Snapphanar

För andra betydelser, se Snapphanar (olika betydelser).

Statyn Snapphanen av Axel Ebbe står i Hembygdsparken i Hässleholm och föreställer Lille Mads.

Snapphanar var det skällsord den svenska staten på 1600-talet använde om stråtrövare, bönder och styrkor som stödde eller deltog på den danska sidan i de dansk-svenska krigen under perioden, inte minst under Skånska kriget 1675–1679 i de tidigare dansk-norska landskapen och främst Skåneland, men även i exempelvis Jämtland. Termen användes även av Kristian IV som den 20 augusti 1645 påbjöd undersåtarna i Danmark att "fred slutits med drottningen av Sverige och att snapphanar, fribytare, dragoner med flera skall avhålla sig från all fientlighet mot de svenske".^{[källa behövs]} 1658 nämnde Ove Juel också termen då han tvingades att inhysa svenske kungens soldater på sin gård på Själland då svenskarna hyste "frycht for snaphaner".

Vilka var snapphanar?

De som den svenska krigsledningen under skånska kriget kallade för snapphanar, men som senare historieskrivning velat visa vara mer komplex, kan sägas ha utgjorts av åtskilliga olika kategorier. En kategori var reguljära specialförband som arbetade mycket bakom fiendelinjerna med att inhämta underrättelser och få ut personer därifrån, men också med att förhindra svensk skatteindrivning i Skåne. Dessa specialförband samarbetade nästan alltid med danske kungens friskyttekår som i svenska ögon utgjorde ytterligare en kategori snapphanar. Friskyttekompanierna bestod till största delen av skåningar men också av danskar och ett fåtal tyskar, polacker och till och med svenskar. Dessa kompanier var ridande förband på 100–200 friskyttar som opererade över stora områden och främst angrep den svenska arméns försörjningslinjer. En tredje kategori var helt vanliga bondeuppbåd, där den lokala befolkningen tog till vapen mot annalkande svenska styrkor; denna kategori var vanligast i inledningsskedet annan grupp snapphanar var de danska fogdar som övervakade dansk skatteindrivning och furagering (anskaffning av foder) och som ofta kom ihop sig med svenska trupper med samma mål. Ofta nog samarbetade dessa fyra grupper och bidrog med manskap till olika danska krigsoperationer och oftast var de styrda från Köpenhamn. En sista kategori var de stråtrövare som strök omkring i skogstrakterna och som absolut inte hade något med krigsledningen att göra. Deras plundringar riktade sig inte bara mot den svenska armén utan även (och i en större utsträckning) mot civilbefolkningen. Riktigt vilken omfattning stråtröveriet hade under skånska kriget är oklart, men källorna visar att det förekom missdådare på båda sidor som utnyttjade lokalbefolkningen på skamligt vis.

Ordet snapphane

Det finns olika teorier om var ordet kommer ifrån. En del hävdar att ordet ursprungligen kommer av det tyska schnappen, dvs "röva bort", andra hävdar att det har att göra med de bössor som var vanliga bland snapphanarna, medan andra uppmärksammat att medellågtyskans ord Snaphane betyder just "(beriden) stråtrövare" och verkar vara ett direkt lån. Det finns även de som hävdar att ordet är direkt kopplat till den nutida översättning: "snabb hane" då snapphanar var just det, snabba på gevärshanen. Enligt Sten Skansjö, docent i historia, verksam vid högskolan i Kristianstad och aktiv i forskningsprojekt om Skånes historia stödda av Unesco, användes snapphane som ett skällsord synonymt med stråtrövare redan 1558 av Gustav Vasa. Skansjö menar också att danska samtida historiker skiljde mellan friskyttar och stråtrövare, i motsats till de svenska, vilka inte gjorde någon distinktion på den tiden. På danska var 'snaphane' inte nödvändigtvis ett negativt ord utan det användes i pamflettspråk som en positiv benämning på bondekrigare. Från 1677 bestämdes det på dansk sida att inte använda ordet 'snapphane' mer eftersom det blivit synonymt med 'kriminell'. Förmodligen var det när svenskarna började genomföra våldsammare avrättningar av snapphanar som ordets klang förändrades också på danska. I Danmark blev då det gängse uttrycket 'friskytt'. Alla infångade motståndare kallades snapphanar och blev utsatta för samma skoningslösa behandling i häradsrätterna. Bönder som blev rannsakade i rätten dömdes till döden även för samröre med misstänkta snapphanar och detta var också en av huvudanklagelserna mot baron Jörgen Krabbe.

