Sydtyrolens historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den här artikeln behandlar Sydtyrolens historia.

Forntid och medeltid[redigera | redigera wikitext]

Området tillföll det romerska riket år 59 f.Kr. Från 500- till 800-talet e.Kr. befolkade bajuvarer (bajrare) och langobarder regionen tillsammans med de romaniserade infödda. Den tillhörde Frankerriket och kom sedan under hertigdömet Tyrolen fram till 1342 då det blev bayerskt, varpå det 1363 blev en habsburgsk besittning och alltså tillföll Österrike, till vilket det hörde fram till 1919.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter Italiens deltagande i första världskriget fick Italien 1919 av militära skäl allt område söder om Brennerpasset med gränsen längs vattendelaren. Kravet som italienska nationalister länge hade framfört och huvudanledningen till att Italien gick med i kriget var att annektera de italiensktalande provinserna Trento (Welschtirol' eller välska Tyrolen), söder om dagens Sydtyrolen och Trieste (alltså Istrien som på den tiden var mestadels befolkad av italienare), som före första världskriget låg under österrikiskt styre. Befolkningen i Sydtyrolen bestod då till nästan helt av tysktalande utom i större städer där fanns en minoritet italiensktalande och i de helt ladinsktalande områden i öster.

Fascisternas italiseringspolitik[redigera | redigera wikitext]

Språklig fördelning i Sydtyrolen enligt 1880 års folkräkning.

När Benito Mussolini kom till makten antogs en nationalistisk italieniseringspolitik. 1923 förbjöds tyska i skolan, i medierna, i förvaltningen, i domstolarna. Ortnamn och familjenamn italieniserades. Alla tyska bebyggelse-, vatten-, landskaps-, bergs- och andra orts- och terrängnamn fick nya italieniserade namn. Som förebild tjänade latinska namn från romartiden, men många var rena fantasiskapelser. Förnamn och släktnamn "översattes" till italienska. Många monument över de italienska segrarna restes inne i Sydtyrolen, bakom den verkliga frontlinjen under kriget för att förmedla intrycket att Italiens militära framgångar. Talrika bosättare från Syditalien, Veneto och Friuli bosatte sig på mark som tilldelades den italienska staten. Inflyttningen och bosättningen genomfördes med politiskt, militärt och finansiellt stöd av den fascistiska regeringen. De italiensktalande sydtyrolarna negligerades av den fascistiska staten och har idag en positiv inställning till områdets autonomi, medan bosättarna idag inte sällan stödjer centralistiska partier av fascistisk art.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Hitler ansåg det nödvändigt att "offra" Sydtyrolen för att få Mussolini med sig och erbjöd alla som ville att bosätta sig i Tyskland. 80 000 av de 250 000 invånarna flyttade till Tyskland, för att upptäcka att nazisternas löfte till dem – att de skulle få bo nära Alperna – ej kunde infrias. Under andra världskriget hamnade många män i den italienska armén. En stor del av de vapenföra männen som inte lät sig upptas i italienska armén anslöt sig till frivilliga tyska Waffen-SS-förband. Där samlades de främst i bergsjägarförband och stred i bland annat Ardennerna och Alsace.[källa behövs]

Autonomi[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget tvingades Italien att gå med på krav som att garantera de tyskspråkigas rätt till sitt eget språk och annat. Att man inte lät hålla en folkomröstning berodde på att Österrike likt Tyskland delats upp i fyra ockupationszoner efter de fyra segermakterna efter kriget och Frankrike, Storbritannien och USA var oroliga över att Sovjet skulle få en för stor dominans över Österrike om de fick ta över Sydtyrolen från italienarna. Sydtyrolen slogs ihop med den italienskspråkiga provinsen Trento för att bilda regionen Trentino-Alto Adige, vilket förargade de tyskspråkiga som motsatte sig en fortsatt italienisering. 1960 påbörjades en terrorvåg mot den italienska staten. 1969 kom man överens om en ny förordning för att säkra det tyska språkets fortlevnad i Sydtyrolen. Detta innebär bland annat att man måste deklarera om man är tysk- eller italienskspråkig om man ställer upp som kandidat i allmänna val och att alla skolbarn måste lära sig både italienska och tyska i skolorna. Sedan dess har situationen varit stabil i Sydtyrolen med hög sysselsättning och en stabil ekonomisk tillväxt som inte låter sig påverkas av konjunkturer vare sig upp eller ned. Idag är italienska statens och Sydtyrolen ett framgångsrikt exempel på välfungerande politik i dubbelspråkiga områden.