Sven-Eric Johanson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra betydelser, se Sven-Erik Johansson (olika betydelser).
Sven-Eric Johanson
Sven-Eric Johanson.jpg
Sven-Eric Johanson, Göteborg, 1980
Född10 december 1919[1]
Västerviks församlingSverige[1]
Död29 september 1997[1] (77 år)
Oscar Fredriks församlingSverige[1]
BegravdStampens kyrkogård[2]
MedborgarskapSvenskt
SysselsättningKompositör[3], organist[3]
Utmärkelser
Atterbergpriset (1985)
Redigera Wikidata

Sven Eric Emanuel Johanson, född 10 december 1919 i Västervik, död 29 september 1997 i Göteborg[4], var en svensk tonsättare och organist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sven-Eric Johansons far var adjutant i Frälsningsarmén, sedermera pastor i Missionskyrkan. Familjen flyttade flera gånger mellan orter i olika delar av Sverige. När Johanson var tonåring var de bosatta i Forshaga, där han som självlärd ung tonsättare fick en symfoni uppförd. Han inledde formella musikstudier 1938 vid Folkliga musikskolanIngesund, vilka fortsattes vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm, där han avlade musiklärarexamen 1943 och högre organist- och kantorsexamen 1946.

Vid konservatoriet i Stockholm undervisades Johanson i komposition av Melcher Melchers. Han studerade också i viss omfattning för Hilding Rosenberg (1944), Fartein Valen (1951) och Luigi Dallapiccola (1957). Han komponerade ofta i tolvton, influerad av den s.k. Andra Wienskolan, även om han inte helt underkastade sig de dogmer som utvecklats där. År 1945 var Johanson med om att bilda Måndagsgruppen tillsammans med andra unga komponister. Han var 1944-1950 organist och körledare i Missionskyrkan i Uppsala. Han sökte sig 1950 till Småland, där han tänkt ägna sig åt komposition, men han fick 1952 tjänst som musikpedagog i Göteborg och där var han även 1952–1977 organist i Älvsborgs kyrka. Efter att ha sagt upp sig från den tjänsten levde han som fri konstnär.

Johanson gjorde sig känd som något av en musikalisk mångsysslare. Förutom en mycket stor produktion av renodlad konstmusik, tog han även initiativ till experiment och musikhappenings. Han hade ett brett musikaliskt register, där både modernt och mer traditionellt tonspråk ingick. Som en av de mera färgstarka personligheterna i det svenska musiklivet och med en yttre uppenbarelse som ledde tankarna till en Salvador Dalí, framstod han – och framställde sig gärna – som en gycklare och upptågsmakare. Det fanns emellertid också en stor portion allvar i hans väsen och han var ingen bohem utan mycket produktiv som tonsättare.

Han är gravsatt på Stampens kyrkogård i Göteborg.[5]

Verk[redigera | redigera wikitext]

Bland Johansons verk finns många operor och tolv symfonier, av vilka två är körverk och en är för kammarensemble. Därtill ett antal solokonserter, bland annat för i sammanhanget så udda instrument som balalajka och nyckelharpa. En av hans största framgångar som tonsättare av instrumentalmusik var den tionde symfonin, Symphonie Chez nous (1990). Denna innehåller en melodi som utgavs separat med titeln "Mitt hjärtas melodi". Johanson utgav 1986 en skiva med elektroakustisk musik, Rotas Tenet. Mest känd och omtyckt har han nog dock blivit som körtonsättare.

Han finns representerad i den svenska psalmboken med en tonsättning till psalm nr 214a, Lär mig att bedja av hjärtat, tonsatt 1976.

Verkförteckning (urval)[redigera | redigera wikitext]

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • Sinfonia ostinata, symfoni nr 1, 1949/54
  • Symfoni nr 3, 1956
  • Konsert för balalajka och stråkorkester, 1961
  • Variationer över en värmländsk orrlåt, 1963
  • Elementsymfonin (Etemenanki), symfoni nr 5, 1965–68; består av orkesterstyckena Vagues (vågor), Fotia (eld), Vienti (vindar) och Terra (jord) som även kan spelas separata
  • Concerto Gotenburghese, pianokonsert, 1970
  • Konsert för nyckelharpa och stråkorkester, 1971
  • Sinfonietta pastorella, symfoni nr 6, 1972
  • Spelmanssymfoni för stråkorkester, symfoni nr 7, 1974
  • En Frödingsymfoni för solister, kör och orkester, symfoni nr 8, 1983–84
  • Sinfonia d'estate, symfoni nr 9, 1987
  • Symphonie Chez nous, symfoni nr 10, 1990
  • Sinfonia d'autunno, symfoni nr 11, 1991

Musikdramatiska verk[redigera | redigera wikitext]

  • Petronella, "opera bluffa", 1942
  • Tjuvens pekfinger, opera buffa, 1966
  • Rivalerna, kammaropera, 1967
  • Sagan om ringen, opera, 1972, ej framförd
  • Reliken, opera, 1975
  • Skandal, Ers majestät, opera, 1978
  • Dinize, opera, 1993-94, ej framförd

Körverk[redigera | redigera wikitext]

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • 8 stråkkvartetter, komponerade mellan 1947 och 1981
  • Trio för klarinett, violoncell och piano, 1958
  • Sinfonia da camera, Arnold Schönberg in memoriam, symfoni nr 12, 1992

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Sveriges dödbok 1860–2016, sjunde utgåvan, Sveriges Släktforskarförbund, november 2018, omnämnd som: Johanson, Sven Eric Emanuel, läst: 12 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  2. ^ Svenska gravar, omnämnd som: Johanson, Sven Eric, läs online, läst: 11 december 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Katalog der Deutschen Nationalbibliothek, GND-ID: 119377462, läst: 10 juni 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ Sveriges dödbok 7 : 1860-2017. Sveriges släktforskarförbund. 2018. Libris 5fmmd34c39cvtmg1. ISBN 9789188341280 
  5. ^ ”Sök gravsatt på SvenskaGravar.se”. Eniac Data AB. Arkiverad från originalet den 5 september 2016. https://archive.is/20160905134119/http://www.svenskagravar.se/gravsatt/38228245. Läst 1 september 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]