Tyska novemberrevolutionen
| Tyska novemberrevolutionen | |
 Revolutionära soldater i Berlin, 1919. | |
| Plats |  Tyskland |
|---|---|
| Datum | 3 november 1918-11 augusti 1919 |
| Karaktär | Revolution |
| Part I | Tysklands kommunistiska parti |
| Part II | Kejsardömet Tyskland |
| Part III |  Weimarrepubliken |
| Syfte | Avsätta monarkin |
| Resultat | Tyskland republik |
| Tysklands historia | |
 Denna artikel är en del av en serie | |
| Tidslinje | |
|---|---|
| Germanien | |
| Folkvandringstiden | |
| Austrasien (511–719) | |
| Gamla Sachsen (?–785) | |
| Frankerriket (719–843) | |
| Östfrankiska riket (843–962) | |
| Tysk-romerska riket (962–1806) | |
| Preussen (1701–1918) | |
| Rhenförbundet (1806–1813) | |
| Tyska förbundet (1815–1866) | |
| Nordtyska förbundet (1866–1871) | |
| Kejsardömet (1871–1918) | |
| Novemberrevolutionen (1918–1919) | |
| Weimarrepubliken (1919–1933) | |
| Nazityskland (1933–1945) | |
| Ockupationen (1945–1949) | |
| Västtyskland-Östtyskland (1949–1990) | |
| Tysklands återförening (1989–1990) | |
| Efter återföreningen (från 1990) |
Tyska novemberrevolutionen började som ett myteri inom den tyska flottan som kom att spridas till arméstridskrafterna och utmynna i ett arbetaruppror år 1918.
Bakgrund
På grund av det hotande nederlaget i världskriget uppmanade den tyska militärens högkvarter Oberster Heeresleitung kejsaren att gå i exil i Holland i ett försök att rädda armén och staten. Regeringsmakten, som dittills i praktiken utövats diktatoriskt genom dekret av general Erich Ludendorff, stabschef Generalquartiermeister understödd av kejsaren, återgick nu till den civila regeringen som ombildades med prins Max av Baden som rikskansler. Efter en kort tid avgick Max von Baden då huvuddelen av riksdagen inte stod bakom honom. Det största partiets ledare, socialdemokraten Friedrich Ebert övertog då ledningen interimistiskt.
Berlins innevånare gick ut på gatorna i 100 000-tal i protest mot militärregimen och misshandlade poliskonstaplar, officerare och andra uniformerade personer. Regeringsmakten bröt samman då de militära truppförbanden inte längre lydde order från sina officerare och inte kunde sättas in emot demonstrationerna utan istället förenade sig med människomassorna. I syfte att rädda staten utropades den tyska republiken från riksdagshusets fönster av socialdemokraterna, vilket människomassorna uppskattade och ett visst lugn inträdde.
Ebert fortsatte att utöva ledningen stödd på nybildade arbetar- och soldatråd. En tids kamp om makten över dessa stod mellan socialdemokrater och radikala socialister. Då socialdemokraterna hade lyckats få stöd hos ett truppförband i Berlin 4. Jägerbataillon kunde säkerheten tryggas för dess ledning och dess tidning Vorwärts genom vilken man kommunicerade med människomassorna.
Matrosupproret
Natten till den 29 oktober 1918 hade Flottans överkommando beslutat segla ut och möta den brittiska flottan i en sista drabbning i Nordsjön. Åtgärden var inte förankrad i regeringen. Matroserna på några stora fartyg i Wilhelmshaven och Kiel vägrade lyda order och gjorde myteri. I första hand för att skydda sig mot motåtgärder spred man myteriet till hamnarbetarna på flottans varv och till de truppförband som bevakade hamnarna. Redan den 6 november hade revolutionen spridit sig till västfronten och omfattade snart även de större städerna och hamnarna i Tyskland.
Den 7 november förklarades Bayern vara en socialistisk republik, Bayerska rådsrepubliken, av ledaren för "Det Oberoende Socialistpartiet" – Kurt Eisner. Eisner deklarerade att till skillnad från den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland skulle privat egendom skyddas av den nya regeringen.
Kejsaren abdikerar
Den 9 november 1918 abdikerade kejsar Vilhelm II och ledaren för Tysklands socialdemokratiska parti Friedrich Ebert fick makten av kanslern Max av Baden.
Av fruktan för ett inbördeskrig och den tyska statens upplösning sökte Ebert stöd hos den tyska militärens överkommando på Västfronten. Ebert ville alltjämt att den kejserliga eliten skulle bevaras inom demokratiska förhållanden. Uppdrag att organisera pålitliga regeringstrogna truppförband utanför Berlin gavs till socialdemokraten Gustav Noske. Det revolutionärt marxistiska Spartacusförbundets uppror i januari 1919 i Berlins innerstad kunde därför slås ner och ordningen återställas.
Den 13 januari hade kommunisterna Karl Liebknecht, Leo Jogiches och Rosa Luxemburg blivit infångade och mördade. Under våren kom även den nyligen utropade socialistiska rådsrepubliken i Bayern att slås ner av den tyska armén. Revolutionen avslutades formellt den 11 augusti 1919 då den nya Weimarförfattningen undertecknades.
Se även
Källor
- Haffner, Sebastian; Ekstrand Robert (2005). Den tyska revolutionen 1918/19. Nora: Nya Doxa. Libris 9876505. ISBN 91-578-0462-1
- Watt, Richard M.; Adlerberth Roland 1923-1993 (1970). Europeisk tragedi: Versailles och den tyska revolutionen. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 679846
Externa länkar
- Tyska revolutionen 1918 Novemberrevolutionen och händelserna under början av 1919.
- Arbetarrörelsen i Tyskland 1918-29 Den organisatoriska aspekten av revolutionen samt efterspel.
