
I USA finns snabbtåg endast i Nord-ost-korridoren mellan städerna Boston och Washington DC (73 mil). Redan under 1960-talet genomfördes höghastighetsprov på denna bana och under 1986 började snabbtågen att köra reguljärt i 201 km/h. Under början av 2000-talet började en ny generation franskkonstruerade loktåg, benämnda Acela (baserade på franska TGV), att rulla. Acela är konstruerad för topphastigheten 240 km/h (150 mph).
För några år sedan beställdes en ny generation tyskkonstruerade lokomotiv av typen Citiesrunner. Loken, som är fyraxliga, är konstruerade och tillverkade av Siemens samt är avsett att ersätta de svenskkonstruerade loken, där de senare kommer att skrotas. Siemens fick nyligen även en order på ett antal dieselelektriska lok för 200 km/t, som kommer att trafikera i Miami och i Chicago- området.
Det finns flera höghastighetssträckor i USA som planeras att byggas. Ännu har dock inga höghastighetslinjer färdigställts.
Snabbtåg i Sydamerika
Även i Sydamerikan planeras för nya snabbtågslinjer. Mellan städerna São Paulo och Rio de Janeiro i Brasilien planeras för höghastighetståg sedan flera decennier.
Snabbtåg i Europa
Man brukar dela upp banor för snabba tåg i tre kategorier:
- ombyggnadssträckor (ty Umbaustrecken)
- utbyggnadssträckor (ty Ausbaustrecken, t.ex. dubbelspår, uträtade kurvor)
- nybyggnadssträckor (ty Neubaustrecken, dubbelspår, stora kurvradier, elektrifierade)
Om- och utbyggnadssträckor är ofta äldre banor, byggda på 1800-talet, men som anpassats för snabbtåg. Det finns ganska många sådana banor med 200 km/h, men få för högre hastighet, och ingen (år 2014) med över 250 km/h. Nya banor har byggts efter 1990, förutom i Frankrike där några byggts innan. Nybyggnadssträckor finns med topphastigheter upp till 320 km/h.
Även i Sverige har en ny generation snabba fjärrtåg växt fram, dock huvudsakligen på äldre banor. Redan under 1960-talet startade en utredning i Sverige hur den nationella industrin skulle kunna utveckla ett svenskt snabbtåg. Under mitten av 1980-talet tilläts tågen att på vissa avsnitt på sträckan mellan Stockholm och Göteborg köra i 160 km/h istället för tidigare 130 km/h. Under början av 1990-talet lanserades en ny generation svenska fjärrtåg (X2000) att rulla i topphastigheter uppemot 200 km/h. I Sverige har en stor del av stambanorna i södra Sverige byggts om för 200 km/h, tack vare att dessa byggdes ganska raka på 1800-talet. Några nya banor har byggts i Sverige, dock går tågen fortfarande 2014 i 200 km/h som mest.
En del andra länder har satsat på utbyggnad av äldre banor, som ofta är relativt kurviga, normalt till 200 km/h. Förutom Sverige har det mest gjorts i Tyskland, Schweiz, Österrike, Finland och Storbritannien.
De statliga förvaltningarna ett antal europeiska länder utreder för fullt utbyggnaden av nya banor. Ett EU-direktiv föreskriver minst 250 km/h som tillåten hastighet på alla nybyggda huvudlinjesträckor men detta direktiv är inte tvingande för Sverige. Höghastighetsbanor på kontinenten går till städer som är betydligt större än Malmö och Göteborg. I Sverige är Botniabanan samt mindre delar av södra stambanan byggd för 250 km/t. I antal länder som Polen och Rumänien är man på förplaneringsstadiet för banor för 250 km/h, men det kan dröja ett antal år innan byggstart sker.
I Danmark har man först runt 2010 konkret tagit fram planer på nya snabbjärnvägar. Fram till dess ansågs restiderna i stort sett vara acceptabla. Man vill få en bra restid Köpenhamn-Ålborg (3 timmar, drygt 1 timme snabbare än innan). Hastighetshöjningar till 200 km/h eller lite mer planeras och en del kurviga sträckor ska nybyggas, liksom den hårt belastade sträckan närmast Köpenhamn.
I Norge är problemet motsatt mot Danmark. Restiderna med tåg är oacceptabla, och flyget är ledande långväga transportmedel. Men kostnaderna blir höga och regionaltrafiken liten p.g.a. gles befolkning utanför Oslo-regionen. Höghastighetsbanor har diskuterats mycket, men tills vidare låter man flyget vara det enda snabba transportmedlet som medger tur och returresa samma dag. Dock pågår under 2010-talet bygge av snabbjärnvägar de närmaste milen från Oslo, mest tänkt för regionaltåg.
Exempel på snabbtåg
Källor
- ^ TSD Höghastighet Arkiverad 28 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”WORLD'S LONGEST FAST TRAIN LINE OPENS IN CHINA”. AP. Arkiverad från originalet den 29 december 2012. https://web.archive.org/web/20121229131846/http://bigstory.ap.org/article/worlds-longest-fast-train-line-opens-china. Läst 26 december 2012.