Hoppa till innehållet

Stamning

Från Wikipedia
Stamning
Latin: dysphemia
Tartamudez escrita.png
Klassifikation och externa resurser
ICD-10F98.5
ICD-9307.0
OMIM184450 609261
Medlineplus001427
MeSHsvensk engelsk

Stamning är en talstörning som karakteriseras av svårigheter att röra sig framåt i talet, vilket leder till att avbrott uppstår trots att man vet vad man vill säga. Talavbrotten beskrivs ofta som repetitioner (av ljud, stavelser eller ord), förlängningar (av ljud) eller blockeringar. Det kan också förekomma så kallade medrörelser, som blinkningar, nickningar eller andra kroppsrörelser. En person som stammar kan utveckla sekundärbeteenden som en reaktion på stamningen, som att lägga in utfyllnadsord eller att undvika talsituationer. Personer som stammar ser dock olika på sin stamning; en del tycker att stamningen inte är något problem och talar utan att ändra på något, medan andra tycker att stamningen är ett hinder i kommunikationen. Man kan också utveckla negativa tankar och känslor runt stamningen. Om man önskar hjälp att hantera sin stamning, antingen gällande själva talet, de psykologiska aspekterna eller båda delarna, kan man ta kontakt med logoped.[1]

För att uppmärksamma stamning som funktionsnedsättning har man utropat den 22 oktober till Internationella stamningsdagen. Dagen är erkänd av EU-kommissionen.[2]

Förekomst

[redigera | redigera wikitext]

Stamningen debuterar i de flesta fall mellan 2 och 4 års ålder, men det förekommer även senare debut. I cirka 80 procent av fallen upphör stamningen efter en kortare eller längre tid, men i vissa fall fortsätter man att stamma upp i skolåldern och i vuxen ålder.

Man räknar med att 5 till 10 procent av alla barn stammar under någon period, kortare eller längre,[3] och bland vuxna stammar cirka 0,7–1 procent.[4] Före 3 års ålder är fördelningen mellan pojkar och flickor ganska jämn, men därefter är det en övervikt av pojkar.[5] Bland vuxna är förhållandet cirka 4:1 mellan män och kvinnor som stammar.[4]

Orsaker

[redigera | redigera wikitext]

Genom historien har många teorier gällande stamningens orsaksbakgrund florerat. Teorierna har rört sig mellan psykologi, inlärning och neurofysiologi. Eftersom stamning ofta varierar, så att man ibland kan säga ett visst ord och andra stunder inte, har det tolkats som psykologiskt – att det skulle kunna ha med social osäkerhet att göra. Idag vet man att stamning har en neurobiologisk orsaksbakgrund,[6] men det finns fortfarande många olika åsikter inom forskarvärlden.

Bakgrundsfaktorer

[redigera | redigera wikitext]

När man diskuterar orsaker blir det tydligare om man delar upp frågan i en orsakskedja. Det första steget handlar om bakgrundsfaktorer: vad är det som gör att en viss person stammar, men inte en annan person?

Det är klarlagt att en relativt stor del av risken för stamning är genetisk. Den grupp av gener som är bäst kartlagd berör funktioner för transport av molekyler för återvinning i celler.[7] Dessa gener kan förklara omkring 20 procent av stamning hos vuxna, men siffran är osäker. Det är ännu oklart på vilket sätt dessa genvarianter resulterar i just stamning utan några andra symptom, men en möjlighet är att det handlar om energiförsörjningen för signaleringen hos vissa nervceller som medverkar i talet.[8] Det finns också ett mycket stort antal gener som påverkar risken för stamning i mindre grad, men som i kombination kan antas kunna ge stamning.

Vidare finns det också stöd för att andra biologiska (men icke-genetiska) bakgrundsfaktorer kan påverka risken för stamning.[9][10] Däremot har man ännu inte kunnat visa någon tydlig effekt av den psykosociala miljön när det gäller risken för stamning.[11]

Neurologiska faktorer

[redigera | redigera wikitext]

Det andra steget i orsakskedjan handlar om vilka neurologiska skillnader det är som gör att en viss person stammar, exempelvis en benägenhet för nervositet, formuleringsproblem eller talmotoriska skillnader? En aspekt som har varit omdebatterad gäller ”temperament”, det vill säga medfödda skillnader beträffande känslomässiga reaktioner, uppmärksamhet med mera. Det finns numera tydliga data som visar att personer som stammar inte är mer ångestbenägna, oroliga eller blyga än andra. Däremot kan social osäkerhet/ångest utvecklas som en följd av talsvårigheterna.

