Kanaaneisk religion

Med syrisk-fenicisk mytologi (eller Västsemitisk mytologi eller Kanaanéisk mytologi) menas de myter och den gudavärld som utgjorde några beståndsdelar i forntida västsemitisk religion. Till det västsemitiska språkområdet (och utbredningsområdet av västsemitisk religion) hörde Syrien, Fenicien, Kanaan, ammoniternas territorium, Moab och Idumeen.

Utveckling

Inom det geografiska område, som numera utgör Syrien, Libanon, Israel, Palestina, Jordanien och Sinaihalvön, utövades under Levantens bronsålder ett antal lokala religioner av gemensamt ursprung och med gemensamma drag. Somliga av denna religions (eller dessa religioners) gudanamn förefaller vara släkt med östsemitiska (d.v.s. babyloniska och assyriska) motsvarigheter. Det mest kända exemplet är förmodligen den syro-feniciska gudinnan Astarte (ugaritiska: Athtart) vars namn är släkt med den östsemitiska gudinnan Ishtar.

De äldsta kända källtexterna till syrisk-fenicisk religion härrör från staden Ebla, som blomstrade på 2500-talet före Kristus.

Av stor vikt är texterna upphittade i ruinerna efter staden Ugarit, som förstördes på 1200-talet f.Kr.

Ett antal monument från järnåldern återger fördrag mellan kungar eller proklamerar en kungs seger över grannfolk. Dessa monument, bl.a. Asarhaddons stele från 670-talet, innehåller också religiöst innehåll.

Judiska skrifter i den hebreiska bibeln (Tanach), tillkomna under tidsperioden 700-400 f.Kr, polemiserar mot grannfolkens religioner. Under förutsättning att texternas tendens beaktas, utgör även dessa källor till kunskap om syrisk-fenicisk religion.

Den kristne kyrkohistorikern Eusebios av Caesarea citerar Filon av Byblos, en präst inom den feniciska religionen, som i sin tur påstod sig återge en forntida fenicisk författare vid namn Sanchuniathon. Detta material återger – i helleniserad form – feniciska myter så som de uppfattades på Filons tid.

Efter Alexander den stores död övertog hans general Seleukos I styret av det geografiska område som behandlas här. Hans avkomlingar, härskardynastin seleukiderna, lät renovera och bygga tempel avsedda för den inhemska kulten. De lät också prägla mynt som uppvisar religiösa motiv. Inlemmandet i Romerska riket på 60-talet f.Kr. innebar ingen nämnvärd förändring av det religiösa livet i de gamla städerna. Kulturutbytet med makedonier, greker och romare gjorde dock att syrisk-feniciska gudomar delvis identifierades med grekisk-romerska motsvarigheter, i den mån man kunde identifiera sådana.

Under tiden efter år 40 (då några kristna flydde till Caesarea och Antiokia), år 49 (då ett kyrkomöte hölls i Jerusalem) och år 70 (då romarna förstörde Jerusalem) lösgjorde sig Kristendomen ur den judiska religionen, och värvade nya anhängare i det syriska området – till en början endast till ett ringa antal. Konstantin den store utfärdade 312-13 ett toleransedikt som förbjöd förföljelse av kristna, varefter antalet kristna ökade i romarriket. De gamla religionerna, inklusive den i Syrien och Fenicien, åtnjöt emellertid religionsfrihet under större delen av 300-talet, och såg även ett uppsving under Julianus Apostata åren 361-363. Kejsar Theodosius I förbjöd år 392 de gamla religionernas offentliga offer.

Gudomar

Det förefaller som om guden El ansågs vara gudarnas ledare i hela det västsemitiska området. Under bronsålderns sista århundraden, och under järnåldern, skulle han dock inta rollen som passiv härskare, och överlåta mera aktiva funktioner i myterna åt yngre gudar, exempelvis Baal. Ett undantag var Juda rike och Kungariket Israel där El, åtminstone bland delar av befolkningen, behöll sin äldre roll.

Sanchuniathon skildrar evighetsguden Olam som den första gudomen, men till andra höga gudomar, som föregår El i teogonin, räknas även El Eljon, Berit, en icke namngiven himmelsgud och en icke namngiven jordgudinna. Till Els syskon räknas Ashera, Astarte, Baaltis (som kanske motsvarar Atargatis), Dagon, Betel och en gud som identifieras med den grekiske Atlas.

Till Baals motståndare hör Atar, Yam och Mot.

Några av de yngre gudarna skildras som älskare åt äldre gudinnor: Så Eshmun i relation till Ashera, och Adonis i relation till Atargatis. Den babyloniske guden Tammuz (som motsvarar den sumeriske Dumuzi) skildras som Astartes älskare.

Ytterligare några yngre gudar är Melqart (som delade titeln 'Baal med Hadad) och pestguden Reshef.

Det har spekulerats om huruvida Horon fyllde funktionen som ytterligare en dödsgud.

På Sinai-halvön har arkeologer kunnat belägga gudsnamnet JHV (vokalisering okänd). Under namnet JHVH (tentativt vokaliserat Jahve av ) blev denna gudom betydelsefull i Kungariket Israel och Juda rike några århundraden senare.

Inflytande

De två mest kända sätt syrisk-fenicisk religion påverkat en större omvärld torde vara judendomens uppkomst och föekomsten av Adonis-mysterierna i det Romerska riket.

Judendomen uppkomst

Judendomen utvecklades stegvis ur den syrisk-feniciska religionen. Bergsguden JHVH (vokalisering okänd) kom stegvis att identifieras med den syrisk-feniciske guden El, och sedermera även med El Eljon, Olam och Betel.

I vilken utsträckning berättelserna om uttåget ur Egypten i Torah (slutredigerade först på 500-talet f.Kr.) uppkom ur historiska händelser är föremål för debatt. Extrempositioner har företrätts av William Albright (som betraktade Torahs källvärde som högt) och Niels Peter Lemche (som anser att judendomen uppkom först på 300-talet f.Kr, och att ingenting är känt om judisk historia före denna tidpunkt).

George Mendenhall och andra anser att de arkeologiska fynden påvisar hur kanaanéisk underklass började nyodla mark på Västbanken vid den tidpunkt, som Torah utpekar som stammarnas intåg i landet. Judisk etnogenes skulle därför förklaras med ett inhemskt kanaanéiskt ursprung, möjligtvis kompletterat av influenser från beduinstammar (till ett betydligt mindre antal än det i Torah angivna) från vilka en muntlig och inledningsvis föränderlig exodus-tradition skulle kunna härröra. Det är å andra sidan möjligt att Exodus-traditionen endast är en mytisk projicering bakåt i tiden av händelser som egentligen hörde samman med uttåget ur Babylonien på 520-talet f.Kr.

Andra Kungaboken 23 återger en berättelse om hur utövande av syro-fenicisk polyteism övergavs av judar först på 620-talet f.Kr. (vilket delvis strider mot skriftens tendens, och därför kan anses ha bättre (?) källvärde än sådana berättelser som bekräftar skriftens tendens). Början av den judiska religionens omvandling från polyteism till henoteism (dyrkan av en enda gud, bland flera existerande) uttrycks i berättelserna om Elia, Hoseas bok, Mikas bok och de första trettionio kapitlen i Jesajas bok (Samtliga knutna till 700-talet). Spår av henoteism finns i Psaltarens psalmer: 29:1, 82, 89:7-11 och 138:1.

En omvandling från henoteism till strikt monoteism är först belagd i kapitel 40-55 av Jesajas bok (Deuterojesaja), förmodligen tillkomna i mitten av 500-talet f.Kr, men exiljudar på den egyptiska ön Elefantine fortsatte att dyrka Ashera och Betel vid sidan av JHVH ytterligare några århundraden. Enligt Esras och Nehemjas böcker (något som ifrågasätts kraftigt av Köpenhamnsskolan), förefaller religionen i satrapin Juda ha blivit strikt monoteistisk vid den påstådda tidpunkten för Esras verksamhet.

Adonismysterierna

Under inflytande av grekisk mysteriereligion utvecklades, under hellenistisk-romersk tid, en mysteriekult kring gudinnan Atargatis och hennes älskare, guden Adonis. Den spreds till övriga delar av Romarriket, och är framför allt känd genom skriften De Dea Syria, som ibland har tillskrivits författaren Lukianos' (ca 120-180).

Litteratur

• Meyer, Marvin W.: The Ancient Mysteries: A Sourcebook, Harper Collins, New York 1986; ISBN 0-06-065576-3
• Ringgren, Helmer: Forntida religioner i Mellanöstern, Plus ultra, Löberöd 1987; ISBN 91-86668-18-8
• Thiollet, Jean-Pierre, Je m'appelle Byblos, H & D, Paris 2005 ; ISBN 2 914 266 04 9
• van der Toorn, Karel; Becking, Bob & van der Horst, Pieter W. (ed.): Dictionary of Deities and Demons in the Bible (2nd edition), Brill, Leiden 1999; ISBN 90-04-11119-0
• Wikander, Ola: Kanaaneiska myter och legender, Wahlström & Widstrands,