Finnskog

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ritamäki i Lekvattnets socken, den sist bebodda rökstugan i finnskogen.
Finngammelgården i Skattlösberg, en hembygdsgård som visar den skogsfinska byggnadskulturen.
Alma Gustavsson, född 1896 på Heinaho, Södra Viggen, Nyskoga socken, var en av de sista värmlandsfinnarna att tala finska språket, hon dog på 1980-talet.
Loft i Dalby socken, Värmland. Teckning 1852.

Finnskog eller finnmarker används som begrepp för de ofta ganska otillgängliga skogbevuxna områden i mellersta Sverige och sydöstra Norge som skogsfinnar (svedjefinnar) befolkade på 1600-talets början. Svedjebruket fordrade storvuxen och tillgänglig skog, vilket förekom mer vanligt i obebodda gränstrakter där marken ännu var obruten.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Genom skattefrihet under sex år underlättades etableringen och den permanenta bosättningen av skogsmarkerna som eftersträvades blev därmed möjlig. Till detta hör att det i en del finnmarker, som Ramsberg och Ljusnarsberg, började bedrivas bergsbruk. Att sedan svedjebruket förbjöds när bergsbruket behövde skogen för kolning påverkade inte de etableringar som redan skett.

Det sista finskspråkiga området var norra Värmland, bland annat Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Lekvattnet och Östmark. Den sista finskspråkiga talaren dog 1985.[källa behövs]

Finnskogsområden[redigera | redigera wikitext]

De huvudsakliga sammanhängande områdena med finnbosättningar i Sverige och Norge[1][2][3]:

Dessutom fanns spridd finnbebyggelse och mindre koncentrationer i andra delar av Södermanland, Värmland, Hedmark, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Medelpad, Ångermanland och Lappland.

Beskrivningar av Sveriges finnskogar[redigera | redigera wikitext]

Carl Axel Gottlund, lektor vid Helsingfors universitet, räknas som en pionjär i beskrivningen av finnskogsområdena i Sverige. I syfte att kartlägga finnskogskulturen företog Gottlund åren 1820−1821 en resa.[4] Gottlund utgav senare en skildring av förhållandena i Grangärde finnmark.[5] I en modern kartläggning av finnskogarnas historia ingår Kari Tarkiainens trebandsverk Finnarnas historia i Sverige.[6] 1995 blev finnskogarna i Värmland föremål för en doktorsavhandling.[7] Intresseorganisationen Finnsam utkom 2001 med boken Det skogsfinska kulturarvet.[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Finnskogar i populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Broberg, Richard (1988). Bergfors, Erik Olof. red. Finsk invandring till mellersta Sverige. Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet. ISBN 91-85540-39-0 
  2. ^ Wedin, Maud, red (2001). Det skogsfinska kulturarvet. Falun: FINNSAM i samarbete med Finnbygdens Förlag. ISBN 91-88644-02-2 
  3. ^ Christensen, Trygve (2002) (på no). Skogfinner og finnskoger. Oslo: eget förlag. ISBN 82-992916-3-1 
  4. ^ Bergman, Fredrik (2006). ”När finnarna intog svenska ödeskogar”. Populär historia 2006:1,: sid. 48-53 : färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/nar-finnarna-intog-svenska-odeskogar/.  Libris 10285145
  5. ^ Boethius, Jacob; Gottlund Carl Axel (1823). Prosten och kyrkoherden mag. Jacob Boëthii Bref om finnarna i Grangärdet. Med noter och tillägg av G-nd. Infördt i Mnemosyne för september månad 1821. Åbo, 1823. Tryckt i bibel-sällskapets tryckeri. (Åbo tryckt i bibel-sällskapets: boktryckeri.). Åbo. Libris 2409466 
  6. ^ Tarkiainen, Kari (1990-1996). Finnarnas historia i Sverige. Stockholm: Nordiska museet. Libris 8216118 
  7. ^ Bladh, Gabriel (1995). Finnskogens landskap och människor under fyra sekler: en studie av natur och samhälle i förändring = [Finnskogen's landscape and people under four centuries] : [a study of nature and society in change]. Meddelanden från Göteborgs universitets geografiska institutioner. Ser. B, 0346-6663 ; 87. Göteborg: Kulturgeografiska institutionen, Handelshögsk. vid Göteborgs univ. Libris 7758347. ISBN 91-86472-22-4 
  8. ^ Det skogsfinska kulturarvet. Falun: FINNSAM i samarbete med Finnbygden. 2001. Libris 8381911. ISBN 91-88644-02-2 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]