Vasaätten

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vasaätten
Vasaättens medeltida ursprungliga vapen med föga likhet med en vase som den tolkats innan Gustav Erikssons förändrade vapenmärket.
Det kungliga kombinerade Vasavapnet skapat av Gustav Vasa där bakgrunden är det vapen som fördes av hans moders ätt, Ekaätten.
Känd sedan1355
Ursprunggården Vasa gård i Skepptuna
Förgrenad urmöjligen ur ätten Scherembeke
Upphöjd1523 kunglig dynasti
StamfarNils Kettilsson (Vasa)[1]
SätesgårdVasa gård i Skepptuna
SynonymWasa, Vasa
Utgrenad iGyllenhielm och af Wasaborg
† Utslocknad i Sverige
Utslocknad1689
SvärdssidanJohan II Kasimir, död 1672
Spinnsidandrottning Kristina, död 1689

Wasa, Vasa eller Vasaätten är en senare benämning på en svensk adelsätt vars tidiga medlemmar aldrig använde detta som släktnamn. Ätten uppsteg med Gustav Eriksson på Sveriges tron, och medlemmar av den lyckades senare även bli kungar i Polen. Medlemmar satt på Sveriges tron 1523–1654 och på Polens 1584–1668. Ätten utslocknade på svärdssidan genom den polske kungen Johan II Kasimirs död 1672 och på spinnsidan med drottning Kristinas död 1689.

Sveriges Riddarhus grundades 1625, varför Vasaätten aldrig introducerades på Riddarhuset som adelsätt eftersom inga levande adliga medlemmar levde. Den oäkta grenen Vasaborg blev dock introducerad. Andra oäkta avkommor till medlemmar gavs namnet Gyllenhielm.

Flera döttrar till medlemmar giftes in i andra furstliga och adliga ätter och även senare svenska kungligheter har därför kunnat räkna släktskap med Vasaätten.

Vasanamnet och vapnet[redigera | redigera wikitext]

Vykort från 1936 med nutida manbyggnad på Vasa gård i Skepptuna

Vasa är det kanske mest internationellt kända namnet för en svensk ätt, men ursprunget till namnet är omstritt. Det uppträder första gången i genealogiska handlingar från andra halvan av 1500-talet.[2]

Det användes dock ursprungligen inte som efternamn; exempelvis är namnformen Gustav Eriksson Vasa belagd tidigast 1618, medan Gustav Vasa är belagd i Sverige tidigast 1739; och antagligen fick sitt egentliga genombrott först med operan Gustaf Wasa, uruppförd 1786. Före trontillträdet benämns han såväl av sig själv som av sin samtid enbart Gustav Eriksson, där Eriksson är ett patronymikon och inte ett släktnamn.[3]

Namnet kommer från vapenmärket med en så kallad vase,[4] vilken avser ett knippe av ris eller grenar, på fornsvenska vasi. Ordet förekommer i modern svenska i ord som risvase och stormvase.[5] Ordets etymologi bortom det är oklar men det har kopplats samman med latinets fasces, plural för fascis, som betyder "bunt" eller "knippa", även om denna koppling är omdiskuterad.[6]

Vapenbilden har dock haft varierande utseenden genom århundraden (se mer nedan), och man har därför tidigare även satt namnet i samband med Vasa gård i Skepptuna i nuvarande Sigtuna kommun, som var i släktens ägo redan på Nils Kettilsons tid.[7] Namnet har möjligen haft inverkan på vapenbilden som mer och mer kommit att likna ett risknippe.[8]

Namnet Wasa eller Vasa är emellertid belagt sedan slutet av 1500-talet bland annat som namn på kungliga svenska regalskepp, en beteckning under den svenska stormaktstiden för flottans största skepp. Wasa eller Vasa bars av flera fartyg under 1500-talet och 1600-talet: bland andra för ett regalskepp byggt under 1570-talet; mer känt som Smålandslejonet, Regalskeppet Wasa byggt 1599 och förlist 1623, i modern tid känt som Riksvasa, samt för Regalskeppet Vasa svenskt örlogsfartyg som kapsejsade på sin jungfruresa 1628, vilket är en indikation om säker användning av namnet Wasa sedan slutet av 1500-talet. Namnet Vasa har senare använts för bland andra staden Vasa, i Österbotten (Finland), där också stadsdelen Gamla Vasa är belägen, det tidigare länet Vasa län, Vasa ekonomiska region, Vasa flygplats, Soinsaari (även benämnd Vasa), samtliga i Finland, samt Vasa församling i Göteborg, för svenska Vasaorden och den svenskamerikanska orden Vasa Order of America, det svenska bageriföretaget Wasabröd, svenska bryggeriföretaget Vasa Bryggeri och svenska försäkringsbolaget Wasa och svenska fastighetsbolaget Vasakronan. Den nuvarande ägaren till Gustav Vasas påstådda födelseplats Rydboholms slott Gustaf Douglas, är ägare till företaget Wasatornet.

Vasavapnet[redigera | redigera wikitext]

bildlänk
Länk till dokument beseglat av Kristiern från Öland
Detta dokument beseglades av Kristiern från Öland samt dennes son Kristiern och ger den äldsta kända versionen från Sverige av vad som skulle bli Vasaättens vapen.

De vapenbilder som av ätten fördes under medeltiden har tolkats på många olika sätt; de har bland annat föreslagits föreställa hjälmvippor, byggnadsjärn, liljespiror, liljestavar, schacktorn eller bardisanspetsar.[9][10][11]

Drotsen Kristiern Nilsson förde det medeltida vapnet åt höger (heraldiskt vänster) medan riksföreståndaren Kettil Karlsson (Vasa) förde vapnet rakt vertikalt.

Sedan Gustav Eriksson hade blivit kung ändrades vapnet på 1540-talet, till en svart vase på gyllene sköld, som på 1500-talet uppfattades som en en sädeskärve eller en ”stormvase” (en risknippa). Kungen slog senare samman sitt fädernevapen med moderns vapen (för Ekaätten) genom vasen fick gyllene tinktur, och på en två gånger styckad sköld i blått, silver och rött (färgernas plats växlande i början).

