Stina Nilsson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stina Nilsson
Stina Nilsson 2018-01-14 001.jpg
Stina Nilsson i januari 2018
LandSverige Sverige
SportLängdåkning
KlubbIFK Mora SK
TränareMagnus Ingesson
SkidorFischer
PjäxorAlpina
Född24 juni 1993 (26 år)
Malung
Längd176 cm
Vikt66 kg
Diverse
Världscupdebut7 mars 2012
Aktiva år2012–
Olympiska spelen
Deltagande2 (2014, 2018)
Medaljer5
Guldmedaljer1
Världsmästerskap
Deltagande4 (2013, 2015, 2017, 2019)
Medaljer7
Guldmedaljer2
Världscupen
Säsonger9 (2019/2020 inräknat)
Vinster23 individuella
3 i lag
Pallplatser40 individuella
6 i lag
Senast uppdaterad: 29 november 2019
        Medaljer
Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Guld Pyeongchang 2018 Sprint
Silver Pyeongchang 2018 4 x 5 km
Silver Pyeongchang 2018 Sprintstafett
Brons Sotji 2014 Sprintstafett
Brons Pyeongchang 2018 30 km klassiskt
Världsmästerskap
Guld Seefeld 2019 Sprintstafett
Guld Seefeld 2019 4 × 5 km stafett
Silver Falun 2015 Sprint
Silver Falun 2015 Sprintstafett
Silver Falun 2015 4 x 5 km stafett
Silver Lahtis 2017 4 × 5 km stafett
Silver Seefeld 2019 Sprint
Världsmästerskap för juniorer
Guld Erzurum 2012 Sprint
Guld Liberec 2013 Sprint
Guld Liberec 2013 4 x 3,3 km stafett
Silver Erzurum 2012 4 x 3,3 km stafett
Svenska mästerskap
Guld Skellefteå 2018 Sprint
Silver Boden 2013 Sprintstafett
Silver Umeå 2014 Stafett
Silver Örebro 2015 Skiathlon
Silver Örebro 2015 Stafett
Silver Kalix 2015 Sprintstafett
Silver Söderhamn 2017 Skiathlon
Silver Skellefteå 2018 Stafett
Silver Skellefteå 2018 15 km fristil
Brons Kalix 2015 30 km fristil
Brons Gällivare 2016 30 km klassiskt

Täpp[1] Karin Stina Nilsson, född 24 juni 1993 i Malung, är en svensk längdskidåkare. 2014 vann hon bronsmedalj i sprintstafett vid vinter-OS i Sotji. Hon vann tre silvermedaljer (sprint, stafett och sprintstafett) vid VM 2015 och en silvermedalj (stafett) vid VM 2017. 2018 vann hon guldmedalj i sprint, silvermedalj i stafett och sprintstafett samt bronsmedalj vid 30 km klassiskt vid vinter-OS i Pyeongchang. Säsongen 2018/2019 vann hon sprintcupen och blev därmed den första svenska kvinnliga längdskidåkaren att vinna en titel i världscupen.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Stina Nilsson växte upp i Malung. Hon vann sin första skidtävling när hon var fyra år. Nilsson har fyra junior-vm-guld från juniorkarriären, varav två i sprint och två i stafett. Hon har vunnit U-23-cupen två gånger, som ingår i världscupen. Nilsson deltog i VM i Val di Fiemme 2013, vid denna tid var hon fortfarande junior. Hennes bästa resultat därifrån är en femteplats från sprinten.[3] I finalen var hon den klart minst meriterade åkaren.

Stina Nilsson slutade på 23:e plats i sin världscupdebut vid en deltävling i Drammen den 7 mars 2012.[4]

2014–2015[redigera | redigera wikitext]

Hon vann ett OS-brons i sprintstafetten i Sotji 2014 tillsammans med Ida Ingemarsdotter efter att ha spurtat ner tyska Denise Herrmann på upploppet. Vid sprinten åkte Nilsson ut i semifinalen, efter fjärde bästa tid i sitt heat. Hennes första världscuppallplats kom i Drammen den 5 mars 2014 när hon kom trea i den klassiska sprinten över 1,3 kilometer [5].

