Urartu

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Urartu

Urartu var ett forntida rike (ca 1200 till 600-talet f Kr) vid Vansjön i östra nuvarande Turkiet. Området för rikets största utbredning återfinns nu i Armenien, östra Turkiet och nordvästra Iran. Huvudstaden, som låg vid Vansjöns östra strand, hette Tushpa och numera heter staden Van.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Urartu nämns första gången i medelassyriska inskrifter från 1200-talet f Kr som en benämning på olika stammar i Vanområdet. Fram till 800-talet f Kr. bildades en stat som ca 830–735 f Kr var en en stormakt i området under en svaghetsperiod för det Nyassyriska riket. Kung Menua utvidgade gränsen till Urmiasjön och till Eufrat samt grundade flera städer. Under kungarna Argishtis och Sardur II:s regeringstid växte riket så att det omfattade även området kring Sevansjön. De nyassyriska kungarna Tiglatpileser III och Sargon II hejdade Urarturikets expansion. Omkring 600 f Kr förstördes de flesta av städerna i riket av skyterna och Urartu upphörde vara ett eget rike. Urartu uppgick först i medernas rike, sedan persernas rike för att sedan bli en del av Armenien.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Urartu är det assyriska namnet på statsbildningen, på urarteiska kallades riket Biaini[1] alternativt Biainili[2] och på hebreiska Ararat.[1]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Området utgär ett bergigt landskap och bebyggelsen låg främst i dalgångarna och städerna hade ofta en klippfästning på en höjd ovanför staden. Jordbruket använde bevattningskanaler och hästar avlades för militärt bruk. Utgrävningar har utförts i Tushpa och i närliggande orter samt i bl a Teishebai väster om Jerevan i Armenien, i Bastam i nordvästra Iran och i Altintepe vid Eufrat. Under utgrävningarna har man funnit utsmyckade vapen och redskap av brons som järn. Urartus statsgud hette Haldi och utöver Haldi dyrkades Tesheba, väderguden och Shivini, solguden. Utöver det avbildades också bevingade skyddsväsen i konsten.[1]

Urarteiskan är är besläktat med hurritiska och urarteiska texter skrevs på tavlor av lera, sten eller metall med mesopotamisk kilskrift eller med en figurskrift som ännu inte kunnat tydas.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”Urartu”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/urartu. Läst 8 december 2015. 
  2. ^ ”Urartu”. Encyclopedia Britannica. http://global.britannica.com/place/Urartu. Läst 8 december 2015.