Varför kungen skapade detta vapen är okänt, men det har föreslagits att den gamla högadliga Ekaätten som var mycket betydande under medeltidens två sista århundraden gav kungen större glans, än hans på fädernet lågadliga förfäders ganska anonyma ursprung och vapen. Senast något liknande hänt var när Birger jarls son Valdemar valde att föra sin mors vapen, de kungliga danska leoparderna istället för faderns lejon, och det har i efterhand spekulerats i huruvida Valdemar ansåg att de kungliga Valdemaranernas vapen hade högre status och prestige, än hans fars lejon.

Gustav Vasas son Erik XIV begagnade en tid ett s.k. pretentionsvapen: en fyrdelad sköld med Vasaättens vapen som hjärtsköld, fält 1 tre kronor, fält 2 Bjälboättens vapen, fält 3 Norges och fält 4 Danmarks vapen. Detta infördes efter att man i Danmark i riksskölden intagit skölden med tre kronor, för att visa att man efter Sveriges frigörelse från Kalmarunionen fortfarande gjorde anspråk på att Sverige skulle lyda under Danmark.

Vasavapnet har också sedan Gustav Vasa burits i Sveriges riksvapen med undantag för perioder när regenterna inte varit ättlingar till Vasaätten, och ingår sedan 1810 som hjärtsköld i svenska riksvapnet, efter att ätten Bernadottes första kung i Sverige, Karl XIV Johan adopterades av Karl XIII 1810.[12]. Under Svensk-norska unionen mellan 1818 och 1905 ingick vapnet som hjärtsköld även i Norges riksvapen. Även i Polen användes Vasavapnet i hjärtskölden i Polska riksvapnet av de tre regenter som tillhörde vasaätten, Johan IIIs son Sigismund, och Sigismunds två söner Vladislav IV av Polen och Johan II Kasimir, den sistnämnde slöt Vasaätten på svärdssidan.

Vasaättens tidiga historia[redigera | redigera wikitext]

Vasaätten kan ledas tillbaka till 1300-talets medeltida uppländska lågfrälse, och Gustav Vasas dynastiska inträde i de europeiska kungliga maktskikten sågs inte med odelad glädje av representanter för de gamla europeiska furstehusen, och Gustav Vasa ansågs vara "en adlig uppkomling på Europas furstliga firmament", som den svenska historikern Lars-Olof Larsson uttrycker saken.[13]

Flera stamtavlor upprättades över Vasaätten, vilka har ifrågasatts och varit föremål för diskussion. Den äldsta kända, om än endast i avskrift, togs fram av biskop Hans Brask 1512; Rasmus Ludvigsson hävdade även att Kettil Karlsson (Vasa) pruducerade en år 1450. Brasks släkttavla är grunden för Per Brahe den äldres Genealogica, liksom flera andra genealogier framtagna vid mitten av 1500-talet. Dessa började med en "Karl i Vasa", med sonen Kettil Karlsson, som i sin tur var far till Nils Kettilson, som är den äldsta kända medlemmen som uppträder i samtida urkunder. Rasmus Ludvigsson utvidgade detta släktträd genom namnkombinationer. Dessa är i stort sett ohållbara, förutom att han gjorde Kristiern från Öland till ättens stamfader.[14]

Kristiern från Öland var fogde i Stockholm. Eftersom namnet annars är nästintill okänt i Sverige vid tiden och på grund av senare uppgifter om släktskap har han ansetts vara släkt med ätten Scherembeke, dock oklart exakt på vilket sätt. Hans dotter Kristina Kristiernsdotter (1282–1349) var gift med Nils Jonsson (Rickebyätten) til Vidbo (ca 1278–före 1319), och blev säker anmoder till Vasaätten via sin sondotter Kristina Jonsdotter (1336–1378), vilken före 1369 gifte sig med Nils Kettilsson (Vasa).

Ätten Scherembeke[redigera | redigera wikitext]

Ätten Scherembeke härstammade enligt Paul Johansen från nuvarande Scharnebeck nordost om Lüneburg. Därifrån spreds ätten bland annat till Danmark och Estland.

Namnet Scherembeke är belagt i svenska riket första gången år 1291. Ätten var i Sverige via gifte, befryndad med svenska medeltida frälseätter, bland andra ätten Pukeätten, Rickebyätten, von Rosen. Krister Nilsson (Vasa) skall ha kallat den tysk-baltiske riddaren Henrik Scherembeke Om vilket översätts till svenskans "frände" eller släkting. Det i Sverige ovanliga förnamnet Cristiern förekom i släkten Scherembeke och Vasaättens svårtolkade vapen liknar i hög grad Scherembeke-vapnet, och Kristiern från Ölands vapen. Om Kristiern Nilsson (Vasa) härstammade från till Sverige invandrade släktingar av ätten Scherembeke så är det naturligt att han förde någon variant av denna ätts vapen, av vilka flera är snarlika de olika vapnen för Vasaätten.[15]

Nils Kettilsson[redigera | redigera wikitext]

Den äldste väl belagde medlemmen av ätten är Nils Kettilsson (Vasa) (död tidigast 1378) som omnämns för första gången 1355.[16] och först som vuxen nämns som väpnare, fogdeslottet Tre Kronor under 1350-talet, och 1367 häradshövding i Frötuna skeppslag i Roslagen.

Under upproret mot Magnus Eriksson, som ledde till att Albrekt av Mecklenburg blev kung i Sverige, stödde Nils Kettilsson den mecklenburgske hertigen Albrekt, åtminstone sedan hans trupper segrat i Sverige, och han gifte sig senast 1369 med Christina Jonsdotter (Rickebyätten) (Kristiern från Ölands dottersons dotter) vilket gav honom insteg i den svenska högadeln. Nils Kettilsson använde en vapensköld liknande ätten Scherembekes.