Hon tog silver på VM-sprinten i klassisk stil i Falun 2015, efter Marit Bjørgen.[6] Tillsammans med Ida Ingemarsdotter tog Stina Nilsson silver, efter Norge, i sprintstafetten i fri stil i VM 2015. Dessutom tog hon silver i stafetten, 4x5 km, i VM i Falun 2015. Detta tillsammans med Sofia Bleckur, Maria Rydqvist och Charlotte Kalla. Efter VM i Falun fick hon i media smeknamnet "silver-Stina". 2015 tog hon också hem mest poäng för åkare under 23 år, och vann U-23 cupen. Den 13 december 2015 tog Nilsson sin första individuella världscupseger när hon vann sprinten i Davos.[7]

Stina Nilssons första vinst i världscupen tog hon i fristilssprinten i schweiziska Davos den 13 december 2015, före Maiken Caspersen Falla & Ingvild Flugstad Östberg. [8] Hennes första seger i sprintstafett tog hon tillsammans med Ida Ingemarsdotter i Otepää den 18 januari 2015.[9]

2016–2017[redigera | redigera wikitext]

Stina Nilsson slutade trea i sprintcupen säsongen 2015/2016. Hon tog tre individuella segrar i världscupen.

Säsongen 2016/2017 slutade hon sammanlagt på tredje plats i Tour de Ski efter Heidi Weng och Krista Pärmäkoski.[10] Av de totalt sju etapperna under touren vann hon fyra, varav tre i distans och en i sprint.[11] Hon deltog vid världsmästerskapen i Lahtis 2017. Hon började med att som favorit komma nia på den inledande sprinten efter ett fall i semifinalen. Hon följde upp det med en 26:e plats på skiathlon över 15 km. På sprintstafetten slutade hon fyra efter Norge, Ryssland och USA. På stafetten över 4x5 km tog hon silver tillsammans med Anna Haag, Charlotte Kalla och Ebba Andersson. Hon gick ut som andra lag men kunde inte närma sig ledande Norge och kampen om andraplatsen stod mot finska Pärmäkoski. Den spurtduellen vann Nilsson och inkasserade ett VM-silver.

Senare på säsongen blev hon tvåa i sprintcupen 2016/2017.

2017–2018[redigera | redigera wikitext]

OS i Pyeongchang blev en stor succé för Nilsson, hon tog sitt första mästerskapsguld när hon vann sprinten,[12] var med och bidrog till att Sverige tog silver i både damernas stafett[13] och sprintstafett[14] och avslutade spelen med att ta brons på tremilen.[15]

2018–2019[redigera | redigera wikitext]

I säsongens första sprinttävling i klassisk stil i finska Ruka slutade Nilsson sexa i finalen. På fristilssprinten under Nordiska öppningen i norska Lillehammer tog hon säsongens första pallplats när hon slutade tvåa bakom Jonna Sundling. Därefter vann hon fyra raka världscuptävlingar i sprint. Dessutom vann hon lagsprinten i Dresden tillsammans med Maja Dahlqvist.

På den klassiska sprinten i Otepää den 19 januari ådrog hon sig en sträckning i lårets baksida i samband med målgången i semifinalen, vilket gjorde att hon tvingades avstå finalen.

I och med skadan var det länge osäkert om hon skulle kunna delta på VM,[16] men på VM-sprinten i Seefeld den 21 februari kom hon till start och vann dessutom silver bakom Norges Maiken Caspersen Falla. Tre dagar senare körde hon första, tredje respektive femte sträckan av sprintstafetten där hon tillsammans med Maja Dahlqvist vann VM-guld. Den tredje och sista tävlingen Nilsson ställde upp i under världsmästerskapet var 4 x 5 km stafett där hon tillsammans med Ebba Andersson, Frida Karlsson och Charlotte Kalla vann Sveriges första VM-guld någonsin i stafett på damsidan efter att ha spurtat ner Norges Therese Johaug på upploppet av den fjärde och sista sträckan.

Efter VM-tävlingarna ställde hon upp i stadssprinten i klassisk stil i norska Drammen men hamnade strax utanför pallen på en fjärdeplats. I fristilssprinten i Falun vann hon sin femte världscupseger för säsongen och under världscupavslutningen i Québec tog hon i säsongens sista sprint i fri stil sin sjätte världscupseger för säsongen. Hon säkrade därmed även totalsegern i sprintcupen och blev därmed den första svenska kvinnan någonsin att vinna någon av världscupens delcuper.[17] På masstarten 10 km klassiskt dagen efter vann hon något överraskande tävlingen, före Therese Johaug som slutade tvåa och som dittills hade varit obesegrad i samtliga distanslopp hon ställt upp i under säsongen.[18]

Pallplatser[redigera | redigera wikitext]

Individuellt[redigera | redigera wikitext]

Nilsson har 40 pallplatser i världscupen: 23 segrar, nio andraplatser och åtta tredjeplatser.