Avrättning av snapphanar

Stegling som tortyrmetod under 1600-talet.

Dödsdomarna verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av rådbråkning, vilket bestod i krossande av armar och ben med ett vagnshjul, och följt av styckning. Vanligen avslutades rådbråkningen med stegling på hjul då man flätade in kroppen i ekrarna på ett stort trähjul som hängdes upp till allmän beskådan. Ett samtida vittnesmål av hur behandlingen kunde gå till av de snapphanar som blev tillfångatagna levande i en by kommer från Vä år 1677. Friskyttar som gripits där sattes först i arbete med att göra rent i avträden med bara händerna och sedan med att flå döda hästar, innan de överlämnades till sina bödlar och fick "armar och ben krossade, sedan bröstkorgen, varpå kropparna styckades och bands på steget och hjul".

Engelsk illustration av hängning och styckning som en ovanlig, men dock befintlig, bestraffningsmetod.

Ett annat samtida vittnesmål kommer från kyrkoherden Stehn Jacobsen som skrev i sitt verk Den Nordiske Krigs Krönicke: "Når de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat på nogle snaphaner, då pinte de dem först grueligen, brände dem under födderne med gloende jern og satte dem siden en spidz indved deras ende og ud ved deres nase. Derefter sloge de dem fast til et trä med et söm igennem begge deres händer över deres hoved og lod dem hänge, til de döde." Denna avrättningsmetod kallas inre spetsning till skillnad från yttre spetsning då en påle fördes under huden längs ryggen och ofta lades en lös snara om halsen. Friskyttekaptenen (och enligt svenskt synsätt snapphanen) Hans Severin är en man som avrättades på detta sätt. Hans dom löd: "att spetsas levande, inte invärtes, utan mellan hud och rygg igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn slås på galgen."

De olika avrättningsmetoderna har beskrivits av bland annat Skansjö, Sixten Svensson och Herman Lindqvist. Enligt Herman Lindqvist förekom tortyr med vad han kallar "raffinerade metoder": "Om en snapphane greps levande i en by, torterades han först varpå han avlivades med någon av följande raffinerade metoder: antingen spikades han levande upp på kyrkdörren eller också kunde han spetsas levande på en glödande järnstång [...]. Där fick han hänga allom till skräck och varnagel." Uttrycket "till skräck och varnagel" förekom ofta i dåtidens förmaningar till befolkningen. Om snapphanar infångades av svenskarna, gick de således ett grymt öde till mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända med den som satte sig upp mot överheten.

Snapphanar i historieskrivningen

Snapphanestatyn i Lönsboda i Örkened socken.

Bland nutida forskare som kartlagt källmaterial angående snapphanarna märks främst Sten Skansjö, som utöver sin akademiska bana också är redaktör på Nationalencyklopedins redaktion för medeltidsarkeologi. Hans bok Skånes historia belönades 1998 med Lengertz kulturpris för bästa skildring av Skåne. Som väntat har synen på snapphanar skiftat radikalt i historieskrivningen genom tiderna och ofta givit upphov till livliga debatter. Orsaken är att begreppet är något diffust eftersom det representerar tre olika kategorier, vilket beskrivits ovan. Andra nutida verk är Snapphaneboken av K Arne Blom och Jan Moen, och Snapphanarna av Alf Åberg, tidigare chef för Krigsarkivet i Stockholm, vilka ger olika syn på snapphanarna. Åberg har fått utstå kritik för att vara alltför okritisk mot den svenska krigsmakten. Han menar bland annat att distinktionen mellan snapphanar och friskyttar i praktiken är omöjlig att upprätthålla då båda grupperna hade i princip samma rekryteringsbas och uppförde sig lika illa mot civilbefolkningen. Från den svenska krigsmaktens sida blev följden av denna brist på praktisk distinktion mellan stråtrövare och friskyttar att friskyttarna inte ansågs skyddade i några konventioner gällande behandlingen av krigsfångar, och att tortyr, rådbråkning, stegling, hängning och styckning mm, därför ansågs rättfärdigat.

På grund av ett återutgivningsfel, eller en brist på faktakontroll, påstås det i samlingsverket Sveriges historia del 5 att det var snapphanarna som brände ned Örkeneds socken. Åberg har i andra artiklar och böcker angett att det faktiskt var de svenska trupperna som brände socknen. Faktafelet som utpekar snapphanar i skövlingen av Örkened finns även i nyutgåvan av femtonbandsverket Sveriges historia (1983) vol. 7 s. 126 ^{[källa behövs]}.