Forskningen pekar på att det finns en ökad förekomst av adhd bland personer som stammar, men att det inte handlar om orsakssamband utan att stamning och adhd i vissa fall kan ha en gemensam neurobiologisk bakgrund.[12][13][14][15] I stället pekar forskningsresultaten på att stamning är kopplat till talmotorikens automatik — att det blir avbrott då automatiserade sekvenser av talrörelser ska produceras. Talautomatiken styrs bland annat av putamen, en del av de basala ganglierna, vilka är kärnor av grå substans inuti hjärnan. Mycket pekar på att putamen är central för stamning, i samspel med hjärnbarken.[16][17][18][19]

Avbrotten i talapparaten

[redigera | redigera wikitext]

Det tredje orsakssteget handlar om hur själva talavbrotten uppkommer i mun och hals, vilket endast delvis är klarlagt. När man talar ska rörelserna i talapparaten göras vid rätt tidpunkt och med rätt kraft. Studier har visat att avbrotten kan uppkomma på en stor mängd olika sätt, på olika nivåer i talapparaten – struphuvudet, tungan, läpparna eller flera nivåer samtidigt. Avbrott kan uppstå på grund av att ofrivillig muskelaktivitet stänger luftflödet, eller att stämbanden dras isär så att man inte kan starta en stämbandston. Förlängningar kan uppstå genom att tunga eller läppar fastnar i en viss position. Repetitioner kan uppstå på många olika sätt, både genom att ofrivillig muskelaktivitet stör talet och att muskelaktivitet som behövs inte helt kommer igång.[20][21][22]

Historik

[redigera | redigera wikitext]

Antiken

[redigera | redigera wikitext]
Demosthenes, som bland annat hade problem med stamning och tränade upp sitt tal med småsten i munnen och försök att överrösta det stormande havet.[23]

Teorierna om varför man stammar har varierat genom århundradena. Därför har också behandlingsmetoderna varierat, beroende på vad man trott varit orsakerna bakom stamningen. Hippokrates, "läkekonstens fader", ansåg på 400-talet f.v.t. i Grekland att stamning berodde på att tungan var för torr. Han rekommenderade en behandling som skulle ta bort överskottet av "svart galla" ur kroppen.[24]

På 300-talet f.v.t. ansåg den grekiske filosofen och astronomen Aristoteles att problemet hos personer som stammar ligger i rörelserna hos tungan: de har svårt att ändra tungans läge och yttrar följaktligen samma ljud under lång tid, på grund av att tungan inte lyder viljan.[25] Vid samma tid tränade den stammande grekiske statsmannen och oratorn Demosthenes på att tala bland annat genom att hålla tal med småsten i munnen.[24]

1800- och tidigt 1900-tal

[redigera | redigera wikitext]

På 1800-talet började man i Tyskland se på stamning som ett kroppsligt problem. Denna medicinska syn på stamningens orsaksbakgrund ledde till att man började arbeta med olika typer av talträning, så kallad klassisk övningsbehandling. Det kunde handla om andningsträning, rytmträning och andra sätt att kontrollera talet med olika tekniker. Många av dessa har likheter med dagens talinriktade behandlingsmetoder. Den klassiska övningsbehandlingen spreds över Europa och USA.[26]

Alfhild Tamm, "den svenska logopedins moder", arbetade med barns tal- och språksvårigheter.

Samtidigt med utvecklingen av den klassiska övningsbehandlingen utvecklades den psykologiska idé- och terapitraditionen psykoanalysen av läkaren Sigmund Freud i dåvarande Österrike-Ungern. Freud själv verkade inte anse att psykoanalys är en lämplig behandling för stamning. Han lär enligt den amerikanske talterapeuten Charles Van Riper ha sagt att "den psykoanalytiska metoden erbjuder varken insikt eller hjälp i problemet" och "att han hade slutat behandla stammare eftersom han inte haft framgång i ett enda fall".[27] Hans efterföljare såg dock stamning som en neuros, en känslokonflikt från den tidiga barndomen, och under första halvan av 1900-talet blev det också vanligt med psykoanalytisk behandling av stamning. Läkaren och psykoanalytikern Alfhild Tamm, "den svenska logopedins moder", arbetade med barns tal- och språksvårigheter, bland annat stamning.[28]