Säsong Datum Plats Disciplin Placering
2013/14 5 mars 2014 Norge Drammen, Norge Sprint (K) 3:a
14 mars 2014 Sverige Falun, Sverige Sprint (K) 3:a
2014/15 21 december 2014 Schweiz Davos, Schweiz Sprint (F) 2:a
17 januari 2015 Estland Otepää, Estland Sprint (K) 2:a
14 februari 2015 Sverige Östersund, Sverige Sprint (K) 3:a
2015/16 27 november 2015 Finland Ruka, Finland Sprint (K) 2:a
29 november 2015 10 km jaktstart (K) 2:a
27–29 november 2015 Finland Nordiska öppningen Slutresultat 2:a
13 december 2015 Schweiz Davos, Schweiz Sprint (F) 1:a
19 december 2015 Italien Toblach, Italien Sprint (F) 3:a
16 januari 2016 Slovenien Planica, Slovenien Sprint (F) 1:a
11 februari 2016 Sverige Stockholm, Sverige Sprint (K) 3:a
1 mars 2016 Kanada Gatineau, Kanada Sprint (F) 2:a
4 mars 2016 Kanada Québec, Kanada Sprint (F) 1:a
2016/17 26 november 2016 Finland Ruka, Finland Sprint (K) 1:a
31 december 2016 Schweiz Val Müstair, Schweiz Sprint (F) 1:a
3 januari 2017 Tyskland Oberstdorf, Tyskland 5 + 5 km skiathlon 1:a
4 januari 2017 10 km jaktstart (F) 1:a
7 januari 2017 Italien Val di Fiemme, Italien 10 km masstart (K) 1:a
31 december 2016
–8 januari 2017
SchweizTysklandItalien Tour de Ski Slutresultat 3:a
28 januari 2017 Sverige Falun, Sverige Sprint (F) 1:a
18 februari 2017 Estland Otepää, Estland Sprint (F) 1:a
8 mars 2017 Norge Drammen, Norge Sprint (K) 1:a
17 mars 2017 Kanada Québec, Kanada Sprint (F) 1:a
19 mars 2017 10 km jaktstart (F) 3:a
17–19 mars 2017 Kanada Världscupfinalen Slutresultat 3:a
2017/18 24 november 2017 Finland Ruka, Finland Sprint (K) 1:a
9 december 2017 Schweiz Davos, Schweiz Sprint (F) 1:a
20 januari 2018 Slovenien Planica, Slovenien Sprint (K) 1:a
3 mars 2018 Finland Lahtis, Finland Sprint (F) 2:a
7 mars 2018 Norge Drammen, Norge Sprint (K) 2:a
2018/19 30 november 2018 Norge Lillehammer, Norge Sprint (F) 2:a
15 december 2018 Schweiz Davos, Schweiz Sprint (F) 1:a
29 december 2018 Italien Toblach, Italien Sprint (F) 1:a
1 januari 2019 Schweiz Val Müstair, Schweiz Sprint (F) 1:a
12 januari 2019 Tyskland Dresden, Tyskland Sprint (F) 1:a
16 mars 2019 Sverige Falun, Sverige Sprint (F) 1:a
22 mars 2019 Kanada Québec, Kanada Sprint (F) 1:a
23 mars 2019 10 km masstart (K) 1:a
22–24 mars 2019 Kanada Världscupavslutningen Slutresultat 1:a

Lag[redigera | redigera wikitext]

I lag har Nilsson sex pallplatser: tre vinster, två andraplatser och en tredjeplats

Säsong Datum Plats Disciplin Placering Lagkamrat(er)
2012/13 13 januari 2013 Tjeckien Liberec, Tjeckien Lagsprint (F) 2:a Ida Ingemarsdotter
2014/15 18 januari 2015 Estland Otepää, Estland Lagsprint (F) 1:a Ida Ingemarsdotter
2015/16 17 januari 2016 Slovenien Planica, Slovenien Lagsprint (F) 1:a Ida Ingemarsdotter
2016/17 18 december 2016 Frankrike La Clusaz, Frankrike 4 x 5 km stafett 3:a Emma Wikén
Maria Rydqvist
Anna Dyvik
2017/18 14 januari 2018 Tyskland Dresden, Tyskland Lagsprint (F) 2:a Hanna Falk
2018/19 13 januari 2019 Lagsprint (F) 1:a Maja Dahlqvist

