Större gulbena

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Större gulbena
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Tringa melanoleuca1.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteTringa
ArtStörre gulbena
T. melanoleuca
Vetenskapligt namn
§ Tringa melanoleuca
Auktor(Gmelin, 1789)
Synonymer
Totanus melanoleucus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Större gulbena[2] (Tringa melanoleuca) är en stor amerikansk vadare som tillhör familjen snäppor.[3] Den häckar i Alaska och Kanada. Vintertid flyttar den till kuster i södra USA och vidare i Central- och Sydamerika. I Europa är den sällsynt gäst, med bland annat fyra fynd i Sverige. Arten är trots namnet och likartat utseende inte närmare släkt med mindre gulbena. IUCN kategoriserar den som livskraftig

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Bird 9334-1c.jpg

Större gulbena är med kroppslängden 29–33 cm en stor vadare, påminnande om en framtung gluttsnäppa. Precis som gluttsnäppan har den ett mörkt, vattrat bröst som är ganska grovt tecknat och som kontrasterar tydligt mot den vita basen. Den är vit på övergumpen, men inte upp på ryggen som gluttsnäppan. Den har även mycket svart på skuldror och rygg i häckningsdräkt. Adulta individer har långa gula ben. Dess näbb är lång, något uppåtböjd, tunn och mörk med ljus bas och den är längre än huvudet.[4]

I sitt normala utbredningsområde kan den bara förväxlas med mindre gulbena, men är påtagligt slankare och näbben är tunnare, rakare, kortare (bara något längre än huvudet) och helmörk.[4] I flykten syns att alla vingpennor är helmörka, där större gulbena är ljusfläckig på armpennor och inre handpennor.[4] I häckningsdräkt är större gulbena i mer utsträckning bandad på flankerna än mindre gulbena, och i juvenil dräkt tydligare streckad på bröstet.[5]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Större gulbenan lockläte som hörs i flykten består av en trestavig vissling, lik gluttsnäppans motsvarande läte men snabbare och ljusare, och med sista tonen fallande: "kly-kly-klu".[4] Spellätet är melodiskt och rullande, i engelsk litteratur återgivet som "kleewee kleewee...".[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Större gulbena häckar i tajgaområdet i Kanada och Alaska. Den flyttar till södra USA och vidare söderut till Sydamerika. Arten behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Utbredningsområdet för större gulbena, där rött betecknar vistelse häckningstid, blått övervintringsområde och gult förekomst under flyttningen.
Större gulbena fotograferad i New Jersey under flyttningen.

Större gulbena i Europa[redigera | redigera wikitext]

Större gulbena uppträder sällsynt i Europa, likt mindre gulbena på hösten, men är nästan tio gånger ovanligare och påträffas inte alls lika långt österut än denna. Överlägset flest fynd är i Azorerna, Storbritannien och på Irland.[6]

I Sverige har den påträffats fyra gånger: KapelluddenÖland i augusti 1976, Helgumsjön i Ångermanland i juni 1995, Skillinge i Skåne i januari 2013 samt en individ på ett antal lokaler på Västkusten från december 2017 till mars 2018.[7]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Länge trodde man att större gulbena och mindre gulbena (Tringa flavipes) var varandras närmaste släktingar. DNA-studier visar att detta dock är felaktigt. Istället står större gulbena nära gluttsnäppa (T. nebularia), och dessa båda arter bildar tillsammans med svartsnäppa (T. erythropus) en mycket närbesläktad grupp. Trots detta uppvisar just dessa tre arter alla de karaktäristiska olika benfärger som går att finna inom släktet Tringa, vilket visar att denna karaktär är parafyletisk.[8] Denna grupp omfattar också de största arterna inom släktet, utöver willet (Tringa semipalmata).

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Större gulbena häckar på mossar och i myrmark på marken, ofta på väl dolda platser i närheten av vatten. De tre till fyra äggen väger i snitt 28 gram och mäter ungefär 50 mm gånger 33 mm. De ruvar i snitt äggen i 23 dagar. Ungarna lämnar boet inom 24 timmar efter att de kläckts och lämnar därefter området redan efter två dagar.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Större gulbena födosöker i grunda vatten och ibland rör de upp vattnet med näbben. De äter främst insekter och småfisk men även kräftdjur och havsborstmaskar.

Större gulbena i häckningsdräkt med nyfångad fisk, fotograferad i Alaska.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 140 000 häckande individer.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är delvis översatt från engelska wikipedias artikel Greater Yellowlegs, läst 2008-10-30

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Tringa melanoleuca Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 168. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 146. ISBN 0-679-45120-X 
  6. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 99. ISBN 978-84-941892-9-6 
  7. ^ Större gulbena, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  8. ^ Pereira, S. L., & Baker, A. J. (2005). Multiple Gene Evidence for Parallel Evolution and Retention of Ancestral Morphological States in the Shanks (Charadriiformes: Scolopacidae). Condor 107 (3): 514–526. DOI: 10.1650/0010-5422(2005)107[0514:MGEFPE]2.0.CO;2 Abstract.
  9. ^ Partners in Flight (2017). Avian Conservation Assessment Database. 2017.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]