Vasaätten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vasaätten
Vasaättens medeltida ursprungliga vapen med föga likhet med en vase som den tolkats innan Gustav Erikssons förändrade vapenmärket Släktnamnet Vasa användes först i slutet av 1500-talet.
Känd sedan 1355
Ursprung gården Vasa gård i Skepptuna
Förgrenad ur möjligen ur ätten Scherembeke
Upphöjd 1523 kunglig dynasti
Stamfar Nils Kettilsson
Sätesgård Vasa gård i Skepptuna
Utgrenad i Gyllenhielm och af Wasaborg
† Utslocknad
Utslocknad 1689
Svärdssidan Johan II Kasimir, död 1672
Spinnsidan drottning Kristina, död 1689

Vasaätten var en svensk adelsätt, möjligen med tysk-baltisk bakgrund[1], som kan spåras tillbaka till 1300-talet och som adelsätt dog ut 1529 med Magnus Eriksson eftersom hans bror Gustav Vasa då hade grundat det kungliga huset Vasa. Dess förste kände medlem, Nils Kettilsson, omnämns för första gången 1355.[2] Medlemmar av ätten satt på Sveriges tron 1523–1654 och på Polens 1584–1672. Som kungaätt med regenter utslocknade den på svärdssidan genom den polske kungen Johan II Kasimirs död 1672 och på spinnsidan med drottning Kristinas död 1689. Många kungliga och adliga ättlingar lever kvar genom övrig kvinnlig härstamning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ättens förste kände medlem Nils Kettilsson var väpnare, fogde på Stockholms slott under 1350-talet och 1367 häradshövding i Frötuna skeppslag i Roslagen. Under upproret mot Magnus Eriksson som ledde till att Albrekt av Mecklenburg blev kung i Sverige, stödde Nils Kettilsson den mecklenburgske hertigen Albrekt, åtminstone sedan hans trupper segrat i Sverige, vilket gav honom insteg i den svenska högadeln.

Krister Nilsson till Vasa[redigera | redigera wikitext]

Nils Kettilssons son Krister Nilsson var Vasaättens första mer bemärkte medlem. Han dubbades till riddare 1396, blev medlem av riksrådet 1413, och kungens länsherre i Viborg. Efter Engelbrektsupproret upphöjdes Krister Nilsson till drots och kunglig ställföreträdare. Men Krister Nilsson och andra tidiga generationer av ätten använde aldrig Vasanamnet. [1]

Den tysk-baltiska familjen Scherembekes vapen, snarlikt Vasaättens medeltida vapen, till höger senare Vasa vapen från Gustav Vasas regeringstid. Båda avbildar ett svart märke, men Gustav Vasas variant avbildar en svart vase i guldfält. Den tysk-baltiska familjen Scherembekes vapen, snarlikt Vasaättens medeltida vapen, till höger senare Vasa vapen från Gustav Vasas regeringstid. Båda avbildar ett svart märke, men Gustav Vasas variant avbildar en svart vase i guldfält.
Den tysk-baltiska familjen Scherembekes vapen, snarlikt Vasaättens medeltida vapen, till höger senare Vasa vapen från Gustav Vasas regeringstid. Båda avbildar ett svart märke, men Gustav Vasas variant avbildar en svart vase i guldfält.

Släktnamnet Vasa användes först i slutet av 1500-talet och namnet Vasa ansågs länge komma från ättens vapenbild, som tolkades som en vase (kärve).

Vasaättens stamfar Krister Nilsson (Vasa) skall dock ha kallat den tysk-baltiske riddaren Henrik Scherembeke Om vilket översätts till svenskans "frände" eller släkting. Det i Sverige ovanliga förnamnet Cristiern förekom i släkten Scherembeke och Vasaättens svårtolkade vapen liknar i hög grad Scherembeke-vapnet. Om Kristiern härstammade från till Sverige invandrade släktingar av ätten Scherembeke så är det naturligt att han förde samma vapen, vilket är snarlikt de tidiga generationerna av Vasaätten, men inte alls ser ut som en sädeskärve.

Vasa-namnet är en beskrivning av den vapenbild som kung Gustav började föra i sitt sigill från åren omkring 1540. Vapnet tolkades av denne som en risknippeliknande stormvase, vilka användes som skydd vid anstormningar av slott. Att vasen snart fick en utformning som mera leder tanken till en sädeskärve får vi lämna därhän. Ättens ursprungliga sköldemärke hade emellertid en väsentlig annorlunda gestaltning. [...] alltifrån hjälmvippa till byggnadsjärn. Sköldemärket som bars av ättens medlemmar under 1400-talet, och av Gustav under hans tidiga kungaår har faktiskt ringa likhet med en vase.
– Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? av Lars-Olof Larsson, 2002, Stockholm[1]

Vasa gård i Vallentuna[redigera | redigera wikitext]

Nutida manbyggnad på Vasa gård i Skepptuna. Stamgård för Vasaätten.

Utifrån ett sådant resonemang så har Vasaättens namn ingenting med skölden att göra, utan ättens namn har snarare koppling till gården Vasa gård i Skepptuna, Sigtuna kommun. Vasa anses vara stamgård för Vasaätten, och den första kända medlemmen av ätten, Nils Kettilsson, var den första kände ägaren av sin ätt som ägde Vasa, [3] och den gick senare i arv under minst fyra generationer.

Under 1400-talet slöt Vasaättens medlemmar viktiga förbund med andra högadliga ätter genom giftermål. Krister Nilsson andra hustru Margareta Krummedige var dotter till rikshovmästaren Erik Krummedige, och särskilt med ätten Oxenstierna bildade Vasaätten en koalition med växande politisk makt.

