Sven Erik Vikström

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sven Erik Vikström
Sven Erik Vikström som Orfeus och Elisabeth Söderström som Eurydike i Kungliga Operans föreställning av Orfeus i underjorden 1955.
Sven Erik Vikström som Orfeus och Elisabeth Söderström som Eurydike i Kungliga Operans föreställning av Orfeus i underjorden 1955.
Född 8 juli 1927
Borlänge
Död 28 september 2002 (75 år)
Sankt Johannes församling, Stockholm
Aktiva år 1955–1994
Maka Kerstin Johansson
(g. 1955–19??; skild)
Brita Hedlund
(g. 1967–2002; han avled)
IMDb SFDb

Sven Erik Herman Vikström, född 8 juli 1927 i Borlänge,[1] död 28 september 2002 i Sankt Johannes församling i Stockholm,[2] var en svensk operasångare (tenor).[3]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sven Erik Vikström var född och uppväxt i Kvarnsveden i Borlänge. Han var son till reparatören Herman Vikström och Hanna, ogift Aspman.[1] Han var utbildad körsnär och gick i lära hos Qvarnströms Päls i Borlänge, där han också var anställd i åtta år. På fritiden tog han sånglektioner för Stina Lunner i Fornby. Han prövade till Operaskolan 1950 och kom in, men han tyckte inte att skolan var något för honom och hoppade av redan efter ett år. 1951 blev det i stället Operettskolan där han fick sjunga en gladare och roligare repertoar.

Han fick sitt genombrott i Orfeus i underjordenKungliga Teatern 1955, där han sedan var anställd i 26 år 19551981. På Operan medverkade han i uppsättningar som till exempel Rigoletto, Trollflöjten, Hoffmans äventyr och Mästersångarna i Nürnberg.

Vikström var även frilansare i radio och TV, många minns honom säkert från den populära radioserien Schlagerfrågan där han spexade och sjöng tillsammans med bl.a. Gösta Bernhard och Sickan Carlsson. Han medverkade också i Åke Falcks Estrad.

I början av sin karriär var han medlem i sånggruppen Kvartetten Synkopen. Han var också användbar som revyartist både i Borlänges nyårsrevy och i Peter Flacks revyer i Örebro. Han reste med operetter i folkparkerna, var engagerad vid Oscarsteatern och framträdde tillsammans med Gnesta-Kalle. Sven Erik Vikström uppträdde även utomlands bl.a. i London, Edinburgh och vid Norska Operan.

De sista åren var Vikström svårt sjuk. 1994 satte Borlänge Musikteater upp musikalen Kiss me Kate och engagerade Sven Erik Vikström som regissör. Han åtog sig uppgiften men blev efter ett tag tvungen att lämna återbud på grund av sin sjukdom.

Han sjöng den svenska versionen av sången Bella Notte i Lady och Lufsen, och i några kortfilmer gör han rösten till Musse Pigg.

Sven Erik Vikström gifte sig 1955 med Kerstin Johansson (född 1927), omgift von Bergen, dotter till typografen Fredrik Johansson och Gärda Sigfried.[4] Efter skilsmässa gifte han 1967 om sig med Brita Hedlund (född 1931), dotter till typografen Erik Hedlund och Irma, ogift Elthin.[1] I det senare äktenskapet fick han en son: sångaren Thomas Vikström (född 1969).[5]

Filmografi[6][redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (urval)[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Vikström, Sven Erik H i Vem är det, sid 1189, 1993.
  2. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Vikström, Sven Erik Herman
  3. ^ Folkkär operasångare avliden, Aftonbladet 2002-09-29
  4. ^ Vikström, Sven Erik H, operasångare, Sthlm i Vem är det / Svensk biografisk handbok / 1963 / s 1170.
  5. ^ Sveriges befolkning 1970 (Version 1.00). Stockholm: Sveriges släktforskarförb. 2002. Libris 8861349. ISBN 91-87676-31-1 
  6. ^ Sven Erik VikströmSvensk Filmdatabas
  7. ^ Leif Zern (19 maj 1980). ”'Pinafore' på Oscars: Fullträff till hundra procent”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1980-05-19/135/20. Läst 22 augusti 2015. 
  8. ^ ”Animalen”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24810&pos=6. Läst 12 juni 2015. 
  9. ^ Marcus Boldemann (26 januari 1986). ”Kulle som antihjälte i 'Mannen från La Mancha': Glittret på Oscars som bortblåst”. Dagens Nyheter: s. 22. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-01-26/24/22. Läst 30 augusti 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]