Nils Kettilsson hade döttrarna Ramborg, gift med Tord Bonde, och Ingeborg, nunna i Sankta Klara kloster och möjligen identisk med en abbedissa där, samt sonen Kristiern.[17]

Kristiern Nilsson[redigera | redigera wikitext]

Nils Kettilssons son Kristiern Nilsson till Björnö och Revelsta[10] var Vasaättens första mer bemärkte medlem. Han dubbades till riddare, möjligen när Erik av Pommern hyllades vid Mora stenar 1396, blev medlem av riksrådet senast 1413, och kungens länsherre i Viborg 1417–1435.

Kristiern Nilsson utsågs efter Engelbrektsupproret till drots av Erik av Pommern. Erik var uppenbart ovillig att åter tillsätta någon drots, men valde någon som han ansåg pålitlig, och gav honom enligt Karlskrönikan ett litet svärd till ämbetstecken. "ey meere makt munne han hanom fa." Samtidigt valdes Kristers systers sonson Karl Knutsson (Bonde) till marsk.[18] Kristiern och Karl tycks till en början ha samregerat någorlunda, men en brytning dem emellan är tydlig från och med valet Karl Knutsson till riksföreståndare år 1438, och i och med överfallet på Revelsta tillgrep marsken våld för att infånga sin rival.[19] Upprättelse för detta fick han först efter Kristoffer av Bayerns trontillträde, även om denne till en början var fientligt inställd till honom och gynnade Karl Knutsson, som bland annat fick överta Kristierns förläningar och titeln som drots.[20]

Kristiern Nilssons vapen, det medeltida vasavapnet ginbalksvis, är bland annat känt från Thord Bondes[förtydliga] gravvård i Vadstena,[10] och hans sigill finns avbildat i Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521 av Hans Hildebrand. [21]

Med drotsen Kristiern Nilsson ingick ätten i den svenska högadeln, och under 1400-talet slöt Vasaättens medlemmar viktiga förbund med andra högadliga ätter genom giftermål, först med Margareta, dotter till Johan Moltke, död 1413 i Uppsala (hon blev Gustav Vasas farfars mor). Hans andra hustru Margareta Krummedige var dotter till rikshovmästaren Erik Krummedige, och särskilt med ätten Oxenstierna bildade Vasaätten en koalition med växande politisk makt.

I första äktenskapet hade Kristiern dottern Kristina, gift först med Karl Stensson (blad), sedan Bengt Jönsson (Oxenstierna), samt sonen Karl. I sitt andra äktenskap fick han sönerna Johan och Nils, samt dottern Birgitta, gift med Claus Rønnow.

Karl Kristiernsson och hans ättlingar[redigera | redigera wikitext]

Kettil Karlsson[redigera | redigera wikitext]

Vapensköld för Kettil Karlsson (Vasa) från "Sveriges Historia från äldsta tid till våra dagar" 1877

I ett bevarat brev från biskop Kettil Karlsson (Vasa) till brodern Erik adresserar biskopen brevet till hans bror Erik Karlsson på fädernegodset i Skefftuna.[22] Kettil Karlsson var i mitten av 1400-talet biskop i Linköping och Sveriges riksföreståndare i några månader 1464 och 1465. Han kom att bli den ende av Vasaätten som gjorde en kyrklig karriär, även om den tolkats som framförallt politisk, och den kyrkliga avslutades när han valdes till riksföreståndare. Kettil Karlsson blev ledare för ett uppror mot kung Kristofer, och valdes till riksföreståndare någon tid innan han dog i böldpest 1465.

Erik Karlsson[redigera | redigera wikitext]

Kettil Karlssons yngre bror, Erik Karlsson, blev vid Kettils död Vasaättens huvudman, och ägare till stora slottslän som Stäkeholm och Rumlaborg. I maktstriderna under denna tid kom Erik Karlsson efter Karl Knutssons död att stödja Kristian I i att återta den svenska kronan. När detta misslyckades vid slaget vid Brunkeberg fick Erik Karlsson förlika sig med den segrande riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Han bibehöll sin riksrådsvärdighet men förlorade slottslänen och blev aldrig riddare, samt slutade sina dagar i Strängnäs, där han blev dödad av en präst från Krokek.

Johan Kristiernsson och hans ättlingar[redigera | redigera wikitext]

Johan Kristiernsson (Vasa) framträdde efter Kettil Karlssonss död som Vasaättens främste medlem. Johan Kristiernsson skrevs in vid universitetet i Leipzig 1444, blev riksråd och dubbades till riddare av kung Kristofer av Bayern. Han var även länsherre i Västerås.

Han ökade släktens godsinnehav när han köpte 1451 Örbyhus slott med underliggande gårdar av sin moster Agneta Eriksdotter (Krummedige).[23][24]

En kalkmålning i Frötuna kyrka som avbildar Vasavapnet och Äldre Stureättens vapen lutande mot varandra, representerar möjligen Johan Kristiernsson och hans hustru Birgitta Gustavsdotter (Sture). Hans son Kristiern Johansson (Vasa) var riksråd och fogde på Kalmar slott. Den andre sonen Erik Johansson (Vasa) skulle komma att bli far till Gustav Vasa.

Erik Johansson[redigera | redigera wikitext]

Johan Kristiernssons son Erik Johansson var känd för sin brutalitet. Mord och plundring gjorde att han hotades med bannlysning, men kung Hans dubbade honom till riddare. Efter att han svikit kung Hans och stött sin morbror Sten Sture den äldre i ett lyckat uppror mot kung Hans, valdes han till riksråd av Sture.

Han ägde genom gifte Eka gård i Lillkyrka socken i Uppland, Ekaättens gamla stamgods, och hans jordinnehav ökade ännu mer efter att morbrodern Sten Sture avlidit 1503, och Erik ärvde alla hans gårdar i Uppland och Sörmland. I allmänhet beskrivs han som trätgirig, brutal och med dålig respekt för lagar och regler, trots att han var häradshövding i Danderyd och Rydbo. Erik Johansson avrättades i samband med Stockholms blodbad.