På 1930-talet började man i USA utsätta den klassiska övningsbehandlingen för kritik, från personer som såg på stamning som ett psykologiskt problem. Man ansåg att stamningen ökade när man försökte låta bli att stamma. Den nya filosofin var att arbeta för att stamma öppet, men på ett mjukare och lättare sätt. Denna modell kallas icke-undvikande (non-avoidance på engelska). Två tidiga pionjärer var Wendell Johnson och Charles Van Riper, vid Iowa State University. Johnson ansåg att talrädslan var stamningens kärna. Hans numera motbevisade diagnosogena teori om stamningens uppkomst gick ut på att stamningen orsakades av föräldrarnas reaktioner på barnets normala icke-flyt i talet. Van Riper menade däremot att grunden för stamningen var fysiologisk, men att den kunde utvecklas negativt genom felinlärning och psykologiska faktorer. Hans metoder för att arbeta med stamning har haft stort inflytande på stamningsterapin under 1900-talet. Grundprinciperna var att minska talrädslan och undvikanden samt att acceptera stamningen, men också att modifiera den och hitta en mjukare stamning. Han använde sig också av frivillig stamning för att avdramatisera den.

Senare år

[redigera | redigera wikitext]

Från 1960-talet började behandlingsmetoder med grund i behaviorismen spridas bland annat i Australien och USA. Man såg stamning som ett felinlärt beteende och arbetade med att öka talflytet med teknikträning. I denna så kallade flytskapande behandling (fluency shaping på engelska) startar man med ett överdrivet långsamt och mjukt tal, för att gradvis närma sig ett mer normalt talbeteende utan att tappa talflytet. Ett svenskt exempel på flytskapande behandling är "Stamningsfritt Tal", som på 1990-talet lanserades av logoped Åke Byström vid TALAkademin i Linköping.[29] Man arbetade inte med de psykologiska aspekterna, som talrädsla och negativa tankar, utan menade att dessa skulle försvinna när talflytet ökade.

Icke-undvikandeterapin och flytskapande behandling kunde ses som varandras motpoler, men under 1980-talet började bland andra den amerikanske logopeden Barry Guitar överbrygga motsättningarna mellan metoderna och bygga upp ett integrerat behandlingsprogram.[30] I detta ingick flera delar, som man arbetade med parallellt:

  • Att förstå sin stamning, hur den fungerar och vad man kan förändra.
  • Att minska negativa känslor och eliminera undvikanden.
  • Att använda flytskapande tekniker och förändra stamningen.

Detta integrerade synsätt är en stark grundprincip för dagens logopediska stamningsbehandling.[31]

På senare år har en rörelse vuxit fram där personer som stammar ser på stamningen enligt den sociala funktionsvariationsmodellen, det vill säga att eventuella kommunikationsproblem beror på samhällets oförmåga att bemöta den stammande på ett sätt som gör att hen når sin fulla potential. Man talar då om taldiversitet eller stuttering/stammering pride[32] liknande neurodiversitetsrörelsen för personer med till exempel adhd och autism.[33]

Behandling

[redigera | redigera wikitext]

Behandling av förskolebarn

[redigera | redigera wikitext]

Att förskolebarn stammar är relativt vanligt. Det mest centrala i behandlingen är att hjälpa de närstående att känna sig mer trygga i hur de ska bemöta barnet och hur de kan skapa en så god talmiljö som möjligt för att underlätta kommunikationen. Därför ges oftast i första hand insatser i form av indirekt behandling, det vill säga behandlingsformer där man arbetar tillsammans med familjen runt barnet. Logopeden tar i samråd med vårdnadshavare ställning till om man efter rådgivning kan avvakta med behandling. Om det finns riskfaktorer för bestående stamning, om barnet reagerar negativt på stamningen, och/eller om vårdnadshavarna känner stor oro för stamningen, kan det vara aktuellt att påbörja behandling.[34]

Palin PCI

[redigera | redigera wikitext]

Palin PCI (Parent-Child Interaction) är en behandlingsmetod utvecklad på The Michael Palin Centre for Stammering i London. I behandlingen fokuserar man på samspelet mellan barn och närstående för att hitta goda kommunikationsmönster och förstärka dem. Man arbetar således främst med omgivningen runt barnet. Om behov finns kan man även arbeta direkt med barnets tal, fortfarande med tyngdpunkt på de närståendes kommunikation.[35][36]

RESTART-DCM

[redigera | redigera wikitext]

RESTART-DCM (Demands and Capacities Model) är också en behandlingsmetod där man initialt arbetar med barnets närstående, för att hitta en balans mellan de förväntningar som ställs på barnets kommunikation och dess förmåga att möta förväntningarna. Även i denna behandling kan man vid behov arbeta direkt med barnets tal. Namnet RESTART-DCM är taget efter studien då man strukturerade upp terapin enligt modellen DCM: The Rotterdam Evaluation Study of Stuttering Therapy in preschool children - a Randomized Trial.[37]

Lidcombeprogrammet

[redigera | redigera wikitext]

Lidcombeprogrammet, utvecklat i Australien på 1980-talet, är en metod med målsättning att öka barnets talflyt. Grundprincipen är operant betingning. Logopeden handleder vårdnadshavaren i hur hen ska förstärka stamningsfritt tal vid dagliga lekstunder.[38]

Helsingborgsmodellen

Utgångspunkten i Helsingborgsmodellen liknar på många sätt den i Palin PCI, att man utgår från att stötta barnets närstående i att hitta goda kommunikationsmönster. Behandlingen innehåller flera komponenter: rådgivning, bedömning av barnets tal- och språkförmåga, gruppbehandling för både föräldrar och barn, individuell behandling och intensivbehandling.[39]

Behandling av skolbarn, ungdomar och vuxna

[redigera | redigera wikitext]

Man bör skilja på stamning och stamningsproblem, och det är upp till var och en om man vill arbeta med sitt tal eller inte. Många som stammar tycker inte att de har något problem med sin stamning, och då behöver man givetvis inte förändra något. Om man tycker att stamningen hindrar en i kommunikationen eller att den orsakar ett försämrat mående, kartlägger man behoven tillsammans med logopeden och skräddarsyr behandlingen efter dessa. Ju längre man har stammat, desto fler erfarenheter har man av talsituationer där stamningen kan ha påverkat kommunikationen. På grund av detta kan man ha utvecklat negativa tankar och känslor om sitt tal och sin stamning. Behandlingen kan inriktas på det taltekniska, att uppnå ett mer flytande tal eller mjukare stamning, eller på de psykologiska aspekterna, men ofta en kombination.[40]

För de yngre skolbarnen innehåller behandlingen ofta element liknande de som omnämns i föregående avsnitt om förskolebarn, där de närstående spelar en viktig roll. Det är också viktigt att man i skolan har god kännedom om stamning i allmänhet, och att man där har en dialog med eleven hur hen önskar bli bemött, förebygger negativa upplevelser vid muntliga moment samt arbetar mot eventuell mobbning. Gruppbehandling kan ha god effekt, där en viktig del är att träffa andra som stammar och diskutera gemensamma erfarenheter.[40]

Behandling av talflytet

[redigera | redigera wikitext]

För att uppnå ett ökat talflyt kan personen som stammar lära sig olika typer av taltekniker. Man kan då arbeta på två sätt – antingen tala på ett medvetet, kontrollerat sätt genomgående för att upprätthålla ett allmänt gott talflyt, eller att tala spontant men ta till tekniker när stamningen uppkommer. Teknikerna kan handla om mjuk start av rösten, lätta kontakter mellan artikulatorerna eller att arbeta med nedsaktade talrörelser och binda ihop ljuden. För många krävs det dock en hel del mentalt fokus och kontinuerlig träning för att upprätthålla tekniken. Det är således inte en bot utan en kompenserande strategi. Man kan alltså inte räkna med att alltid kunna använda tekniker, då de vanligen kräver viss mental uppmärksamhet.[41]

Behandling av psykologiska aspekter

[redigera | redigera wikitext]

Den andra sidan av logopedisk stamningsbehandling rör inställningen till talet och kommunikationen. Många som söker logopedisk hjälp önskar arbeta med att minska talrädsla, negativa tankar och undvikanden. Vissa personer som stammar kan ha utvecklat så kallad dold stamning, då man upplever en tendens att stamma men att man i de flesta fall lyckas undvika att lyssnaren hör någon stamning. Rädslan att "avslöjas" som en person som stammar kan få stora psykologiska konsekvenser. Behandlingen innehåller ofta element från kognitiv beteendeterapi (KBT) och acceptance and commitment therapy (ACT).[42]

Farmakologisk behandling

[redigera | redigera wikitext]

Forskning har gjorts och pågår för att hitta läkemedel mot stamning. Man har dock ännu inte hittat något läkemedel som kan rekommenderas. Ångestdämpande medel (bensodiazepiner) har inte visats minska stamning vid gruppstudier. Likaså har inte antidepressiva (SSRI) visat sig ha någon tydlig verkan på stamning, även om det finns rapporter om enskilda fall med en positiv om än övergående effekt. Den typ av medicin som rönt störst intresse är dopamin D2-antagonister (en typ av neuroleptika). Studier tyder på viss minskning av stamning på gruppnivå, men det är också risk för sidoeffekter såsom trötthet, viktökning, muntorrhet, depression och rörelsestörningar.[43][44][45]

Tekniska hjälpmedel

[redigera | redigera wikitext]

Det har visat sig att vissa människor som stammar får ett ökat talflyt av att höra sin egen röst fördröjd, som ett eko. Detta kallas Delayed Auditory Feedback (DAF). Effekten är ofta kortvarig, men för en del verkar det bli en mer långvarig effekt. Ibland används även Frequency Altered Auditory Feedback (FAF), där det återkopplade ljudet har en ändrad tonhöjd, eller Masking Auditory Feedback (MAF), det vill säga brus eller annat maskerande ljud i hörlurar. Det finns både apparater och appar för DAF och FAF.[46][47][48]

Självhjälpsgrupper

[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal stamningsföreningar i Sverige, samlade under riksorganisationen Stamningsförbundet. I föreningarna anordnas aktiviteter av både social och informativ karaktär. I en del föreningar anordnas talträningscirklar där medlemmar får möjlighet att testa element från logopedisk behandling i en omgivning där alla delar ens erfarenheter.[49]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ ”Stuttering and Cluttering” (på engelska). American Speech-Language-Hearing Association. https://www.asha.org/public/speech/disorders/stuttering/. Läst 10 augusti 2025.
  2. ↑ ”ISAD / ISD”. Stamningsförbundet. 3 oktober 2022. https://stamning.se/internationella-stamningsdagen-22-oktober/. Läst 10 augusti 2025.
  3. ↑ Yairi, Ehud; Ambrose, Nicoline (2013-06-01). ”Epidemiology of stuttering: 21st century advances”. Journal of Fluency Disorders 38 (2): sid. 66–87. doi:10.1016/j.jfludis.2012.11.002. ISSN 0094-730X. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0094730X12001052. Läst 10 augusti 2025.
  4. 1 2 Craig, Ashley; Hancock, Karen; Tran, Yvonne; Craig, Magali; Peters, Karen (2002-12). ”Epidemiology of Stuttering in the Community Across the Entire Life Span”. Journal of Speech, Language, and Hearing Research 45 (6): sid. 1097–1105. doi:10.1044/1092-4388(2002/088). https://pubs.asha.org/doi/abs/10.1044/1092-4388(2002/088). Läst 10 augusti 2025.
  5. ↑ Yairi, Ehud; Ambrose, Nicoline (1992-08). ”Onset of Stuttering in Preschool Children”. Journal of Speech, Language, and Hearing Research 35 (4): sid. 782–788. doi:10.1044/jshr.3504.782. https://pubs.asha.org/doi/abs/10.1044/jshr.3504.782. Läst 10 augusti 2025.
  6. ↑ ”Därför börjar ett av tio barn att stamma”. DN.se. 16 april 2023. https://www.dn.se/sverige/darfor-borjar-ett-av-tio-barn-att-stamma/. Läst 10 augusti 2025.
  7. ↑ Frigerio-Domingues, Carlos E.; Gkalitsiou, Zoi; Zezinka, Alexandra; Sainz, Eduardo; Gutierrez, Joanne; Byrd, Courtney (2019-07-01). ”Genetic factors and therapy outcomes in persistent developmental stuttering”. Journal of Communication Disorders 80: sid. 11–17. doi:10.1016/j.jcomdis.2019.03.007. ISSN 0021-9924. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S002199241830162X. Läst 20 augusti 2025.
  8. ↑ Alm, Per A. (2021-08-26). ”Stuttering: A Disorder of Energy Supply to Neurons?” (på English). Frontiers in Human Neuroscience 15. doi:10.3389/fnhum.2021.662204. ISSN 1662-5161. https://www.frontiersin.org/journals/human-neuroscience/articles/10.3389/fnhum.2021.662204/full. Läst 20 augusti 2025.
  9. ↑ Bloodstein, Oliver; Bernstein Ratner, Nan; Brundage, Shelley B. (2021). A Handbook on Stuttering. Plural Publishing. sid. 235
  10. ↑ Alm, Per A. (2020-11-09). ”Streptococcal Infection as a Major Historical Cause of Stuttering: Data, Mechanisms, and Current Importance” (på English). Frontiers in Human Neuroscience 14. doi:10.3389/fnhum.2020.569519. ISSN 1662-5161. https://www.frontiersin.org/journals/human-neuroscience/articles/10.3389/fnhum.2020.569519/full. Läst 20 augusti 2025.
  11. ↑ Bloodstein, Oliver; Bernstein Ratner, Nan; Brundage, Shelley B. (2021). A Handbook on Stuttering. Plural Publishing. sid. 383-386
  12. ↑ Kefalianos, Elaina; Onslow, Mark; Ukoumunne, Obioha; Block, Susan; Reilly, Sheena (2014-08). ”Stuttering, Temperament, and Anxiety: Data From a Community Cohort Ages 2–4 Years”. Journal of Speech, Language, and Hearing Research 57 (4): sid. 1314–1322. doi:10.1044/2014_JSLHR-S-13-0069. https://pubs.asha.org/doi/10.1044/2014_JSLHR-S-13-0069. Läst 20 augusti 2025.
  13. ↑ Kefalianos, Elaina; Onslow, Mark; Packman, Ann; Vogel, Adam; Pezic, Angela; Mensah, Fiona (2017-10-17). ”The History of Stuttering by 7 Years of Age: Follow-Up of a Prospective Community Cohort”. Journal of Speech, Language, and Hearing Research 60 (10): sid. 2828–2839. doi:10.1044/2017_JSLHR-S-16-0205. https://pubs.asha.org/doi/10.1044/2017_JSLHR-S-16-0205. Läst 20 augusti 2025.
  14. ↑ Alm, Per A. (2014-06-01). ”Stuttering in relation to anxiety, temperament, and personality: Review and analysis with focus on causality”. Journal of Fluency Disorders 40: sid. 5–21. doi:10.1016/j.jfludis.2014.01.004. ISSN 0094-730X. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0094730X14000059. Läst 20 augusti 2025.
  15. ↑ Walsh, Bridget; Tichenor, Seth E.; Gerwin, Katelyn L. (2025-06-05). ”The Significance of a Higher Prevalence of ADHD and ADHD Symptoms in Children Who Stutter”. Journal of Speech, Language, and Hearing Research 68 (6): sid. 2741–2758. doi:10.1044/2025_JSLHR-24-00668. https://pubs.asha.org/doi/10.1044/2025_JSLHR-24-00668. Läst 20 augusti 2025.
  16. ↑ Alm, Per A (2004-07-01). ”Stuttering and the basal ganglia circuits: a critical review of possible relations”. Journal of Communication Disorders 37 (4): sid. 325–369. doi:10.1016/j.jcomdis.2004.03.001. ISSN 0021-9924. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0021992404000280. Läst 10 augusti 2025.
  17. ↑ Chang, Soo-Eun; Guenther, Frank H. (2020-01-28). ”Involvement of the Cortico-Basal Ganglia-Thalamocortical Loop in Developmental Stuttering” (på English). Frontiers in Psychology 10. doi:10.3389/fpsyg.2019.03088. ISSN 1664-1078. https://www.frontiersin.org/journals/psychology/articles/10.3389/fpsyg.2019.03088/full. Läst 10 augusti 2025.
  18. ↑ Alm, Per A. (2021-12-02). ”The Dopamine System and Automatization of Movement Sequences: A Review With Relevance for Speech and Stuttering” (på English). Frontiers in Human Neuroscience 15. doi:10.3389/fnhum.2021.661880. ISSN 1662-5161. https://www.frontiersin.org/journals/human-neuroscience/articles/10.3389/fnhum.2021.661880/full. Läst 20 augusti 2025.
  19. ↑ Theys, Catherine; Jaakkola, Elina; Melzer, Tracy R; De Nil, Luc F; Guenther, Frank H; Cohen, Alexander L (2024-05-27). ”Localization of stuttering based on causal brain lesions” (på engelska). Brain 147 (6): sid. 2203–2213. doi:10.1093/brain/awae059. ISSN 0006-8950. Arkiverad från originalet den 20 april 2025. https://web.archive.org/web/20250420111031/https://academic.oup.com/brain/article/147/6/2203/7667029. Läst 20 augusti 2025.
  20. ↑ Freeman, Frances J. (1979-03-01). ”Phonation in stuttering: A review of current research”. Journal of Fluency Disorders 4 (1): sid. 79–89. doi:10.1016/0094-730X(79)90033-0. ISSN 0094-730X. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0094730X79900330. Läst 20 augusti 2025.
  21. ↑ Smith, A.; Luschei, E.; Denny, M.; Wood, J.; Hirano, M.; Badylak, S. (1993-12-01). ”Spectral analyses of activity of laryngeal and orofacial muscles in stutterers.” (på engelska). Journal of Neurology, Neurosurgery & Psychiatry 56 (12): sid. 1303–1311. doi:10.1136/jnnp.56.12.1303. ISSN 0022-3050. PMID 8270932. https://jnnp.bmj.com/content/56/12/1303. Läst 20 augusti 2025.
  22. ↑ Alm, Per A.; Brösemyr, Therése; Grinde, Sofie; Johansson, Sara; Karlsson, Jessica; Nordgren, Gustav (2025-07-24). ”Stuttering: The Nature of the Speech Disruptions -A Multimodal Study of Articulation and Phonation” (på English). Frontiers in Human Neuroscience 19. doi:10.3389/fnhum.2025.1623308. ISSN 1662-5161. https://www.frontiersin.org/journals/human-neuroscience/articles/10.3389/fnhum.2025.1623308/full. Läst 20 augusti 2025.
  23. ↑ "Historic Treatments for Stuttering: From Pebbles to Psychoanalysis". asha.org, juni/juli 1989. Läst 19 september 2025. (engelska)
  24. 1 2 Alm, Per (1995). Stamning. Natur och Kultur. sid. 119-122
  25. ↑ ”Judy Duchan's History of Speech - Language Pathology: Aristotle on Stammering”. www.acsu.buffalo.edu. https://www.acsu.buffalo.edu/~duchan/new_history/ancient_history/aristotle_on_stuttering.html. Läst 20 augusti 2025.
  26. ↑ Alm, Per (1995). Stamning. Natur och Kultur. sid. 122-124
  27. ↑ Van Riper, Charles (1973). The Treatment of Stuttering. Prentice-Hall. sid. 146
  28. ↑ Björn Fritzell (2003). ”Alfhild Tamm: Pionjär inom svensk foniatri och logopedi”. Svensk medicinhistorisk tidskrift Vol. 7. Suppl. 1.
  29. ↑ ”Om oss”. Talakademin. 28 november 2011. Arkiverad från originalet den 3 juli 2023. https://web.archive.org/web/20230703085903/https://talakademin.nu/about/. Läst 18 augusti 2025.
  30. ↑ Guitar, Barry (13 januari 2024). Stuttering. An Integrated Approach to Its Nature and Treatment (6). Wolters Kluwer Health
  31. ↑ Hartelius, Lena (2024). Grundbok i logopedi. Studentlitteratur. sid. 226
  32. ↑ ”What is Stammering Pride? | STAMMA” (på engelska). stamma.org. https://stamma.org/features/what-stammering-pride. Läst 19 augusti 2025.
  33. ↑ Constantino, Christopher; Campbell, Patrick; Simpson, Sam (2022-03-01). ”Stuttering and the social model”. Journal of Communication Disorders 96: sid. 106200. doi:10.1016/j.jcomdis.2022.106200. ISSN 0021-9924. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0021992422000193. Läst 19 augusti 2025.
