Tatarfalk

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Tatarfalk
Status i världen: Starkt hotad[1]
Falco cherrug 1 (Bohuš Číčel).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningFalkfåglar
Falconiformes
FamiljFalkfåglar
Falconidae
UnderfamiljEgentliga falkar
Falconinae
SläkteFalco
ArtTatarfalk
F. cherrug
Vetenskapligt namn
§ Falco cherrug
AuktorGray, 1834
Utbredning
Falco cherrug distr.png
Utbredningsområde:
Gul = Häckningsområde
Blå = Vinterområden
Grön = Åretrunt
Synonymer
  • Falco altaicus (Menzbier, 1891)
  • Hierofalco altaicus Menzbier, 1891
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tatarfalk (Falco cherrug) är näst jaktfalken världens största falk. Arten är hotad, främst på grund av habitatförstöring och handel med ägg och ungar för falkenering.[1]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Tatarfalk häckar i Östeuropa och Asien, så långt österut som till Manchuriet i Kina. Den är framförallt en flyttfågel förutom i de allra sydligaste häckningsområdena. Den övervintrar så långt som till nordöstra Afrika, på Arabiska halvön, nordvästra Indien, och centrala Kina. Arten påträffas sällsynt utanför sitt utbredningsområde men observationer kan vara svårbedömda eftersom det finns förrymda falkenerarfalkar och även hybrider med andra stora falkar. Exempelvis har den påträffats i Sverige ett flertal tillfällen, varav de flesta har bedömts med säkerhet och sex fynd troligen utgöra rymlingar.[2]

Tatarfalken delas upp i två underarter:[3]

  • Falco cherrug cherrug – häckar från södra centrala Eurasien till Altaj, övervintrar så långt som till nordöstra Afrika och nordvästra Indien.
  • Falco cherrug milvipes – häckar i nordöstra Asien, övervintrar i Iran, nordvästra Indien, Tibet och centrala Kina

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tatarfalken är 47–55 centimeter lång, med ett vingspann på 105-129 ccentimeter.[4] Den är något slankare än jaktfalken, men skiljs bäst från denna (och från den likaledes snarlika slagfalken) på dräktdetaljerna med bland annat kombinationen brun rygg, ljust huvud med vitaktigt ögonbrynsstreck, mörka byxor och undergump samt längsfläckad (ej tvärfläckad) undertill.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ägg av tatarfalk. Boplundring utgör ett av de stora hoten mot arten.

Flykten är mindre aggressiv än hos mer flygskickliga falkar. Den fångar vanligen sitt byte in horisontell flykt, ej i dykning. Den föredrar öppen mark med ett fåtal träd, som halvöken, stäpp, jordbruksområden och arida bergsområden.[1] I vissa områden påträffas den till och med i urbana miljöer.[1]

Tatarfalken lägger tre till fem ägg i ett övergivet bo i ett träd eller på en klipphylla. Födan består till största delen av gnagare som sislar och sorkar.[4] I mindre utsträckning fångar tatarfalken fåglar.[4]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Tatarfalken kategoriseras sedan 2012 som starkt hotad (EN) av internationella naturvårdsunionen IUCN. I Europa utgörs det främsta hotet av habitatförstöring men i resten av dess utbredningsområde är det främst handeln med ägg och ungar för falkenering som utgör det största hotat. Ett annat hot, som också är en effekt av falkenering, är att förrymda hybridfalkar häckar med vilda tatarfalkar.[1] Världspopulationen uppskattas till 12.200-29.800 vuxna individer.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2016 Falco cherrug Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-15.
  2. ^ Tatarfalk, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 122-123. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]