Turkduva

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Turkduva
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Collared Dove Streptopelia decaocto by Dr Raju Kasambe 1.JPG
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningDuvfåglar
Columbiformes
FamiljDuvor
Columbidae
UnderfamiljColumbinae
SläkteStreptopelia
ArtTurkduva
S. decaocto
Vetenskapligt namn
§ Streptopelia decaocto
AuktorFrivaldszky, 1838
Utbredning
Streptopelia decaocto range map.png
Turkduvans utbredningsområde, med införda populationer färgade i rött.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor. Ursprungligen förekom den från sydöstra Europa österut till Japan, men spred sig kraftigt åt norr och väster från 1930-talet och framåt. Idag förekommer den över stora delar av Europa och har även införts till bland annat USA. Arten är långsträckt och ljust beigegrå med vit kant på stjärten och ett karakteristiskt svart band i nacken. Den hittas nära människan, gärna i lummiga trädgårdar och parker med högvuxna äldre träd, men också vid ansamlingar av gårdar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Turkduvan är en liten långsträckt duva som mäter 29–33 centimeter och har ett vingspann på 48–53 centimeter.[2] Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.[2] På halssidan har adulten ett karakteristiskt svart vitkantat streck vilket juvenilen saknar på hösten[2][3] De korta benen är rödrosa, näbben mörgrå och iris röd.[2]

Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton.[2] Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten.

Den sydöstliga underarten xanthocycla (av vissa urskiljd som egen art, se nedan) skiljer sig något från nominatformen. Den är generellt mindre, mörkare och har gulare orbitalring runt ögat. Även lätena är något annorlunda, lik i rytm men är ljusare inledningsvis och de två efterföljande tonerna fallande i tonhöjd.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Turkduvans utbredningsområde har utökats avsevärt sedan början av 1900-talet. Dess ursprungliga utbredningsområde var de varmare delarna av det tempererade området, från sydöstra Europa till Japan. Men sedan 1930-talet spred den sig över Europa.[3] Första individen observerades i Sverige 1949[3] och i början av 1950-talet konstaterades den första häckningen i Skåne.[5] I väster nådde den Irland under 1960-talet och i Norden hade den då nått norr om polcirkeln. På 1970-talet introducerades den på Bahamas och spred sig därifrån till Florida 1982. 1999 hade den rapporterats från 22 stater i USA. Adulta fåglar är till största delen stannfåglar men juveniler är inte trogna sin födelseplats utan kan under en period leva som strykfåglar och kan då kolonisera nya områden.[3]

I Sverige hittas turkduvan häckar i städer och samhällen i södra och mellersta Sverige samt lokalt i Norrlands kustland norrut till Luleå.[6]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Turkduvan delas upp i två underarter med följande utbredning:[7]

  • Streptopelia decaocto decaocto – häckar från Europa till Mellanöstern, Indien, Sri Lanka, västra Kina och Korea; denna underart har introducerats till Nordamerika och förekommer i Västindien, USA förutom i nordost, i södra Kanada förutom i öster, i södra Alaska, norra Mexiko lokalt till södra Mexiko.
  • Streptopelia decaocto xanthocycla – häckar från Shanstaten i Myanmar till Yunnan i södra Kina vidare till östra Kina.

Sedan 2014 urskiljer Birdlife International och internationella naturvårdsunionen IUCN underarten xanthocycla som den egna arten "burmaturkduva". Det medför att de båda taxonen hotkategoriseras var för sig, båda som livskraftiga.[1][8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Turkduvan uppträder företrädesvis i närheten av människan.
Turkduvor vid en gammal silo i Ystads hamn.
Ägg av turkduva.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Turkduvan uppträder främst i tätorter, gärna med äldre villabebyggelse men förekommer också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar. Den föredrar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, gärna ädelgran, alm och liknande.[6]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Turkduvan kan genomföra sin häckning redan vid en ålder av 2,5–4 månader.[3] Paret håller bara ihop under en häckningssäsong.[3] Den är ganska orädd och häckar ofta nära bostadsområden. Paret bygger ett enkelt plattformsliknande bo av kvistar som placeras i träd eller buske, men ibland även på byggnader.[3] Honan lägger två vita ägg som ruvas av båda föräldrarna i 14–16 dagar, och ungarna stannar i boet 18–20 dagar.[3] Dess häckningssäsong är lång och den lägger flera kullar, vanligtvis två till fyra men flera förekommer och i mildare områden kan den även häcka vintertid.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Turkduvan äter övervägande vegetabilisk föda som ofta härstammar från mänsklig aktivitet.[3] Främst äter den frön, groddar, gröna blad och i städer matrester som bröd och liknande.[3] Betydande flockar kan samlas där det finns god tillgång på mat, till exempel säd. Bara i undantagsfall äter den insekter.[3]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen bedömer hotstatus för turkduvans underarter var för sig, båda som livskraftiga globalt.[1] Båda anses även ökande i antal.[1] Beståndet av den dominerande nominatformen tros bestå av mellan 40 och 75 miljoner vuxna individer,[1] varav det uppskattas 7,9–14,3 miljoner par i Europa.[9] Arten tros inte vara utsatt för några större hot.[1]

I Sverige var den ett tag upptagen på Artdatabankens rödlista, 2005 som sårbar och 2010 som nära hotad. Sedan 2015 anses beståndet återigen vara livskraftigt och det finns inga tecken på populationsförändring. Antalet reproduktiva individer uppskattas till 4 600–8 600.[6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Turkduvans vetenskapliga artnamn decaocto betyder "arton". Arten har fått namnet efter en grekisk myt om en hårt arbetande kvinnlig slav som beklagade sin lön bestående av 18 penningar. Hon bad att få bli frisläppt och förvandlades av gudarna till en duva som ekade hennes klagande.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2019 Streptopelia decaocto . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
  2. ^ [a b c d e] Svensson et al. (2009) s:218-219
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l] Staav & Fransson (1991) s:272-273
  4. ^ Romagosa, C. M. (2020). Eurasian Collared-Dove (Streptopelia decaocto), version 1.0. I Birds of the World (S. M. Billerman, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.eucdov.01
  5. ^ Wahlberg (1993) s:247
  6. ^ [a b c] Artfakta om turkduva, ArtDatabanken.
  7. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  8. ^ Birdlife International 2020 Streptopelia xanthocycla . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 20 december 2020.
  9. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  10. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 272-273. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 218-219. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 247. 91-29-61772-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]