Upproret mot Magnus Eriksson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Folkungatiden
Sveriges historia 1250-1389

Föregås av Förhistorien

Valdemar Birgersson 1250-1275

Magnus Ladulås 1275–1290

Birger Magnusson 1290–1318

Magnus Eriksson 1319-1364

Albrekt av Mecklenburg 1364–1389


Fortsättning:
Sverige under Kalmarunionens tid

Magnus Eriksson valdes 1319Mora stenar tre år gammal till kung. Han växte med andra ord upp med stormän som vande sig att ta beslut i hans ställe. Genom arv och annat skapade han ett rike som innefattade hela den skandinaviska halvön samt hela Finland. Men ekonomin blev svagare och svagare (samtidigt som riksdrotsen Bo Jonsson Grip blev rikare och rikare). Sveriges union med Norge var inte bara positiv, den förde också problem med sig. Hålet i kassan var stort, mycket av riket var förpantat till Hansan och andra. Han för krig mot ryssar och litauer. Inte nog med det, han började dra in gods till kronan.

Stormännen började bilda parti mot Magnus, och hans egen drots och släkting, riddaren Greger Magnusson (Läma), blev som huvudman för det aristokratiska partiet av konungen driven i landsflykt.

Första upproret (år 1356-år 1359)[redigera | redigera wikitext]

Karta över Magnus Erikssons och Erik Magnussons delning av riket 1357

Pesten bryter ut och sveper över landet. Birgitta kallar honom Magnus smek. Stormännen gör uppror, och de får med sig Magnus son Erik som ledare, samt genom Heliga Birgitta stöd av Gud, sägs det. Magnus måste kapitulera, han får dela riket mellan sig och sin son Erik i Novemberuppgörelsen den 22 november 1357. I och med denna tillfaller även Södermanland, Västmanland, Dalarna, större delen av Uppland samt Stockholms slott Erik och adeln får en starkare ställning igen. Men det blir oroligheter i Skåne. Valdemar av Danmark blandar sig i, och det slutar med att Sverige förlorar Skåne igen och Valdemar angriper Gotland och Öland, som båda hade gamla och stora handelsplatser.

En grupp svenska stormän, missnöjda med Magnus Erikssons styre, sänder en delegation till Mecklenburg i norra Tyskland, vars härskare hertig Albrekt var gift med kung Magnus syster Eufemia Eriksdotter och erbjöd den svenska kungakronan till hans son, likaledes vid namn Albrekt.

Andra upproret (år 1363-år 1364)[redigera | redigera wikitext]

Magnus Erikssons son, Erik Magnusson dör, (modern Blanka av Namur anklagas för mordet) och han har ej längre någon medregent, och han startar en ny revolt mot högfrälset. År 1363 dömdes ett antal svenska stormän landsflyktiga: enligt landslagen dömda förlustiga "jord, gods och liv" för att de "gjort försåt att konungen fånga eller döda". (Konungen var Magnus Eriksson i Sverige, under de 10 eller 15 sista åren av hans regeringstid.

Med landsförvisningen följde för de drabbade förlusten av deras egendomar. Berövade hemvist och ägodelar flydde de tillsammans på en båt till Gotland, som då var danskt, och därifrån till Wismar i Tyskland.

De dömda och landsförvisade

  • Nils Markusson, biskop i Linköping.
  • Erik Karlsson (Örnfot), storman, godsägare.
  • Erik Karlssons morbror Nils Turesson Bielke. Tidigare kung Magnus drots, närmast något mellan stats- och justitieminister, samt lagman över Finland och innehavare av ett pantlän där.
  • Bo Jonsson Grip, riksdrots och rikast i Sverige.
  • Karl Ulvsson till Ulvåsa. Hans far är död, i sina bästa år. Ulf Gudmundsson till Ulvåsa var lagman i Närke. Kanske modern är mera känd: Birgitta Birgersdotter, barn till den berömde upplandslagsmannen Birger Persson till Finsta. Sedan hon blivit änka har hon ägnat sig åt fromma övningar och kristlig välgörenhet. Hon har haft de märkligaste uppenbarelser, anses av många som ett Guds utvalda redskap i en ond tid, ja, rent av som en helig kvinna. Hon planerar att grunda ett kloster och har redan samlat ansenliga medel för ändamålet. Redan 1346 skänkte kungen och drottningen betydande jordegendomar för det behjärtansvärda ändamålet, fast malisen nog ville göra gällande, att det mest var för att stämma det kring henne samlade betydande stormannapartiet till sin förmån. Det sägs, att hon snart skall resa till påven för att få stadfästelse på sin klosterorden. Bo Jonsson lär vara litet släkt med henne.
  • De övriga i sällskapet är också namnkunniga.

I Mecklenburg börjar de förhandla med hertig Albrekt. Han går till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid makten om de stöder hans maktövertagande i Sverige.

När kung Valdemar, Sveriges bundsförvant, gjorde en längre resa landsteg Tyskarna i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnade och svenner. De vandrar norrut utan att möta större motstånd, och framme vid det tyskvänliga Stockholm är erövringen en succé utan alltför mycket blod. Stockholm ger sig snart. Magnus avsattes och flyr till Norge.

Albrekt d.y. vals till ny kung vid Mora stenar. Sveriges krona rycktes från Folkungarna icke genom ett inhemskt uppror utan med främmande furstars vapen: Albrekts färd till Stockholm 1363 är ett erövingståg fullt ut lika mycket som Kristian II:s tåg 1520, och svenskarna i hans följe ha återkommit till hemlandet icke som de mäktiga stormännen, som föra med sig en självrådigt korad namnkonung, utan som den främmande erövrarens klienter". (Engström: Bo Jonsson.)

De sammansvurna och landsförvisade belönades och dekorerades och gavs höga poster.

Tredje upproret (år 1371)[redigera | redigera wikitext]

År 1371 gör den avsatte kung Magnus tillsammans med sin son Håkan Magnusson, en del svenskar som är honom trogna och en här norrmän uppror mot Sverige. De möter den svenska hären i slaget vid Enköping, varvid sonen Håkan flyr tillbaka till Norge och Magnus fängslas.

Magnus sätts i fängelse och Albrekt av Mecklenburg regerar, fast adeln har honom i ett järngrepp och de styr egentligen Sverige. Det är fortsatt oroligt, Norge får stöd av Danmark mot Sverige som har tyska Mecklenburgare i ryggen.

Redan samma år bryter nästa uppror ut, den här gången mot Albrekt av Mecklenburg, Upproret i Svealand.