Hoppa till innehållet

Större skrikörn

Från Wikipedia
Större skrikörn
Status i världen: Sårbar[1]
Status i Finland: Akut hotad[2]
Adult i vinterkvarter i Bharatpur (Rajasthan, Indien).
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteClanga
ArtStörre skrikörn
C. clanga
Vetenskapligt namn
§ Clanga clanga
AuktorPallas, 1811
Utbredning
Utbredning
Grönt: häckningsområde
Blått: övervintringsområde
Synonymer
  • Aquila clanga

Större skrikörn (Clanga clanga) är en rovfågel som liksom alla örnar hör den till familjen hökar. Den häckar från Östeuropa österut till Kina. Arten är fåtalig och minskar i antal. Den anses hotad globalt, av IUCN placerad i hotkategorin sårbar.

Utseende, läte och fältkänntecken

[redigera | redigera wikitext]
Flygande adult större skrikörn från ovansidan.
Flygande adult större skrikörn underifrån.

Större skrikörn är ungefär 65 centimeter lång och har en vingbredd på 160 centimeter. Den är en medelstor örn, mycket lik mindre skrikörnen, som överlappar den i storlek och allmänt utseende. Huvudet och vingtäckarna är mycket mörkbruna och kontrasterar med det i allmänhet mellanbruna fjäderdräkten (mindre skrikörn har däremot ljust huvud och vingtäckare). Huvudet är litet för en örn. Det finns ofta en mindre tydlig vit fläck på ovansidan av vingarna. Ungfågeln har vita fläckar på vingarna.

Större skrikörn är, som namnet antyder, stundtals mycket högljudd. Lätet är ett hundliknande jip.

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Större skrikörnen häckar från centrala Europa österut till östra Sibirien och norra Kina.[3] Den är flyttfågel och övervintrar i sydvästra Europa, nordöstra Afrika, Mellanöstern och södra Asien. I Sverige är större skrikörnen sällsynt, men brukar observeras varje år, mest i Skåne.[4]

Större skrikörn placerades tidigare i släktet Aquila men lyfts idag ut till släktet Clanga tillsammans med mindre skrikörn och indisk skrikörn.[5][6] Genetiska studier visar att dessa tre arter är närmare släkt med asiatiska svartörnen (Ictinaetus malaiensis) och afrikanska tofsörnen (Lophaetus occipitalis) än örnarna i Aquila, till exempel kungsörn.[7]

Arten håller till i ganska skogiga landskap, där den jagar små däggdjur och liknande, mestadels landlevande byten. Den lägger ett till tre ägg i ett bo i ett träd.

Ägg från större skrikörn.

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

IUCN kategoriserar arten som sårbar på grund av en relativt liten världspopulation som minskar till följd av habitatförlust och förföljelse.[1] I Europa tros 810–1 100 par häcka.[1]

Texten bygger delvis på en översättning av engelskspråkiga Wikipedias artikel Greater Spotted Eagle läst 18 september 2005
  1. ^ [a b c] BirdLife International 2013 Aquila clanga Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av större skrikörn – Aquila clanga (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26723. Läst 22 mars 2022. 
  3. ^ Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi :  10.14344/IOC.ML.10.1.
  4. ^ Större skrikörn i Artportalen
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9. (xls), från: <www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/>, läst 2014-12-21
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  7. ^ Helbig AJ, Kocum A, Seibold I & Braun MJ (2005) A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level. Molecular phylogenetics and evolution 35(1):147-164 PDF Arkiverad 6 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 128. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]