  34. ↑ ”Stamning hos barn - Rikshandboken i barnhälsovård”. www.rikshandboken-bhv.se. https://www.rikshandboken-bhv.se/halsobesok/utvecklingsuppfoljning/kommunikativ-utveckling/stamning-hos-barn/. Läst 10 augusti 2025.
  35. ↑ ”Therapy for under 7s” (på engelska). The Michael Palin Centre for Stammering. https://michaelpalincentreforstammering.org/our-therapy/childrens-therapy/. Läst 12 augusti 2025.
  36. ↑ Millard, Sharon K.; Zebrowski, Patricia; Kelman, Elaine (2018-10-19). ”Palin Parent–Child Interaction Therapy: The Bigger Picture”. American Journal of Speech-Language Pathology 27 (3S): sid. 1211–1223. doi:10.1044/2018_AJSLP-ODC11-17-0199. https://pubs.asha.org/doi/abs/10.1044/2018_AJSLP-ODC11-17-0199. Läst 12 augusti 2025.
  37. ↑ ”About RESTART-DCM” (på nederländska). restartdcm.nl. Arkiverad från originalet den 20 maj 2025. https://web.archive.org/web/20250520024518/https://restartdcm.nl/english-restart-dcm-workshops/. Läst 12 augusti 2025.
  38. ↑ ”About the Lidcombe Program | Lidcombe Program Trainers Consortium”. lidcombeprogram.org. https://lidcombeprogram.org/about-lidcombe-program/about-the-lidcombe-program/. Läst 12 augusti 2025.[död länk]
  39. ↑ Yairi, Ehud; Seery, Carol H. (2023). Stuttering. Foundations and Clinical Applications. Third edition. Plural Publishing. sid. 378-379
  40. 1 2 Hartelius, Lena (2024). Grundbok i logopedi. Studentlitteratur. sid. 226
  41. ↑ Yairi, Ehud; Seery, Carol H. (2023). Stuttering. Foundations and Clinical Applications. Plural Publishing. sid. 297-315
  42. ↑ Yairi, Ehud; Seery, Carol H. (2023). Stuttering. Foundations and Clinical Applications. Plural Publishing. sid. 271-287
  43. ↑ Brady, J P (1991-10-01). ”The pharmacology of stuttering: a critical review”. The American journal of psychiatry 148 (10): sid. 1309–1316. doi:10.1176/ajp.148.10.1309. ISSN 1535-7228. PMID 1680295. https://doi.org/10.1176/ajp.148.10.1309. Läst 20 augusti 2025.
  44. ↑ Maguire, Gerald A.; Nguyen, Diem L.; Simonson, Kevin C.; Kurz, Troy L. (2020-03-27). ”The Pharmacologic Treatment of Stuttering and Its Neuropharmacologic Basis” (på English). Frontiers in Neuroscience 14. doi:10.3389/fnins.2020.00158. ISSN 1662-453X. https://www.frontiersin.org/journals/neuroscience/articles/10.3389/fnins.2020.00158/full. Läst 20 augusti 2025.
  45. ↑ Stager, Sheila V.; Calis, Karim; Grothe, Dale; Bloch, Meir; Berensen, Nannette M.; Smith, Paul J. (2005-01-01). ”Treatment with medications affecting dopaminergic and serotonergic mechanisms: Effects on fluency and anxiety in persons who stutter”. Journal of Fluency Disorders 30 (4): sid. 319–335. doi:10.1016/j.jfludis.2005.09.004. ISSN 0094-730X. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0094730X05000756. Läst 20 augusti 2025.
  46. ↑ Armson, Joy; Kiefte, Michael (2008-06-01). ”The effect of SpeechEasy on stuttering frequency, speech rate, and speech naturalness”. Journal of Fluency Disorders 33 (2): sid. 120–134. doi:10.1016/j.jfludis.2008.04.002. ISSN 0094-730X. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0094730X08000272. Läst 20 augusti 2025.
  47. ↑ Pollard, Ryan; Ellis, John B.; Finan, Don; Ramig, Peter R. (2009-04). ”Effects of the SpeechEasy on Objective and Perceived Aspects of Stuttering: A 6-Month, Phase I Clinical Trial in Naturalistic Environments”. Journal of Speech, Language, and Hearing Research 52 (2): sid. 516–533. doi:10.1044/1092-4388(2008/07-0204). https://pubs.asha.org/doi/abs/10.1044/1092-4388(2008/07-0204). Läst 20 augusti 2025.
  48. ↑ Van Borsel, John; Reunes, Gert; Van den Bergh, Nathalie (2003). ”Delayed auditory feedback in the treatment of stuttering: clients as consumers” (på engelska). International Journal of Language & Communication Disorders 38 (2): sid. 119–129. doi:10.1080/1368282021000042902. ISSN 1460-6984. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1080/1368282021000042902. Läst 20 augusti 2025.
  49. ↑ ”Lokalföreningar”. Stamningsförbundet. 14 september 2019. https://stamning.se/lokalforeningar/. Läst 18 augusti 2025.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Stamning
Internationella stamningsdagen
Organisationer
I populärkulturen
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stamning&oldid=59476305”