Ett dokument som i dag bevaras i Riksarkivet visar att det i själva verket var Karl XI som gav ordern att alla män i Örkened som kunde bära gevär skulle dödas, endast kvinnor och barn förskonas, djur och annat av värde bäras iväg och gårdarna brännas ner, varefter resten av socknen skulle skövlas. Detta återspeglas också i dagboksanteckningar skrivna av översten Nils Skytte, en av officerarna som deltog i den svenska kampanjen: "22 (april 1678) ryckte vi upp att efter order uppbränna hela Örken socken, hvilka order också lyda att ihjälslå allt manskön emellan 15 och 60." Resultatet denna dag, enligt dagboken, var tre byar jämnade med marken, nämligen "Kärraboda, Räftofta, Smålatorp" och i Månstorp, "2 möllor och 1 hus, dertill en gammal bonde caputerades". Befolkningen hade flytt till skogs och på plats fanns endast en gammal bonde. Dagen därpå skriver Skytte i sin dagbok om förintelsen av "Grefveboda, Södra Hafhult, Norra Hafhult, Trolsatorp, Tjufön, Rumpebo, Kjättebo, Ulfshult, Torshult, Hanshult."

Kända snapphanar/friskyttar

• Niels Andersen
• Simon Andersen (Tullsagra Simon)
• Casparus Due
• Knut B. Espersen
• Lille Mads
• Bent Mogensen
• Eskil Nielsen
• Gustav Skåntorp
• Anders Pedersen
• Mickel Pedersen Göing
• Svend "Gjønge" Povlsen
• Hans Severin
• Store Trued
• Uggleherarna
• Sven i Boarp

Se även

• Altarstenen i Oderljunga
• Skånska kriget
• Skåneland
• Nedbränningen av Örkeneds socken
• Återerövringen av Jämtland
• Friskyttar

Referenser

Litteratur

• Stig Alenäs (red.), "Roskildefreden 350 år. Från danskt till svenskt kyrkoliv", Malmö 2008. Ett par av kapitlen handlar om snapphanarna.
• K Arne Blom, Jan Moen, Snapphaneboken.
• Dick Harrison (2006). ”Snapphanarnas brutala öde”. Allt om historia (nr. 12): sid. 38-43. 
• Knud Fabricius, "Skaanes overgang fra Danmark til Sverige" (Del III),Köpenhamn.
• Kim Hazelius, De Kallades Snapphanar.. Bokpro Bjärnum 2006 (ISBN 91-89336-40-2).
• N.P. Jensen, "Den skaanske krig 1675-1679", Köpenhamn 1900.
• Pehr Johnsson, "Snapphanefejden. Brev och anteckningar." Örebro 1910.
• Bo Knarrström & Stefan Larsson (2008). Hans Majestäts friskyttar av Danmark. Riksantikvarieämbetet (ISBN 978-91-7209-506-9)
• Palle Lauring (1952). Danmark i Skåne. Stockholm: Berghs förlag, 1999 (ISBN 91-502-1368-7).
• Herman Lindquist (1995). Historien om Sverige – storhet och fall. Norstedts Förlag, 2006 (ISBN 91-1-301535-4).
• Mats Olsson (2001). "Att icke understå sig att lämna sina hemman: Om bondeklassens frihet och adelns dominans i Skåne". Historisk Tidskrift, 2001 (1): 5-28. ISSN 0345-469X.
• Uno Röndahl, "Skåneland ur det fördolda", Karlshamn 1996. (ISBN 91-973006-0-8)
• Sten Skansjö (1997). Skånes historia. Lund (ISBN 91-88930-95-5).
• Sixten Svensson (2005). Sanningen om snapphanelögnen. (ISBN 91-975695-1-8).
• Per Sörensson,"Friskyttarna (snapphanarna) under skånska kriget (1676-79)", Carolinska förbundets årsbok 1916.
• Alf Åberg, (1951).Snapphanarna.Stockholm: LT:s Förlag.
• Alf Åberg, (1975). I snapphanebygd. Stockholm: Rabén & Sjögren.
• Alf Åberg,(1994). Kampen om Skåne under försvenskningstiden. Stockholm: Natur och Kultur (912704355X).

Externa länkar

• Uno Röndahl, "Skåneland utan förskoning"
• "Snapphanarna får nytt liv i Litauen". Svenska Dagbladet, 26 april 2006.
• Terra Scaniae, Skånes historia. Tvärvetenskapligt historieprojekt producerat som stöd för skolan med bidrag från bland annat Region Skåne med Kultur Skåne och stiftelsen Framtidens Kultur.