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ””Haha åh nej, måste jag gå ut med det?””. SVT Nyheter. 18 februari 2015. https://www.svt.se/sport/artikel/haha-ah-nej-maste-jag-ga-ut-med-det. Läst 22 februari 2019. 
  2. ^ ”Stina Nilsson historisk – säkrade sprintcupen”. SVT Sport. 22 mars 2019. https://www.svt.se/sport/langdskidor/sprint-quebec. Läst 24 mars 2019. 
  3. ^ ”Biografi, FIS”. Internaionella skidförbundet, FIS. Arkiverad från originalet den 12 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140612014252/http://www.fis-ski.com/uk/604/613.html?sector=CC&competitorid=159759&type=result&category=WC&season=ALL&sort=&discipline=ALL&position=&place=&Submit=Search. Läst 23 februari 2013. 
  4. ^ Statistiken talar för och emot Nilsson”. folkbladet.se. 23 november 2017. http://www.folkbladet.se/sport/statistiken-talar-for-och-emot-nilsson-om4904068.aspx. Läst 29 december 2017. 
  5. ^ FIS-Ski.com: Official results World Cup - Ladies' SP C Final - Drammen. Läst 5 mars 2014 (engelska)
  6. ^ Kvarnström, Jonathan (19 februari 2015). ”Stina Nilsson kämpade sig till silver”. SVT Sport. http://www.svt.se/sport/vm-vinter/vm-final-sprint-dam. Läst 19 februari 2015. 
  7. ^ ”Här vinner Stina Nilsson äntligen”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/skidor/article21932496.ab. Läst 13 december 2015. 
  8. ^ http://data.fis-ski.com/dynamic/results.html?sector=CC&raceid=25761
  9. ^ ”Otepää (EST) 18.01.2015 World Cup - Ladies' Team Sprint F”. FIS. http://data.fis-ski.com/dynamic/results.html?sector=CC&raceid=24126. Läst 18 januari 2015. 
  10. ^ Lars Grimlund (8 januari 2017). ”Stina Nilsson trea i Tour de Ski”. Dagens nyheter. http://www.dn.se/sport/stina-nilsson-trea-i-tour-de-ski/. Läst 8 januari 2017. 
  11. ^ ”Stina Nilsson tjänar 682 000 på 'Touren'”. Expressen. 8 januari 2017. http://www.expressen.se/sport/langdskidor/stina-nilsson-tjanar-682-000-pa-touren/. Läst 8 januari 2017. 
  12. ^ ”Guld-Stinas glädjetårar”. Aftonbladet. 13 februari 2018. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/e1M8RK/guld-stinas-gladjetarar. Läst 26 februari 2018. 
  13. ^ ”Norske tränaren: ”Var säker på silver””. Aftonbladet. 17 februari 2018. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/OnyGgV/norske-tranaren-var-saker-pa-silver. Läst 26 februari 2018. 
  14. ^ ”Sverige tog silver i sprintstafett”. Aftonbladet. 21 februari 2018. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/jPKQXw/sverige-tog-silver-i-sprintstafett. Läst 26 februari 2018. 
  15. ^ ”Stina tog brons på tremilen: ”Va? Är jag trea?””. Aftonbladet. 25 februari 2018. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/qnk5lm/stina-tog-brons-pa-tremilen-va-ar-jag-trea. Läst 26 februari 2018. 
  16. ^ ”Stina Nilsson kan missa VM”. Sveriges Television. 23 januari 2019. https://www.svt.se/sport/langdskidor/stina-nilsson-kan-missa-vm. Läst 23 mars 2019. 
  17. ^ ”Stina Nilsson historisk – säkrade sprintcupen”. Sveriges Television. 22 mars 2019. https://www.svt.se/sport/langdskidor/sprint-quebec. Läst 23 mars 2019. 
  18. ^ ”Mäktigt distanslopp av Stina – stod för det ”omöjliga””. Sveriges Television. 23 mars 2019. https://www.svt.se/sport/langdskidor/maktigt-distanslopp-av-stina-utmanade-johaug. Läst 23 mars 2019. 
  19. ^ Daniel Sörensen (1 juni 2018). ”Stina Nilsson får Victoriastipendiet” (på svenska). Sportbladet. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/5Vzq7z/stina-nilsson-far-victoriastipendiet. Läst 1 juni 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Jenny Rissveds
Victoriastipendiet
Stina Nilsson
2018
Efterträdare: