Svedjebruk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om jordbruksformen, för den militära taktiken, se brända jordens taktik
Svedjebruk i Eno, Finland, 1893

Svedjebruk innebär att ett skogsområde bränns för att tillfälligt användas för sädesodling och bete som ett led i växelbruk.

Träden fälls och avbränns tillsammans med ris, torv och mossa, varefter askan sprids för att tjäna som gödselmedel och markytan får en grundbearbetning (tidigare med hjälp av gaffelplog och risharv). Den så kallade brändan besås vanligen med råg och får gräsbinda sig, med eller utan insådd av höfrö. Svedjelandet används sedan några år till betesmark och får så småningom åter växa igen till skog.[1]

Skogens ökade värde innebar att svedjebruket med tiden så gott som fullständigt upphörde i Sverige. Denna skogsbruksmetod har dock i viss utsträckning återupptagits de senaste 20 åren i syfte att främja biologisk mångfald[källa behövs].

Ett förhållandevis omfattande svedjebruk introducerades i huvudsak av svedjefinnarna (skogsfinnar) på 1600-talet, även om svenska bönder också svedjade vissa marker redan innan, men med något olika metoder.

Nackdelen med svedjebruk är att när näringen tar slut inom några års odling, måste odlarna flytta till ett annat område och börja om på nytt, eftersom det inte finns träd kvar att hugga ner. Först inom 25 år kan man hugga ner och bränna träden igen. Svedjebruket kräver därför ett stort område och kan inte försörja så många människor, högst 10 människor per kvadratkilometer.

I svedjebruksområden med ökande befolkning hinner buskar och träd inte växa upp förrän svedjebrukarna återvänder för att bränna och odla. Då uppstår skador på marken och på de naturliga växtligheterna. Ökenspridning kan där orsaka stora miljöeffekter.

Svedjebruk idag[redigera | redigera wikitext]

Svedjebruk är en form av subsistensjordbruk i de tropiska regnskogsområdena i Afrika, Sydamerika och Sydostasien. När svedjemarkens växtkraft har förbrukats får den växa igen med skog under 3–10 år och ersätts av nyröjd sved i närheten. Eftersom en svedjemark ger skörd under bara några år måste man tillämpa ett slags växelbruk och låta åkern vila några år för att den skall återfå växtkraft. En allt för kort omloppstid kan snabbt förstöra möjligheterna att bedriva svedjebruk. I regnskogs- och savannområden är svedjebruk en ekologisk men ineffektiv produktionsform och förmår inte trygga det ökade behov livsmedel som beror på befolkningstillväxten. Svedjebruk är inte heller ur samhällets synvinkel något framsteg eftersom det inte sporrar till ökad produktivitet eller social strukturomvandling.

På sveder i regnskogarna odlas främst grönsaker, rotfrukter och stärkelseväxter. Majs, bönor, banan, maniok och jams hör till den dagliga basfödan i de tropiska utvecklingsländerna. Men regnskogarna minskar i allt snabbare takt, och därför är även svedjebruket en produktionsform och livsstil på tillbakagång.

Telkkämäki svedjegård[redigera | redigera wikitext]

Telkkämäki är en svedjegård i Kaavi (Finland). Gården sköts enligt gamla traditionella metoder och fortfarande idkas svedjebruk där under sommaren. Kulturgården bildar hjärtat av Telkkämäki naturskyddsområde.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bränning i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
  2. ^ Telkkämäki kulturgård

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]