Västerås arvförening
Västerås arvförening var en överenskommelse 1544 om den svenska successionsordningen.
Sverige blev under medeltiden ett valrike (dvs kungen valdes). Det heter nämligen i Landslagens konungabalk, kap 3: "Nu är till konungsriket i Sverike konunger väliande oc ey ärfvande". Dock skulle helst en "af konungasynom" utses till kung.
Detta ändrades dock genom Västerås arvförening. På Västerås riksdag 1544 kom 13 januari en arvförening till stånd. Ständerna lovade och svor ("lofvade och svuro"), så länge Gustav Vasas "konungsliga manskönssläkte och lifsärfhärschaffter [livsärvda herrskap] för honden [för handen] och lefvandes äre", att hålla dem för sina "rätte, naturlige konunger, furster och herrer", först den äldste och "sedan ifrån linien till linien".
Sverige hade därmed fått en tronföljdsordning med agnatisk lineal primogenitur. Om konungaätten utgick på manslinjen, skulle val ske.
Denna arvförening fick sin tillämpning endast på Erik XIV och inte på dennes son, Gustav Eriksson Vasa eller efter Johan III, eftersom denna arvförening ersattes med nya föreskrifter om tronföljden (se nedan). Riksens ständers beslut 1569 fråndömde Erik och hans efterkommande rättigheten enligt 1544 års arvförening till kronan, som i deras ställe tillföll Johan III.
Tronföljdsrätten hade 1544 getts utan något förbehåll, men den förargelse Eriks giftermål med Karin Månsdotter hade väckt medförde, att det i den vid 1582 års riksdag beslutna stadgan om "konungslig och furstlig rättighet" intogs en bestämmelse, att successionsrätt skulle förloras genom giftermål med ofrälse kvinna. Detta upptogs dock inte i följande arvföljdsordningar förrän under 1800-talet, men då utsträckt till förbud mot giftermål med alla kvinnor som inte var av furstlig börd (dåvarande § 5 i Successionsordningen).
Se även[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tronföljd, 1904–1926.