Erik var gift med Cecilia Månsdotter (Eka). Enligt Rasmus Ludvigsson fick de åtta barn, främst bland dessa Gustav som blev svensk kung 1523. Det enda av de övriga barnen som gifte sig och fick avkomma var Margareta, gift med först Joakim Brahe och sedan Johan av Hoya. Döttrarna Märta och Emerentia avled i pest i dansk fångenskap 1522. Övriga är inte belagda från annat håll. Dottern Anna skall ha dött ung i Vadstena kloster. Uppgifter i äldre litteratur om att sonen Magnus avled i pest först 1529 kan inte vara riktiga; 1528 hävdade Gustav att han och Margareta var de enda levande i syskonskaran. Erik skall också enligt ett brev från Wulf Gyler ha haft en illegitim son, en slottskrivare kallad Mårten munk, som själv kallade sig Knutsson och avrättades för förräderi 1537.[25]

Gustav Eriksson[redigera | redigera wikitext]

Nutida Rydboholms slott med Vasatornet, där enligt traditionen Gustav Vasa föddes
Gustav Vasa. Bilden baserar sig på ett porträtt av Jacob Binck från 1542, här dock i form av en kopia av en kopia från sent 1600-tal, troligen utförd av David Frumerie.

Gustav Eriksson föddes troligen 12 maj[26] 1496 på Lindholmens gård i Orkesta socken. Även Rydboholms slott, som ägdes av hans far Erik Johansson (Vasa) och där Gustav växte upp, anges ibland som hans födelseplats. Sitt förnamn fick Gustav förmodligen från sin fars morfar; Gustav Anundsson Sture.

Gustav Eriksson blev utsedd till kung på riksdagen i Roggeborgen[27] i Strängnäs 6 juni 1523, men först 12 januari 1528 blev han krönt i Uppsala domkyrka. För att bekräfta sin nyvunna ställning som svensk kung sökte kung Gustav efter ett lämpligt gifte. Efter att förgäves ha hört sig för i Polen, Danmark och två tyska furstendömen rekommenderades han att inleda förhandlingar med Sachsen-Lauenburg, om ett gifte med hertiginnan Katarina av Sachsen-Lauenburg. Katarina var dotter till hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburg (död 1543) och Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel. Gustav kunde genom äktenskapet knyta kontakter med tyska furstar men också med Danmark, då Katarinas syster, Dorothea av Sachsen-Lauenburg, var gift med den danske kronprinsen Kristian, senare Kristian III. Giftermålet länkade också Gustav med den gamla Bjälboätten från vilken Katarina härstammade, genom Ingeborg Birgersdotter, dotter till Birger jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige, som år 1270 gift sig med hertig Johan I av Sachsen-Lauenburg. Förhandlingarna inleddes 1528, men drog ut på tiden i flera år.

Sonen Erik föddes 1533. Under en bal som gavs i Stockholm i september 1535 till ära för hennes svåger Kristian III av Danmark, då Katarina troligen var havande, föll drottningen så illa då hon dansade med Kristian att hon blev sängliggande. Komplikationer tillstötte, och Katarina avled dagen före sin 22-årsdag med sitt ofödda barn.

Gustav gifte om sig 1536 med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) och fick med henne tio barn, bland annat de senare kungarna Johan och Karl. Hans tredje gifte, med Katarina Gustavsdotter (Stenbock), blev barnlöst.

Genom Västerås arvförening 1544 gjordes Sverige till ett arvrike, där Gustav Vasas manliga ättlingar skulle ha arvsrätt till tronen.

Erik XIV[redigera | redigera wikitext]

Kung Erik XIV.

Erik XIV var inspirerad av Johannes Magnus verk om Sveriges historia som innehöll en lång rad påhittade kungar med namnen Erik och Karl. Erik XIV accepterade detta som historisk sanning och antog det höga talet XIV som sitt regentnummer för att visa vilken lång och ärorik historia Sverige hade. Hans bror Karl IX gjorde detsamma när han blev kung. Med Gustav Erikssons äldste son Erik XIV var kampen om makten i Norden slut, Sverige fick sina första grevar och friherrar, och decennium av inrikes strider byttes mot interna familjekonflikter inom kungafamiljen, som på folkungatiden. Gustavs andra son Johan, senare Johan III, var hertig av Finland och började bakom kung Gustavs rygg att blanda sig i de livländska förhållandena. Han samarbetade även med sin äldre bror Erik, och for på friarresa till London å dennes vägnar, medan Erik bevakade Johans intressen i Livland. Men denna ömsesidiga lojalitet avslutades i och med Erik blev kung.

Erik tvingade som nybliven kung sin bror Johan att år 1561 underteckna Arboga artiklar, vilket inskränkte Johans makt, och de båda bröderna kom till öppen brytning när Johan 1562 i Vilnius mot Eriks vilja gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August med vilken Erik befann sig i krig, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle erhålla av polske kungen som pant sju fasta slott i Livland.

Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar – vilket den också gjorde – och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer.

Johan dömdes i juni 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi och till förlust av liv, gods och arvsrätt till riket. Han fördes över till Sverige och spärrades in på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han och Katarina som fångar i mer än fyra år. Deras tre barn föddes i fångenskapen, 1564 Elisabet, kallad Isabella, som dog vid två års ålder, 1566 Sigismund och i maj 1568 Anna.

Under Eriks sinnessjukdom på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567.

Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med Karin Månsdotter och dagen efter kröntes hon till drottning. Deras gemensamma son Gustav, som fötts i januari samma år, blev officiell tronarvinge. Hertig Karl och hans bror Johan närvarade inte vid vigseln och kröningen.[28] Johan ingick med sin bror Karl och en del av adeln ett avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente.

Fem dagar senare red de från Eskilstuna kungsgård, som tillhörde Karl, tillsammans med några medlemmar ur adeln och trehundra av Karls ryttare mot Östergötland. Där intog de Vadstena slott. Ytterligare medlemmar ur adeln anslöt där till hertigarnas uppror. Hertig Karl drog vidare till Stegeborg, där slottet gav sig utan strid, och sedan vidare till Norrköping som han också erövrade. Under tiden utropade sig hertig Johan till riksföreståndare och uppmanade adeln och allmogen till allmänt uppror mot Erik.

Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar öppnades för dem den 29 september 1568. Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av stadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.

Johan III[redigera | redigera wikitext]

John III of Sweden

Johans förhållande till Rysslands storfurste Ivan IV av Ryssland (1530–1584), också kallad Ivan den förskräcklige, var allt annat än gott efter att de båda tävlat om Polens arvtagerska Katarina Jagellonicas hand och Johan vunnit. Fiendskapen mellan Ivan och Johan ledde till såväl krigshandlingar, som arga brev och smädeskrifter, där storfursten gjorde allt för att förolämpa kung Johan, bland annat kallades hans far Gustav I för en bonde från Småland i akt och mening att förringa Johan genom hans faders bakgrund.

Deras ilskna brevväxling kom därför från Johan III:s sida även att innehålla genealogiska detaljer, där vi kan läsa om några av Gustavs förfäder, med Johans egna ord :[10] [29]

Men när du i ditt brev i din oförskämdhet påstår att vår salige far, den stormäktige och högborne fursten och herren, herr Gustaf, Sveriges och Götes och Vendes konung, salig och lovad i åminnelse, skulle varit en bonde och smålänning, och inte av herresläkt, ja då ljuger du med skam i din hals..[...]...men om du vill veta vad min farfar hette, så ska du få reda på det, trots att vi inte är skyldiga dig något, bara för att du inte anser att jag vill erkänna min släkt. Min farfar hette Erik Johansson. Han var den yppersta herren i Sveriges riksråd, och av den yppersta släkt. Vill du även veta vad min farfars far hette, så ska jag berätta även det. Han hette herr Johan Christiernsson och var en av de yppersta herrarna i riksrådet. Han hade konung Karls systerdotter till hustru och han lät bygga två murade slott, Örby och Lindeholm. Där föddes min salig far i furstendömet Uppland vid Stockholm och inte i Småland, som du och andra så skamligt diktat och ljugit om..[...]...en av våra förfäder i femte led ifrån oss han hette Christer Nilsson, av den äldsta släkt, så att ingen vet begynnelsen av hans ädla börd och avkomst, och var så högt aktad här i riket, som cusabel (Konnetabel?) är i Frankrike.
– Johan III i ett brev från 1573 till Ivan den förskräcklige

Johan III skriver 1573 i sitt brev till Ivan den förskräcklige om Christer Nilsson, av den äldsta släkt, så att ingen vet begynnelsen av hans ädla börd och avkomst.

Under Johans regeringstid uppstod oenighet mellan kungen och hans bror Karl på ett flertal områden.

Detta tog sig bland annat i uttryck i den Liturgiska striden och i Örebro artiklar, där prästerna inom hertig Karls hertigdöme motsatte sig de katolska tendenserna. Karl gjorde dessutom anspråk på rätten att utkräva rusttjänst av adeln i sitt hertigdöme och att själv utse en lagman. Karl hade även kännedom om Charles de Mornays planer på ett återinsättande av Erik på tronen.[30] Till slut gick Johan III till riksdagen som sammankallades i Stockholm 1582 och där beslutades om inskränkningar av hertigens rättigheter och ett befästande av kungens makt som på många sätt liknade Arboga artiklar 1561. När Johan 1585 gifte om sig med Gunilla Johansdotter[31] vägrade Karl att komma till bröllopet.

Samma år valdes Johan III:s son Sigismund till kung av Polen. I Kalmar stadgar reglerades hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion med Polen. I stadgarna bestämdes att Sverige under de perioder kungen befann sig i Polen skulle styras av en regering som bestod av sju personer. Hertig Karl skulle inte ingå i denna regering utan endast ha rätt att utse en av medlemmarna.[32]

Våren 1590 sammankallades en riksdag i Stockholm där en ny arvförening antogs. I den fastslogs att arvsrätten främst skulle gälla Johans manliga avkomlingar men det beslutades att hertig Karl skulle styra landet i händelse av att en myndig regent saknades. Johan och Karl fortsatte att stå på god fot med varandra fram till kungens död 1592.

Sigismund[redigera | redigera wikitext]

Efter Johan III:s död ledde Sigismunds förestående ankomst till en försoning mellan hertig Karl och rådsmedlemmarna, och tillsammans övertog de regeringen till kungens återkomst. När Sigismund anlände till Sverige åtföljdes han av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Kurian i Rom hyste förhoppningar om att Sigismunds trontillträde skulle leda till att Sverige åter blev katolskt. Vid sin ankomst till Stockholm fick han emellertid en skrivelse från Karl där han uppmanades att stadfästa beslutet från Uppsala möte och godkänna valet av Angermannus som ärkebiskop. Vid Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka i februari 1594 fick de katolska prästerna i Sigismunds följe lämna begravningståget innan det trädde in i domen.

Karl satte sedan igång ett antal militära expeditioner. Bland annat erövrade han Älvsborg och Kalmar slott. Samma år avled Klas Fleming på Åbo slott och hertig Karl for över till Finland med en militär styrka och angrep bland annat detta fäste.[33] De öppna striderna ledde till en total brytning mellan Karl och rådsmedlemmarna. De flesta begav sig till Polen och Sigismund där de försökte förmå kungen att återvända till Sverige. År 1598 ställde en polsk riksdag en här på femtusen man till kungens förfogande. En större här hade föreslagits men förkastats, då Sigismund hoppades på stöd av svenska trupper och inte ville att de polska trupperna skulle dominera allt för mycket och sticka svenskarna i ögonen. Samma sommar for kungen över Östersjön och erövrade Kalmar slott och Kronobergs slott. Ett par svenska kavalleriregementen, Västgöta ryttare och Smålands ryttare sällade sig även till kungens här. Kort därefter landsteg en styrka under en av Sigismunds män, Samuel Laski, utanför Stockholm och intog staden utan motstånd.

25 september 1598 drabbade kungens och hertig Karls arméer samman vid broarna över Stångån utanför Linköping. Slaget vid Stångebro slutade med en seger för Karl. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna de svenska rådsherrarna till Karl och sända tillbaka sin här till Polen,[34] men skulle själv stanna kvar i Sverige tills en "fri riksdag" fällt dom mot dem. Sigismund infann sig emellertid inte till riksdagen utan återvände till Polen.[35]

Karl IX[redigera | redigera wikitext]

Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och han satte igång med att ta itu med Sigismunds anhängare i landet. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); i Linköping ställdes år 1600 de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra personer inför rätta i en ständernas domstol (se Linköpings blodbad).[36]

Vid riksdagen i Norrköping 1604, avsade sig Johan III:s son hertig Johan av Östergötland sina anspråk på tronen och en ny arvsfördelning till förmån för Karls arvingar fastslogs.[37] Karl kröntes dock först 17 mars 1607 i Uppsala domkyrka.[38]

Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka den 21 april 1612.

Magnus, hertig av Östergötland[redigera | redigera wikitext]

Den fjärde sonen till Gustav Vasa som överlevde till vuxen ålder var Magnus, hertig av Östergötland. Han led dock av sinnessjukdom, och hans förläningar förvaltades av hans bröder. Magnus fick två frillobarn som nådde vuxen ålder, Lucretia samt Helena.

Gustav II Adolf[redigera | redigera wikitext]

Gustav Adolf ärvde den svenska tronen efter sin fars, Karl IX, död, och tillträdde tronen vid 16 års ålder. Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, barnbarn till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, gift 25 november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.

Gustav II Adolfs regeringstid hade sina sämre sidor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på befolkningen. Den så kallade östersjöpolitiken kom att bli av kungens ledande politiska tankar, och han såg till att Sverige medverkade i diverse krig fram till att han under Trettioåriga kriget dödades i slaget vid Lützen.

Drottning Kristina[redigera | redigera wikitext]

Kristina föddes i Stockholm den 7 eller 8 december[39] (enligt g.s., 17 eller 18 december enligt n.s.) 1626 som dotter till den svenske kungen Gustav II Adolf och hans gemål Maria Eleonora av Brandenburg. När Kristina var tre år gammal skildes hon från sin far, som hon aldrig mer skulle se. I ett brev den 4 december 1630 anförtrodde kungen sin dotter i rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifall han skulle dö. Kungen dog redan 1632, innan Kristina fyllt sex år, vilket ledde till att hon då blev Sveriges drottning.

Kristinas uppfostran som tronföljare var en riksangelägenhet. När Maria Eleonora återkom till Sverige fick hon till en början ta hand om Kristina, men Maria Eleonora uppfattades som en person som var otillräknelig och mentalt instabil efter kungens död.[40] Därför bestämdes det vid 1634 års riksdag att förmyndare skulle ansvara för Kristinas uppfostran.

Under 1649 aktualiserades äktenskapsfrågan. Kristina meddelade rådet sitt beslut att göra sin kusin Karl Gustav till sin efterträdare utan att ingå äktenskap. I rådet angav hon sina skäl att inte gifta sig. Giftermålsfrågan togs återigen upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott.Kristina genomdrev sin vilja, och Karl Gustav utkorades till tronföljare.

Kristina hade under flera års tid övervägt att abdikera och skälen därtill var flera. Hennes egen motivering att hon som kvinna inte kunde leda armén i fält ansåg riksdrotsen Per Brahe vara ett svepskäl.[41]

I Uppsala tillkännagav Kristina i februari 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att abdikera. Ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni 1654 daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat i.

Huset Vasa avlöstes på den svenska tronen av Pfalziska ätten, genom att drottning Kristina efterträddes av sin kusin Karl X Gustav, som var son till Karl IX:s dotter Katarina.

Kristina skrev en en kort historisk text på italienska L’Arma antica della Svezia som bland annat behandlar vasaättens historia (kallad "Gustavianska ätten") och dess vapen. Den finns översatt till svenska som Sveriges forna vapen i den av Svenska akademien utgivna samlingen Brev och skrifter.

Sigismunds söner[redigera | redigera wikitext]

Efter att Sigismund avlidit blev först hans son Vladislav polsk kung; han hade vid femton års ålder valts till tsar i Ryssland och gjorde anspråk på titeln Storförste av Moskva liksom på den svenska kungatiteln. Hans tid på tronen präglades i huvudsak av inrikespolitiskt lugn, och han var i stort sett lyckosam i försvaret mot angrepp utifrån.

När Vladislav avled övertog hans halvbror Johan Kasimir tronen. Han blev mindre lyckosam, med flera invasioner, däribland Karl X Gustavs polska krig, och 16 september 1688 abdikerade han. När han avled 1672 slöt han vasaätten på svärssidan.

Sidolinjer och vasaättlingar[redigera | redigera wikitext]

Vapen för ätten af Wasaborg, där vasen bär en bastardsträng

Personer eller släkter som kan leda sin härstamning till ätten Vasa brukar kallas vasaättlingar. Till dessa kan räknas alla nu levande kungahus i Europa, men även ett stort antal framförallt svenska släkter, adliga såväl som ofrälse.

Några utomäktenskapliga söner och döttrar har burit namnen Gyllenhielm och af Wasaborg. En sidolinje av Vasaätten, genom Gustav II Adolfs naturlige son greve Gustav Gustavsson af Wasaborg, utslocknade på svärdssidan 1754 med greve Georg Mauritz af Wasaborg och på spinnsidan 1777 med Henrietta Polyxena af Vasaborg.

Via Karl IX:s dotter Katarina var hennes son Karl X Gustav (av Pfalz-Zweibrücken) och tre följande svenska regenter av det pfalziska huset (Huset Wittelsbach) Vasaättlingar. Karl Gustavs syster Christina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken gifte sig med Fredrik VI av Baden-Durlach, och deras sondotterson Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp blev svensk kung 1751 efter Fredrik av Hessen som ej härstammade från Vasaätten. Genom Josefina av Leuchtenberg har även alla medlemmar av huset Bernadotte efter Oscar I varit ättlingar till Gustav Vasa.

Adolf Fredriks sonson Gustav IV Adolfs son Gustav fick år 1829 i Österrike titeln prins av Wasa på grund av sin dynastis härstamning (som ovan) från Vasaätten. Redan Gustav III omnämns (oegentligt) som tillhörande Vasaätten i Carl Michael Bellmans Gustafs skål. Prins Gustav Gustavsson av Wasa var gift med Luise av Baden, och de hade dottern Carola av Wasa som var den sista drottningen av Kungariket Sachsen, och den sista svenskättade medlemmen av den Holstein-Gottorpska ätten, en sidogren till den gamla fursteätten Oldenburg (som regerat i Sverige 1457–1523, med avbrott, och oavbrutet 1751–1818). Carola av Wasa, avled 15 december 1907 i Dresden, som den sista ättlingen av den svenskättade grenen av Holstein-Gottorpska ätten, sonsons dotters till svenske kungen Gustav III och hans farmors mor Katarina Karlsdotter Vasa, dotter till Karl IX, Gustav Vasas son. Carolas strålparadisfågel är uppkallad efter henne.

Det har även funnits påstådda Vasaättlingar som omgärdats med mystik, exempelvis Hedvig Ekeman-d’Alesson som väckte en del uppmärksamhet under 1800-talet.

Genom spinnsidan finns också tusentals ättlingar till Gustav Vasa i Sverige och utomlands, inte minst på grund av såväl Erik XIV:s som Johan III talrika utomäktenskapliga barn med officiella kungliga frillor som inte sällan blev ingifta i svenska adelsätter och släktforskning har visat att flera svenskar som Magnus Uggla, Kim Cesarion och Lasse Lönndahl härstammar från dem. Genealogen Per Andersson har 2018 kartlagt merparten av Gustav Vasas ca 250 000 ättlingar jämte ingifta, mm. Bland de ca 100 000 nu levande ättlingarna finns talrika mycket kända personer. Av dessa tillhör många adeln och andra kända släkter, exempelvis Palme.


Släkter med oklar koppling till Vasaätten[redigera | redigera wikitext]

Under medeltiden uppträder även två andra släkter som förde en vase i sitt vapen. Något släktskap mellan dessa och den Gustav Vasa går ej att belägga, även om han själv ansåg sig besläktad i alla släkten med huvudgård i Ekeby och gjorde anspråk på ett arv, vilket dock senare upphävdes av en dom i Erik XIV:s höga nämnd. För att kunna räkna på härstamning från Kristiern från Öland bör de först uppträdande männen i släkterna ha varit gifta med systrar till Nils Kettilsons hustru, men källorna ger inga belägg för sådant svågerskap, och var sig godsinnehav eller namnskick talar för släktskap. När medlemmar i ätterna kallar varandra för fränder kan detta bero enbart på vapenbildernas likhet[42]

Ekebysläkten[redigera | redigera wikitext]

Denna släkt framträder först med Ingemund Jonsson 1376. Den hade sin huvudgård i Ekeby i Rimbo socken.[43] [44]

  1. Ingemund Jonsson (Vasa) till Ekeby var fogde på Åland, och uppges i verket Finlands medeltidssigill år 1381 ha fört "en sköld med en åt höger lutande "vase". [45] . Han var gift med Margareta Nilsdotter, och far till:
    1. Märta Ingemundsdotter, gift med Claus Slaweka den äldre.
    2. Olof Ingemundson, gift med Gyda, av okänd släkt, far till
      1. Ingemund Olofson, präst
      2. Kristina Olofsdotter, gift förs med Hans Walram, sedan med en Anders Olsson. Mor till
        1. Olof Valram
        2. Cecilia Hansdotter, enligt Rasmus Ludvigsson gift med en i övrigt okänd Ingemar Hansson, mor till
          1. Erik Ingemarsson
          2. Göde, endast nämnd av Ludvigsson, som meddelar att hon skall ha varit i tjänst hos Erik Johansson (Vasa) på Rydboholm.
        3. Magdalena Hansdotter, gift först med Holger i Vågsjö, sedan Henrik Bondesson
    3. Laurens Ingemundson


Betydelsefulla medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Svenska monarker
  • Gustav Eriksson (Gustav Vasa, Gustav I), kung av Sverige 1523–1560.
  • Erik XIV, kung av Sverige 1560–1568, son till Gustav Vasa.
  • Johan III, kung av Sverige 1568–1592, son till Gustav Vasa.
  • Sigismund, kung av Polen och storfurste av Litauen 1587–1632, kung av Sverige 1592–1599, son till Johan III.
  • Karl IX, kung av Sverige 1604–1611 (riksföreståndare från 1599), son till Gustav Vasa.
  • Gustav II Adolf, kung av Sverige 1611–1632, son till Karl IX.
  • Kristina, regerande drottning av Sverige 1632–1654 (myndig 1644), dotter till Gustav II Adolf.
Polska monarker
  • Sigismund (se ovan)
  • Vladislav IV, kung av Polen och storfurste av Litauen 1632–1648, son till Sigismund.
  • Johan II Kasimir, kung av Polen och storfurste av Litauen 1648–1668, son till Sigismund.'
Andra

Släktträd Vasaätten[redigera | redigera wikitext]

Utlämningar har gjorts i alla led. Ägare av Vasa gård i fetstil.

