Staffan Söderblom (diplomat)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Staffan John Söderblom, född 14 juli 1900 i Paris i Frankrike, död 11 december 1985, var en svensk diplomat.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Söderblom var son till Nathan Söderblom och dennes hustru Anna Forsell och bror till bland andra Helge, Sven och Jon Olof Söderblom. Han blev fil.kand. och jur.kand., varefter han 1921 anställdes som attaché av Utrikesdepartementet. Under 1920-talet hade han sin tjänst förlagd till europeiska städer som Antwerpen, London, Wien, Bern och Moskva. År 1936 utnämndes han till byråchef och 1938 till utrikesråd och chef för UD:s politiska avdelning. På UD var han främst sysselsatt med förhållandet mellan Sverige och Tyskland, och upprättade därför nära förbindelser med tyska legationsrådet Werner Dankwort. År 1943 utsågs han till envoyé, och året därpå sändes han till Moskva som Vilhelm Assarssons efterträdare, och efter andra världskriget till Bern och sedan Peking. Från 1954 var han i disponibilitet.

Söderblom var sekreterare i den svenska delegationen i Nationernas förbund och bistod Östen Undén när denne såsom skiljedomare skulle lösa tvisten mellan Grekland och Bulgarien om gränserna vid Central-Rhodopien.

År 1946 gifte han sig med Margary Fullerton-Carnegie, född Lacey.

Söderblom och fallet Raoul Wallenberg[redigera | redigera wikitext]

I den omfattande utredningen SOU 2003:18 [1] riktas stark kritik mot Söderblom i hans egenskap av Sveriges envoyé i Moskva. Det konstateras i den omfattande utredningen att han hade underrättats den 17 januari 1945 av Sovjetunionens vice utrikeskommissarie Vladimir G. Dekanozov att Raoul Wallenberg påträffats och tagits i beskydd av sovjetiska militärmyndigheter i Budapest.

Söderblom underlät emellertid att driva ärendet utifrån den erhållna informationen. Istället lät han något senare de sovjetiska myndigheterna förstå, att man från svenskt håll utgick från att Wallenberg hade omkommit i en bilolycka på vägen från Budapest. Därmed var i praktiken Wallenbergs öde beseglat. Bilden av att Sveriges uppfattning – mot bättre vetande - att Wallenberg var död skulle prägla Sveriges handläggning av ärendet Raoul Wallenberg fram till 1952. Därefter blev den svenska inställningen en helt annan och med en intensiv diplomatisk aktivitet med bland annat statsminister Tage Erlanders besök i Moskva 1956 som ett av inslagen. Vid denna tid förekom det även flertal vittnesmål av personer som påstod att de sett Wallenberg i sovjetiska fångläger men också vittnesmål som förmedlas av bland andra Nanna Svartz.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ (SOU 2003:18; Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Wallenberg och den svenska utrikesledningen ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 mars 2005. https://web.archive.org/web/20050316104707/http://www.regeringen.se/content/1/c4/14/55/eea4918e.pdf. Läst 16 mars 2015. )

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gunnar Hägglöf, Samtida vittne 1940-1945, P.A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1972, s.68, 101-102
  • Vem är det 1961, red. I. Burling, P.A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1960, s.1014


Företrädare:
Vilhelm Assarsson
Sveriges envoyé i Moskva
1944-1946
Efterträdare:
Gunnar Hägglöf
Företrädare:
Torsten Hammarström
Sveriges ambassadör i Peking
1951-1952
Efterträdare:
Hugo Wistrand