Sotvingad mås

Från Wikipedia
Sotvingad mås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult sotvingad mås i häckningsdräkt
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningLari
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteLeucophaeus se text
ArtSotvingad mås
L. atricilla
Vetenskapligt namn
§ Leucophaeus atricilla
AuktorLinnaeus, 1758
Utbredning
Synonymer
Larus atricilla
Adult i vinterdräkt
Adult i vinterdräkt

Sotvingad mås (Larus/Leucophaeus atricilla) är en medelstor mås som förekommer i Nord- och Sydamerika.

Utbredning och taxonomi

Arten häckar utmed Nordamerikas och norra Sydamerikas Atlantkust, och i Mexiko, Centralamerika och Västindien.[2][3] Den nordliga häckningspopulationerna är flyttfåglar och flyttar söderut om vintern till Centralamerika och norra Sydamerika. Den är en sällsynt gäst i Västeuropa.

Taxonomi

Den delas upp i två underarter:

Taxonomi för det stora släktet Larus är under diskussion och många förslag delar upp den stora gruppen i flera släkten. Bland annat har det föreslagits att sotvingad mås ska placeras i släktet Leucophaeus tillsammans med några andra mörkhuvade mellanstora nearktiska måsar med mörkgrå ovansida. American Ornithologists' Union (AOU) låter släktet omfatta tre arter[4] medan South American Classification Committee (SACC) och Clements et al. 2009 låter släktet omfatta fem arter.[5][6] Denna indelning har dock inte fått globalt genomslag och auktoriteter som IUCN och Sveriges ornitologiska förenings Taxonomikommitté placerar fortfrande dessa arter i Larus.[7]

Utseende och läte

Fil:Laughing Gull first plumage.jpg
Individ i första vinterdräkt
Juvenil

Sotvingad mås är storlek mitt emellan skrattmåsen och fiskmåsen.[8] Den mäter 36–41 cm, har ett vingspann på 98-110 cm och väger i genomsnitt 320 gram.[8][3] Hanen är något större än honan.[3] Den har ganska långa mörka ben och en lång näbb. Sotvingad mås har tre åldersklasser.[8] I häckningsdräkt är arten distinkt med sin vita undersida, mörkgrå ovansida, svarta huvud och röd näbb. Den har två smala vita streck som omger bakre delen av ögat likt "ögonlock". I denna dräkt är ovansidan av vingarna mörkare än hos någon annan mås i samma storlek och dess svarta vingspetsar saknar helt vitt. Vintertid är huvudet på den adulta måsen till största delen vitt med endast en antydan till svarta streck, främst bakom ögat. Under denna period är näbben svart med endast lite rött på näbbspetsen.

Juvenilen är till största delen vattrad i brunt men i flykten visar den upp ett brett svart ändband på stjärten som kontrasterar mot den annars vita stjärten. Till första vintern har den genomgått en partiell ruggning och har då gråbrun rygg, solkigt grått bröst och kroppssida, vit buk och vitt huvud med ett mörkgrått parti bakom ögat. Undersidan av vingen är då vit med mycket mönstring i grått. Under första sommaren anlägger den en rudimentär svart huva men är fortfarande vit i pannan och på strupen. Till andra vintern har den ruggat vingpennorna och vingovansidan är då mörkt jämngrå och vingspetsen har ett stort svart parti. Även undersidan av handpennorna är mörka medan resten av vingundersidan är vit. Den har gråaktig nacke och hals, och stjärten är oftast helvit men vissa har lite mörkt på stjärtspetsen.

Förväxlingsmöjligheter med andra arter

Den främsta förväxlingsmöjligheten är präriemås (L. pipixcan) som skiljs på att den alltid har vit vingundersida med bara en liten svart vingspets, är något mindre, har kortare näbb, kortare röda ben och som adult har den ganska lite svart, som omges av vitt på vingspetsen. Om den sotvingad måsen ses ensam på långt håll kan den även förväxlas med 2:a och 3:e vinterns silltrutar.[8] Eftersom sotvingad mås ofta jagar andra havsfåglar för att stjäla deras mat så kan också den brunmörka juvenilen misstas för en labb.[3]

Läte

Dess läte är ett hest kee-agh som upprepat ungefär låter som ett högfrekvent skratt.

Ekologi

Sotvingad mås häckar vid många olika typer av öppna strandnära biotoper, exempelvis vid våtmarker och dammar, i stora kolonier.[3] De stora boet är en uppskrapad grop som kläs med gräs. De tre till fyra äggen ruvas i ungefär tre veckor av båda föräldrarna.[2] Den är en allätare, som de flesta måsar, och lever även av as. Den ägnar sig även ofta åt kleptoparasitism, vilket innebär att de jagar andra havsfåglar för att stjäla föda.[3]

Etymologi

Sotvingad mås heter Laughing gull på engelska, vilket kan översättas till "skrattmås". Detta namn har den fått för sitt skrattande läte. I verket Ornithologia, skriven av Mathurin Jacques Brisson 1760, beskrivs sotvingad mås och skrattmås (Larus ridibundus) som olika underarter av arten Gavis ridibunda. När Linné taxonomiskt skulle beskriva skrattmåsen, utgick han därför ifrån det engelska namnet Laughing gull, varför både det vetenskapliga namnet Ridibundus och det svenska trivialnamnet refererar till "skratt". Skrattmåsen har dock inte ett skrattande läte men detta kände inte Linné till eftersom skrattmåsen inte häckade i Sverige på 1700-talet då han beskrev den.

Noter

  1. ^ BirdLife International (2009). [Larus atricilla]. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.2. <www.iucnredlist.org>. Läst 2010-09-01.
  2. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ [a b c d e f] David Allen Sibley (2000) The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, sid:211, ISBN 0-679-45122-6
  4. ^ ”Check-list of North American Birds”. North American Classification Committee. American Ornithologists' Union. http://www.aou.org/checklist/north/full.php#Charadriiformes. Läst 26 maj 2009. 
  5. ^ Remsen, J. V., Jr.. ”A classification of the bird species of South America”. South American Classification Committee. American Ornithologists' Union. http://www.museum.lsu.edu/~Remsen/SACCBaseline.html. Läst 1 september 2010. Okänd parameter medförfattare
  6. ^ Clements et al. (2009) Clements Checklist version 6.4, www.birds.cornell.edu, läst 2010-09-01
  7. ^ SOF (2010) Holarktis Fåglar, version 2, <www.pheromone.ekol.lu.se>
  8. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 188-189. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar