Stenhumla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stenhumla
Bombus lapidarius1.jpg
Bombus lapidarius
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Underordning Midjesteklar
Apocrita
(orankad) Gaddsteklar
Aculeata
Överfamilj Bin
Apoidea
Familj Långtungebin
Apidae
Släkte Humlor
Bombus
Undersläkte Melanobombus[1]
Art Stenhumla
Bombus lapidarius
Vetenskapligt namn
§ Bombus lapidarius
Auktor (Linnaeus, 1758)[1]
Hane
Hane
Hitta fler artiklar om djur med

Stenhumla (Bombus lapidarius) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Humlan är vanlig i hela Europa[2], och en av de vanligaste arterna på kulturmark i södra Sverige. Den har ökat under senare tid och dragit sig norrut upp till området kring Siljan och vid kusten upp till Umeå[3]. Den är även vanlig längs finska kusten upptill Bottenviken[4].

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stenhumlan är en medelstor humla; drottningen blir 18 till 20 millimeter lång, arbetaren 14 till 17 millimeter och hanen 15 till 18 millimeter[5]. Humlan är svart med röd bakkroppsspets. Hanen har dessutom en smal gul halskrage och gul nos. Honan är betydligt större än både arbetarna och hanarna.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Boet inrättas ofta i övergivna fågelbon[4] eller sorkbon under jord. Den kan också bygga bo under stenar, i murar, under eller i hus; i isoleringsmaterial i väggar eller på vindar.[5] Stenhumlan bildar stora samhällen med 100 till 400 individer.[6].

Arten förekommer i många olika biotoper som odlad mark, bland växtlighet vid vägkanter, trädgårdar, villabebyggelse och i städer.[3] Den kan flyga relativt långt för att skaffa näring, upp till 1,5 km.[6] Favoritväxter är vitklöver, harklöver, monke, fruktträd, maskros, fibblor, olika ärtväxter, plister, lejongapsväxter, labiater, tistlar och väddklint.[3] Arten sparar inte bara honung utan även pollen i boet.[7]

De övervintrade honorna kommer fram i mars, arbetarna från april, medan könsdjuren (ungdrottningar och hanar) flyger mellan juli och tidigt i oktober.[8]

Hanarna är så kallade patrullerare, som flyger på 1 till 2 meters höjd längs en bestämd bana, upptill 100 m lång, där de avsätter feromoner på höga objekt som vass och rapsplantor för att locka till sig parningsvilliga honor. Flera hanar kan ofta flyga efter varandra längs samma bana.[7]

Snylthumla[redigera | redigera wikitext]

Arten parasiteras av stensnylthumlan, som tar över boet för att föda upp sin egen avkomma.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Melanobombus (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/ml.html. Läst 12 januari 2015. 
  2. ^ ”"Steinhummel" · Bombus lapidarius (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 30 april 2017. 
  3. ^ [a b c d] ”Stenhumla Bombus lapidarius. Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet. http://www.artdata.slu.se/Humlor/las-lapidarius.htm. Läst 9 november 2012. 
  4. ^ [a b c] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 88-89. ISBN 978-91-7139-776-8 
  5. ^ [a b] ”Steinhummel - Bombus lapidarius (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-lapida.htm. Läst 8 november 2012. 
  6. ^ [a b] Goulson, Dave (2010) (på engelska). Bumblebees: behaviour, ecology, and conservation. Oxford: Oxford University Press. sid. 177. ISBN 978-0-19-955307-5 
  7. ^ [a b] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. sid. 363-364. ISBN 0-00-717451-9 
  8. ^ M Edwards. Bombus lapidarius (Linnaeus,1758)” (på engelska). Bees Wasps & Ants Recording Society. http://www.bwars.com/bee/apidae/bombus-lapidarius. Läst 30 april 2017.