Stay-behind

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Stay-behind är vad man kallar det NATO-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper som skapades i Västeuropa under det kalla kriget för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion. Dessa paramilitära grupper mottog stöd från säkerhetstjänsten i respektive land och medlemmarna i grupperna rekryterades till största delen från den civila befolkningen. Det finns exempel på att ex-fascister rekryterades till medlemsskaran och man i dessa fall brydde sig mindre om vad de hade haft för sig under andra världskriget och mer om deras antikommunistiska åsikter.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige organiserades 1946 eller 1947[1] ett Stay-behind-nätverk av den hemliga underrättelseorganisationen Grupp B, som var en föregångare till IB. De två ledande personerna från politiskt håll var dåvarande statsminister Tage Erlander och inrikesminister Eije Mossberg.[1]

Nätverket var mest aktivt under 1950- och 1960-talen och omfattade 3-4 000 personer, främst på landsbygden. De rekryterade personerna kontrollerades av SÄPO och många fick utbildning i gerillakrigföring i England och USA. Dagens Nyheter publicerade artiklar om nätverket under 1990[2][3][4] och TV4-programmet Kalla Fakta har sänt intervjuer med medlemmar i nätverket.[5]

Den svenske direktören Alvar Lindencrona fick år 1949 tillsammans med bland annat Televerkets generaldirektör Håkan Sterky i uppdrag att bilda ett nätverk.[6] År 1954 hade rörelsen fått en tydligare form med representanter för arbetarrörelsen, bondekretsar, Televerket, polisväsendet och Krigsmakten. Man var emellertid mycket angelägen om att hålla nätverket under civil och inte militär kontroll, detta för att förhindra att information om nätverket skulle läcka ut. De värnpliktigas utbildning i det "fria kriget" var en avläggare av detta. Alvar Lindencrona efterträddes av Curt-Steffan Giesecke.

Stay-behind kom till allmänhetens kännedom 1990 genom en artikel i Dagens Nyheter av Bjarne Stenquist.[1]

Rörelsen lades ned någon gång mellan 2001 och 2003.[1]

Efter att ha ingått i en kommission som granskade Palmeutredningen krävde Inga-Britt Ahlenius 2013 att Riksdagen och Regeringen skulle kartlägga rörelsen.[1]

Italien och operation Gladio[redigera | redigera wikitext]

Rörelsens existens offentliggjordes 1990 av Italiens premiärminister Giulio Andreotti[1] och det inleddes en serie rättsliga undersökningar 1990-92 mot den italienska avdelningen som bar kodnamnet operation Gladio. Medlemmar i denna avdelning hade förutom att träna sig inför en kommande sovjetisk invasion även ägnat sig åt att bekämpa inhemska socialistiska element. Den italienska extremhögern genomförde under 1970-talet en serie terrordåd i Italien i ett led i vad man kallade "spänningens strategi" som syftade till att sprida panik och oro samt att provocera vänstergrupper till väpnat försvar. Detta hoppades man skulle leda till ökade folkliga sympatier för ett fascistinspirerat högerstyre av landet. En italiensk fascistsympatisör vittnade 1982 i fängelse i Schweiz om att materiel till ett högerextremt bombdåd på en järnvägsstation i Bologna 1980 kom från Gladios arsenaler. Operation Gladio övergavs officiellt av den italienska regeringen 1990 och den 29 januari 1992 deklarerade en parlamentarisk kommission om terrorism att Gladio var en hemlig och olaglig beväpnad grupp inblandad i aktioner som syftade till att undergräva samhället.[källa behövs]

Europa[redigera | redigera wikitext]

Efter 1990 har regeringarna i Belgien, Frankrike, Grekland, Nederländerna och Tyskland medgivit att man har deltagit i stay-behind-nätverk men förnekat att man haft problem som liknar de i Italien.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] "Dunkel svensk motståndsrörelse", Godmorgon, världen!, 1 mars 2013. Läst den 3 mars 2013.
  2. ^ DN: Hemlig motståndsrörelse kopplas till Palmemordet(Publicerad 2013-01-27 00:40)
  3. ^ Sveriges Radio/Godmorgon, världen: Mystisk organisation borde granskas(Publicerat: fredag 1 mars 2013 kl 15:51)
  4. ^ Sveriges Radio/Godmorgon, världen: Dunkel svensk motståndsrörelse(Publicerat: fredag 1 mars 2013 kl 15:51)
  5. ^ TV4(Daterad 27 januari 2013 kl. 19.09)
  6. ^ SvD.se 19 mars 2011: Direktörens dubbelliv, läst 19 mars 2011

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]