Sislar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sislar
Golden-Mantled Ground Squirrel, Mount Rainier, July 2006.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Ekorrartade
Sciuromorpha
Familj Sciuridae
Tribus Marmotini
Hitta fler artiklar om djur med
Guldmantlad sisel (Callospermophilus lateralis)
Sisel (Spermophilus citellus)

Sislar är en sammanfattande beteckning för flera släkten i familjen ekorrar som har liknande utseende. Sislar är ingen taxonomisk grupp på grund av att de är parafyletiska till bland annat präriehundar och murmeldjur. Sislarna ansågs tidigare vara ett enda släkte i ekorrfamiljen, Spermophilus, men modern DNA-teknik har lett till att de delats upp i flera. Se närmare under Systematik nedan.

Medlemmarna lever alla på eller under markytan. Djuren är vanligtvis brunaktiga till gråbruna, ofta med fläckar eller strimmor. De har korta ben och svans. Släktena finns utbrett från Västeuropa till Sibirien och från Alaska till norra Mexiko. Majoriteten av djurgruppens arter lever i Nordamerika.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Individerna når en kroppslängd (huvud och bål) av 13 till 41 cm och en svanslängd av 4 till 25 cm. Vikten varierar mellan 85 gram och ett kilogram.[1] Pälsen på ryggen har oftast en gråbrun till grågul färg och buken är gul- eller vitaktig. Det finns också några arter som är mörkbruna till svarta på ovansidan. Ofta förekommer mörka strimmor och ljusa fläckar på pälsen. Hos en del arter har sommarpälsen en mera rödaktig färg. Extremiteterna är korta jämfört med övriga kroppen. Dessutom har sislar kindpåsar för att bära födan.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Habitatet utgörs främst av gräsmarker som stäpper eller prärier. Sislar hittas även i öppna skogar, på jordbruksmark, i klippiga regioner och i tundra.[1]

Arternas bo kan vara en enkel 1,2 meter lång underjordisk gång eller komplexa tunnelsystem med flera förgreningar och utgångar. Hos vissa arter kan enskilda gångar vara 20 meter lång och ligga 2 meter under markytan. Det finns även ett fåtal arter som inte bygger bo alls.[1]

Liksom jordekorrar (Tamias) vistas sislar främst på marken men de har bra förmåga att klättra i växtligheten eller på stenar. Individerna är aktiva på dagen och solbadar ofta. Beroende på utbredningsområde är sislar aktiva hela året eller håller vinterdvala. Till exempel går arktisk sisel (Urocitellus parryii) i ide cirka sju månader.[1]

Sislar äter främst vegetabiliska ämnen som frön, nötter, rötter, svampar och gröna växtdelar. Födan kompletteras med några insekter och andra ryggradslösa djur samt ibland små ryggradsdjur.[1]

Individernas sociala beteende är beroende på art. Ibland finns många bon i ett begränsat område men individerna interagerar sällan. Bara arten Ictidomys tridecemlineatus bildar ibland små flockar. Hos en del arter har hanar avgränsade revir som överlappar flera honors revir. Honorna är inte aggressiva mot varandra och de kan i vissa fall uppfostra sina ungar i samma bo. För kommunikationen har sislar olika läten, till exempel för att varna varandra för fiender.[1]

Parningen sker under våren hos arter som går i ide kort efter vintervilans avslutning. Honor är dräktiga 23 till 31 dagar; sedan föds oftast 4 till 7 ungar men antalet ungar kan variera mellan 2 och 15.[1] Ungarna väger 5 till 12 gram vid födelsen och får sedan di i fyra till sex veckor. De blir könsmogna strax innan de fyller ett år. Däremot överlever bara 30 till 35 procent av ungdjuren första vintern och antalet vuxna individer decimeras varje vinter med cirka 40 procent. Hanar blir sällan äldre än 6 år och honor kan leva 11 år.[1]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

I äldre verk förekommer det vetenskapliga namnet Citellus för sislar. Namnet etablerades av den tyska naturforskaren Lorenz Oken i verket "Okens Lehrbuch der Naturgeschichte" (1816). Däremot följde Oken inte Linnés binärnomenklatur och därför godkänns de av honom inrättade namnen inte av International Code of Zoological Nomenclature.[2]

Senare har Spermophilus betraktats som ett sammanhängande släkte för alla sislar, som tidigare betraktades som ett självständigt släkte i ekorrfamiljen, men efter DNA-studier som visat att arterna i detta släkte var parafyletiska med avseende på präriehundar, släktet Ammospermophilus och murmeldjur, har det delats upp i flera släkten. Släktesnamnen har utgått ifrån de gamla undersläktesnamnen. Det råder dock inget ett-till-ett-förhållande medan de tidigare undersläktena och de nya namnen; att en art tidigare tillhört ett undersläkte medför inte per automatik att den numera tillhör motsvarande släkte. Dessa släkten ingår, tillsammans med präriehundar, Ammospermophilus och murmeldjur i tribuset Marmotini. Sambandet illustreras av nedanstående kladogram.[3][4]

Tribus Marmotini – kladogram[redigera | redigera wikitext]

Släkten i fetstil ingår i det gamla släktet Spermophilus.[5]




Ammospermophilus



Notocitellus





Urocitellus



Marmota (murmeldjur)



Spermophilus




Otospermophilus



Callospermophilus





Ictidomys




Poliocitellus




Cynomys (präriehundar)



Xerospermophilus








Släkten och ingående arter[redigera | redigera wikitext]

Förteckningen upptar endast släkten traditionellt förknippade med sislar, alltså ej präriehundar, Ammospermophilus eller murmeldjur.[6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

En del arter betraktas som skadedjur på odlade växter. Vissa arter bär på smittsamma sjukdomar som rabies eller harpest. Därför bekämpas dessa arter med gift. Andra individer fångas och dödas för pälsens skull.[1]

IUCN listar de flesta arterna som livskraftiga (LC). Arter med annan hotstatus förtecknas nedan.[7]

  • Nära hotad (NT)
    • Callospermophilus madrensis
    • Spermophilus musicus
    • Pärlsisel (Spermophilus suslicus)
    • Urocitellus washingtoni
    • Spermophilus xanthoprymnus
  • Sårbar (VU)
    • Sisel (Spermophilus citellus)
    • Xerospermophilus mohavensis
    • Urocitellus townsendii
  • Starkt hotad (EN)
    • Otospermophilus atricapillus
    • Urocitellus brunneus
    • Xerospermophilus perotensis

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Nowak, R. M. (1999) s.1254/58 Google books
  2. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Spermophilus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  3. ^ Helgen, Kristofer M.; Cole, F. Russel; Helgen, Lauren E. och Wilson, Don E. ”Generic Revision in the Holarctic Ground Squirrel Genus Spermophilus” (på engelska). Journal of Mammalogy 90 (2). doi:10.1644/07-MAMM-A-309.1. http://www.mammalsociety.org/uploads/Helgen%20et%20al%202009.pdf. Läst 25 februari 2016. 
  4. ^ Herron, Matthew D.; Castoe, Todd A.; Parkinson, Christopher L. (2004). ”Sciurid phylogeny and the paraphyly of Holarctic ground squirrels (Spermophilus)” (på engelska) (PDF, 2,58 Mb). Molecular Phylogenetics and Evolution 31 (3). PMID 15120398. http://www.snakegenomics.org/CastoeLab/Publications_files/2004_Herron_etal_MPE_Sciuridae.pdf. Läst 25 februari 2016. 
  5. ^ Kladogrammet utgår från motsvarande diagram i Helgen, Kristofer M.; Cole, F. Russel; Helgen, Lauren E. och Wilson, Don E. "Generic Revision in the Holarctic Ground Squirrel Genus Spermophilus" sid 5 (274).
  6. ^ Förteckningen utgår från Helgen, Kristofer M.; Cole, F. Russel; Helgen, Lauren E. och Wilson, Don E. "Generic Revision in the Holarctic Ground Squirrel Genus Spermophilus" sid 4–5 (273–274); för Spermophilus senso strictu även sid. 18-19 (287–288)
  7. ^ Spermophilus på IUCN:s rödlista, läst 16 juni 2013.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • A. Bjärvall, S. Ullström (1995): Däggdjur ISBN 91-46-16576-2
  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore. ISBN 0-8018-5789-9