Stellers sjöko

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stellers sjöko
Status i världen: Utdöd  (1768)[1]
Em - Hydrodamalis gigas model.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Sirendjur
Sirenia
Familj Dugonger
Dugongidae
Underfamilj Hydrodamalinae
Palmer, 1895
Släkte Hydrodamalis
Retzius, 1794
Art Stellers sjöko
H. gigas
Vetenskapligt namn
§ † Hydrodamalis gigas
Auktor (Zimmermann, 1780)
Synonymer
  • Barkdjur
Hitta fler artiklar om djur med

Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) är ett utdött stort vattenlevande, växtätande däggdjur. Den var den största arten inom ordningen sirendjur, som omfattar dess närmsta levande släktingar dugongen och manaterna. Stellers sjöko blev uppemot nio meter lång, vilket gör den till ett av de största däggdjuren utöver valarna, som har förekommit under holocen.[2] Även om arten en gång varit vanlig i kustområden över stora delar av norra Stilla havet, så var den 1741, när den första europén beskrev arten, nämligen naturvetaren Georg Wilhelm Steller som seglade med en expedition ledd av upptäcktsresande Vitus Bering,[3] begränsad till en liten, utbredningsmässigt isolerad population i Berings hav runt de obebodda Kommendörsöarna öster om Kamtjatkahalvön. 1768, bara 27 år efter européernas upptäckt var det långsamma och lättfångade djuret utrotat på grund av jakt.

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Illustration som tros vara den enda avbildningen av Stellers sjöko tecknad utifrån ett faktiskt specimen, en dödad hona som undersöktes av Steller. Först publicerad 1840.
Skelett på Finlands naturhistoriska museum.
Skalle
Hornplattor i gommen

Kännedomen om djurets utseende härrör huvudsakligen från den detaljerade beskrivning som Georg Wilhelm Steller gjorde under expeditionen 1741. Andra anatomiska detaljer baseras på studier av ett 20-tal skelett som finns i museer. Rester av hud finns bara på St. Petersburgs zoologiska museum och på havsmuseet i Bremen.

Stellers sjöko blev uppemot 8–9 meter lång vilket är mycket större än dugongen och manaterna. Steller uppger två mycket motstridiga uppgifter vad gäller dess vikt, 4 och 24,3 metriska ton.[4] Den faktiska vikten uppskattas ligga däremellan, ungefär 8–10 ton.[5] Den påminner om en stor säl, men hade två bastanta främre extremiteter och en vallik stjärt. De främre extremiteterna hade inga fingerben och även mellanhandsbenen (Metacarpus) var tillbakabildade. Av de bakre extremiteterna fanns bara två rudimentära bäckenben. Stjärtfenan var omkring två meter bred, tvärställd och delad i två grenar.

Steller skrev: "Den är täckt av en tjock hud, som mest påminner om tjock bark på en gammal ek än skinnet hos något annat djur. Dess hud är svart, skabbig, rynkig, grov, hård och seg, saknar hår och är nästan ogenomtränglig för en yxa eller en krok."[6]

Huvudet är litet i förhållande till dess stora kropp. Överläppen är så stor och bred och sträcker sig så långt bakom käken att munnen verkar vara placerad under skallen. Men munnen är egentligen ganska liten och försedd med dubbla läppar både uppe och nere. När munnen är stängd är utrymmet mellan läpparna fyllt med en tät rad av mycket tjocka vita borst. Dessa borst ersätter tänder och användes för att dra loss och hålla fast tång eller alger. Tänderna var fullständigt tillbakabildade och sjökon malde istället sin föda mellan plattor av hornämne.[6]

Utbredning, populationsstorlek och utrotning[redigera | redigera wikitext]

Fossila fynd indikerar att stellers sjöko en gång hade ett mycket stort utbredningsområde utmed Stilla havets kuster, vilket sträckte sig ända till Japan och Kalifornien.[7]. Antagligen blev den redan tidigt jagad av människor och blev därmed undanträngd till ett för sjökor mindre gynnsamt habitat. Djuret var den enda arten av sirendjur som under historisk tid förekommit i kalla havsområden.

Stellers ursprungliga teckning av stellers sjöko (se även illustration ovan), med bland annat utbredningsområde och storleksjämförelse med två sjölejon.

Populationsstorleken och utbredningsområdet var litet när Steller beskrev arten 1741 även om han själv sa att den var talrik och förekom i flockar. I en studie av zoologen Leonhard Hess Stejneger uppskattas antalet vid tiden för upptäckten ha varit mindre än 1500 individer och därmed redan ha varit utrotningshotat.[8] Det finns bevis för att stellers sjöko även förekom runt Near Islands i historisk tid.[9]

Efter Stellers upptäckt utrotades arten snabbt av sjömän, säljägare, och pälshandlare som följde Berings rutt förbi öarna utmed Alaska, vilka jagade för både kött och hud. Skinnet användes bland annat för att göra båtar. Den jagades också för sitt värdefulla underhudsfett, som inte bara användes som livsmedel (vanligtvis som substitut för smör), utan även som lampolja eftersom den inte avgav någon rök eller lukt och hade lång hållbarhet i varmt väder. 1768, 27 år efter att den hade upptäckts av européer, var stellers sjöko utrotad.

Muntlig berättartradition på ön Attu i Alaska gör gällande att arten fortfarande jagades där efter att den utrotades vid Kommendörsöarna.[10]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Enligt Steller var den fullkomligt orädd för människor. Den levde av tång och alger och där den ätit flöt stora mängder stjälkar och rötter av brunalger iland. Den var en långsam simmare och oförmögen att dyka.[11]

Steller skrev att det "inte rör sig om Aristotles sjöko, för den kommer aldrig upp på land för att födosöka", men den kunde använda sina främre extremiteter för att simma, gå på botten i grunda havsvikar, hålla fast sig i stenar, gräva efter alger och sjögräs, slåss och omfamna varandra.[6]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Trots att arten beskrevs av Steller 1741 var det först 1780 som E. A. W. Zimmermann gav den ett vetenskapligt namn, nämligen Manati gigas. Det var Anders Jahan Retzius som 1794 placerade arten i det egna släktet Hydrodamalis.

Stellers sjöko tillhörde sirendjursfamiljen dugonger och förs till det egna släktet Hydrodamalis i den egna underfamiljen Hydrodamalinae. Enligt en allmän teori skilde sig underfamiljen Hydrodamalinae för 20 miljoner år sedan från de andra arterna i familjen dugonger. Under miocen levde medlemmar av släktet Dusisiren som var förfäderna till Stellers sjöko i stora delar av Stilla havet. Från pliocen och pleistocen är tre arter av släktet Hydrodamalis kända. Stellers sjöko var den sista arten som tillhörde denna utvecklingsgren.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Sitt trivialnamn, Stellers sjöko har den fått efter Georg Wilhelm Steller som var den första europé att beskriva arten. Den har också kallats för barkdjur på grund av den tjocka skrovliga huden som påminner om trädbark.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 16 november 2008.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 16 juli 2016.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ World Conservation Monitoring Centre 1996. Hydrodamalis gigas. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species Läst 2007-02-06.
  2. ^ Marsh, Helene; O'Shea, Thomas J.; Reynolds, John E., III (2012). Ecology and Conservation of the Sirenia: Dugongs and Manatees. Conservation Biology. "18". Cambridge: Cambridge University Press. sid. 19. ISBN 9780521888288 
  3. ^ Jones, Ryan T. (September 2011). ”A ‘Havock Made among Them’: Animals, Empire, and Extinction in the Russian North Pacific, 1741–1810”. Environmental History 16 (4): sid. 585–609. doi:10.1093/envhis/emr091. ; ”Steller's SeaCow”. Sirenian.org. http://www.sirenian.org/stellers.html. Läst 18 May 2011. 
  4. ^ Walker, Sally M. (1999). Manatees. Lerner Publications 
  5. ^ Scheffer, Victor B. (November 1972). ”The Weight of the Steller Sea Cow”. Journal of Mammalogy 53 (4): sid. 912–914. doi:10.2307/1379236. 
  6. ^ [a b c] Steller, Georg Wilhelm (1899). ”De Bestiis Marinis, or, The Beasts of the Sea (1751)”. De Bestiis Marinis, or, The Beasts of the Sea (1751). University of Nebraska Lincoln. http://digitalcommons.unl.edu/libraryscience/17/. Läst January 2014.  (PDF)
  7. ^ Anderson, Paul K. (July 1995). ”Competition, Predation, and the Evolution and Extinction of Steller's Sea Cow, Hydrodamalis gigas”. Marine Mammal Science (Society for Marine Mammalogy) 11 (3): sid. 391–394. doi:10.1111/j.1748-7692.1995.tb00294.x. http://www3.interscience.wiley.com/journal/119963340/abstract. Läst 2008-11-02. 
  8. ^ Self-Sullivan, Caryn (2007-02-25). ”Evolution of the Sirenia”. Evolution of the Sirenia. Sirenian International. http://www.sirenian.org/sirenianevolution.pdf. Läst 2007-04-19. 
  9. ^ D. G. Corbett, D. Causey, M. Clemente, P. L. Koch, A. Doroff, C. Lefavre, D. West (2008) "Aleut Hunters, Sea Otters, and Sea Cows", Human Impacts on Ancient Marine Ecosystems, University of California Press
  10. ^ Lucien McShan Turner (2008) An Aleutian Ethnography, University of Alaska Press
  11. ^ Ellis, Richard (2004). No Turning Back: The Life and Death of Animal Species. New York City: Harper Perennial. sid. 113. ISBN 0-06-055804-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]