Titu Maiorescu
| Titu Maiorescu | |
 | |
| Född | 15 februari 1840[1][2] Craiova[3] |
|---|---|
| Död | 18 juni 1917[2] (77 år) Bukarest[4] |
| Begravd | Bellu begravningsplats och Chișinăus centrala kyrkogård |
| Medborgare i | Rumänien |
| Utbildad vid | Universitetet i Paris Theresianum Colegiul Național Carol I din Craiova Akademisches Gymnasium  |
| Sysselsättning | Diplomat, advokat, litteraturkritiker, filosof, filolog, politiker |
| Befattning | |
| Ledamot av Rumäniens senat Ledamot av Rumäniens deputeradekammare Rumäniens utrikesminister (1910–1913) Rumäniens premiärminister (1912–1913) | |
| Arbetsgivare | Alexandru Ioan Cuza-universitetet |
| Politiskt parti | |
| Konservativa partiet | |
| Barn | Livia Dymsza-Maiorescu (f. 1863) |
| Föräldrar | Ioan Maiorescu |
| Redigera Wikidata | |
Titu Maiorescu, född 15 februari 1840 i Craiova, död 2 juli 1917 i Bukarest, var en rumänsk filosof och politiker.
Maiorescu studerade vid universiteten i Wien, Berlin och Paris samt utnämndes 1862 till professor i filosofi vid universitetet i Iași. Han var en bland stiftarna av föreningen "Junimea" och framstod tidigt som huvudman för den så kallade "nya riktningen", vilken i litterärt hänseende yrkade på grundlig vetenskaplighet och inom politiken ville främja en folklig-organisk utveckling av landets institutioner. Han blev 1884 professor i logik och den nyare filosofins historia vid Bukarests universitet och 1911 professor honorarius där.
Som undervisningsminister 1874–76 och 1888–89 inlade Maiorescu stor förtjänst om folk- och realskolornas utveckling. Han skickades 1876 som diplomatisk agent till Berlin, invaldes sedermera i parlamentet, Han var ledamot av rumänska senaten, var januari 1911 till april 1912 utrikesminister i ministären Petre P. Carp och var april 1912 till januari 1914 konseljpresident i en ny ministär. Som sådan ledde ledde han tillsammans med utrikesministern Take Ionescu Rumäniens politik under Balkankrigen 1912–13; deras gemensamma verk var den inbringande medlingsinterventionen i andra Balkankriget. Han presiderade augusti 1913 vid fredskonferensen i Bukarest. Hans avgång förorsakades av en schism med Ionescu. Maiorescu var anhängare av rumänsk neutralitet i första världskriget.
Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]
- Poesia rumana (1867)
- Critice (1874)
- Logica (1876)
- Discursuri parlamentare (två band, 1897)
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Maiorescu, Titu i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912)
- Maiorescu, Titu i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Titu Liviu Maiorescu.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, Titu Maiorescu, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 14 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
|