 
 
 
 
 
 
 
 
Nils Kettilsson
Väpnare, riksråd
Ägare Björnö och Vasa gård
Fogde på slottet Tre Kronor
Häradshövding i Frötuna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Krister Nilsson
Riksråd och Riksdrots
Ägare Vasa gård
 
Ramborg Nilsdotter g.m.
Tord Röriksson Bonde
farmor till Karl Knutsson Bonde
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Cristina Cristiernsdotter
g.m. riddare, riksföreståndaren
Bengt Jönsson Oxenstierna
 
Karl Kristiernsson
Riksråd, Höfvitsman
Ägare Vasa gård
 
Johan Kristiernsson
Riddare, riksråd
död 1477
 
Nils Kristiernsson
Riddare, riksråd
död barnlös 1464
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Karlsson
Riddare
drunknad ogift 1461
 
Erik Karlsson
Riksråd, upprorsledare
Köpte Vasa gård av Kettil
gm Iliana Nilsdotter dotter till
riksföreståndaren Nils Oxenstierna
Söner gifte 1 dog som barn?
 
Kettil Karlsson
Biskop
Riksföreståndare
Sålde Vasa gård till Erik
Dog ogift i pesten
Barnlös
 
Erik Johansson
Riddare, riksråd
avrättad 1520 i Stockholms blodbad
 
Kristiern Johansson
Riksråd
död 1494-1497
efterlämnade 1 son 1 dotter
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl Eriksson
Livsöde okänt
 
Ebba Eriksdotter gift med
Erik Abrahamsson (Leijonhufvud)
mor till Margareta Leijonhufvud
 
Magnus Eriksson
pestdöd 1529
 
Gustav Eriksson
Svensk kung 1523
stamfar Huset Vasa
 
Gustav Kristiernsson
dog i ung ålder (1512?)
efterlämnade 1 dotter

Släktträd Huset Vasa[redigera | redigera wikitext]

Många utlämningar har gjorts i alla led. Svenska regenter i fetstil, polska i kursiv.
 
 
 
 
 
 
Katarina av Sachsen-Lauenburg
 
Gustav I Vasa
 
Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karin Månsdotter
 
Erik XIV
 
Katarina Jagellonica
 
Johan III
 
Karl IX
 
Kristina av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav Eriksson Vasa
 
Anna av Österrike
 
Sigismund
 
Konstantia av Steiermark
 
Gustav II Adolf
 
Maria Eleonora av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vladislav IV
 
Johan II Kasimir
 
 
 
 
 
Kristina

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gillingstam (1952), sid. 158
  2. ^ Vasaätten i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  3. ^ Gillingstam (1952), sid. 123
  4. ^ Larsson (2002), sid. 25
  5. ^ Svenska Akademiens ordbok: vase
  6. ^ Svensk etymologisk ordbok (1922) Vase, sid:1100
  7. ^ Vasa i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  8. ^ Vasa i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  9. ^ Larsson (2002). Sid 25
  10. ^ [a b c d] Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män: Tjugonde bandet. Upsala: Wahlström & Låstbom. På P.M. Lindhs förlag. 1852. sid. 60. Libris 11235856 
  11. ^ Gillingstam (1952), sid. 124
  12. ^ Lagerqvist & Åberg i Litet lexikon över Sveriges regenter ISBN 91-87064-43-X s. 40
  13. ^ Är du också släkt med Gustav Vasa, Birger jarl och Erik den Helige?
  14. ^ Gillingstam (1952), sid. 116-117, 158
  15. ^ Heraldiken i Sverige
  16. ^ Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel – en berättelse om 1200-talets Sverige. Ordfront. sid. 246. ISBN 91-7324-898-3 
  17. ^ Gillingstam (1952), sid. 168
  18. ^ Gillingstam (1952), sid. 202-206
  19. ^ Gillingstam (1952), sid. 218-221
  20. ^ Gillingstam (1952), sid. 225-227
  21. ^ Hildebrand, Hans (1877). ”De stora ätterna”. Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521. Projekt Runeberg. sid. 241. http://runeberg.org/hhsh2/0245.html. 
  22. ^ Sigtuna kommuns webbplats Arkiverad 20 augusti 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  23. ^ Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven: SDHK-nummer: 25985
  24. ^ Kihlström, Bengt Imgmar; Vendels kyrka, Upplands kyrkor nummer 12, upplaga 3, 2003
  25. ^ Gillingstam (1952), sid 724-727
  26. ^ Ivan Svalenius personartikel Gustav I i Svenskt biografiskt lexikon, bd 17, sid. 433; Gillingstam (2001), sid. 113 (med litteraturreferenser). – Gustav I anges ha fötts omkring Kristi himmelsfärds dag, men inte ens hans efterlevande ger entydiga uppgifter om hans födelseår och -datum.
  27. ^ Ericson Wolke, Lars (2017). Stockholms Blodbad. sid. 177 
  28. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 231.
  29. ^ ”Oförskämda brev från kungen” (på svenska). Världens Historia (Illustrerad Vetenskap) (7): sid. 80. 2019. 
  30. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 416.
  31. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 418.
  32. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 238.
  33. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 358.
  34. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 359.
  35. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 246.
  36. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 547.
  37. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 247.
  38. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 431.
  39. ^ Datumen varierar mellan olika källor
  40. ^ Stolpe 2004, s. 27.
  41. ^ Berättelser ur svenska historien. Tionde delen. Drottning Kristina. Andra afdelningen. s 173–182
  42. ^ Gillingstam (1952), sid. 747-749, 768
  43. ^ Gillingstam (1952), sid 764-769
  44. ^ Gillingstam, Hans (1947). ”Medeltidsätten Slaweka”. Personhistorisk tidsskrift (1-2): sid. 15-17. http://personhistoriskasamfundet.org/1920-1949/. 
  45. ^ ”Finlands medeltidssigill: i afbild utgifna af Finlands Statsarkiv”. Finlands medeltidssigill. Finlands Statsarkiv. sid. 11. http://df.narc.fi/Images/Literature/Hausen_Finlands_medeltidssigill_1900.pdf. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Falkdalen, Karin Tegenborg (2010). ”Systrarna Vasa”. Populär Historia (9): sid. 30–36. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Huset Oldenburg
Sveriges kungahus
15231654
Efterträdare:
Huset Pfalz