Kung Kristofer av Bayern utsåg 1441 Krister Nilsson till rikets drots, efter att han fråntagit Karl Knutsson (Bonde) drotsämbetet, och tidvis var krister riksföreståndare.

Kristiern Nilssons söner[redigera | redigera wikitext]

Nutida Rydboholms slott med Vasatornet, där enligt traditionen Gustav Vasa föddes

Krister Nilsson söner fortsatte Vasaättens uppstigande till makten. Johan Kristiernsson (Vasa) blev riddare på 1440-talet, och han och hans bror Nils Kristiernsson blev riksråd och senare var hans länsherre i Västerås. I giftet med Birgitta Gustavsdotter, som var av Stureätten med sjöblad i vapenskölden, blev Johan Kristiernsson ägare till Rydboholm, som var hennes arv. Farfadern hade vid sin död tre barn vilka skiftade arv, och Erik Johansson blev ägare till Rydboholm. Med jordinnehav i Uppland som plattform, utvidgade han sitt gårdsinnehav och blev häradshövding i Danderyd och Rydbo. [1]

Men gården Vasa var fortfarande ättens sätesgård, ägd av Johan och Nils bror Karl Kristiernsson (Vasa).

Karl Kristiernssons söner[redigera | redigera wikitext]

I ett bevarat brev från biskop Kettil Karlsson (Vasa) till brodern Erik adresserar biskopen brevet till hans bror Erik Karlsson på fädernegodset i Skefftuna.[4] Kettil Karlsson var i mitten av 1400-talet biskop i Linköping och Sveriges riksföreståndare i några månader 1464 och 1465. Han kom att bli den ende av Vasaätten som gjorde en kyrklig karriär, även om den tolkats som framförallt politisk, och den kyrkliga avslutades när han valdes till riksföreståndare. Kettil Karlsson blev ledare för ett uppror mot kung Kristofer, och valdes till riksföreståndare någon tid innan han dog i böldpest 1465.

Kettil Karlssons yngre bror, Erik Karlsson, blev vid Kettils död Vasaättens huvudman, och ägare till stora slottslän som Stäkeholm och Rumlaborg. I maktriderna under denna tid kom Erik Karlsson efter Karl Knutssons död att stödja Kristian I i att återta den svenska kronan. När detta misslyckades vid slaget vid Brunkeberg fick Erik Karlsson förlika sig med den segrande riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Han bibehöll sin riksrådsvärdighet men förlorade slottslänen och blev aldrig riddare, samt slutade sina dagar i Strängnäs, där han blev dödad av en präst från Krokek.

Johan Kristiernsson[redigera | redigera wikitext]

Kettil Karlssons farbror, Johan Kristiernsson (Vasa) framträdde efter Kettils död Johan Kristersson som Vasaättens främste medlem. Johan Kristiernsson skrevs in vid universitetet i Leipzig 1444, blev riksråd och dubbades till riddare av kung Kristofer av Bayern. Han ökade släktens godsinnehav när han köpte Örbyhus slott av sin moster Agneta Eriksdotter (Krummedige). Hans son Kristiern Johansson (Vasa) var riksråd och fogde på Kalmar slott. Den andre sonen Erik Johansson (Vasa) skulle komma att bli far till Gustav Vasa.

Erik Johansson[redigera | redigera wikitext]

Svenskt silvermynt präglad i Hedemora eller Söderköping 1522 med Gustav Vasas porträtt.

Johan Kristiernssons son Erik Johansson var känd för sin brutalitet. Mord och plundring gjorde att han hotades med bannlysning, men kung Hans dubbade honom till riddare. Efter att han svikit kung Hans och stött sin morbror Sten Sture den äldre i ett lyckat uppror mot kung Hans, valdes han av till riksråd av Sture. Hans jordinnehav ökade ännu mer efter att morbrodern Sten Sture avlidit 1503, och Erik ärvde alla hans gårdar i Uppland och Sörmland. I allmänhet beskrivs han som trätgirig, brutal och med dålig respekt för lagar och regler, trots att han var häradshövding i Danderyd och Rydbo. Erik Johansson avrättades i samband med Stockholms blodbad. Erik fick åtta barn, varav det femte var Gustav Vasa som lämnade det svenska högfrälset och grundade kungahuset Vasa efter en maktkamp mot danskarna. Gustav lät prägla mynt med sitt porträtt redan innan han kröntes till kung, se bilden till höger. Omskriften (här delvis otydlig) lyder Gustaf Ericsen G(ubernator) R(egni) S(ueciæ).

Gustav Eriksson[redigera | redigera wikitext]

Ekaättens vapen till vänster, och till höger det av Gustav Vasa kombinerade vapnet med vasen avbildad som en gul sädeskärve Ekaättens vapen till vänster, och till höger det av Gustav Vasa kombinerade vapnet med vasen avbildad som en gul sädeskärve
Ekaättens vapen till vänster, och till höger det av Gustav Vasa kombinerade vapnet med vasen avbildad som en gul sädeskärve

Sedan Gustav Eriksson hade blivit kung ändrades vapnet på 1540-talet. Gustav Vasa slog samman sitt fädernevapen med moderns vapen (för Ekaätten) genom att det kombinerades med Ekaättens vapen, och vasen fick därvid gyllene tinktur, så att vapenskölden visar en sköld: hans mors släktvapens två gånger styckade sköld i blått, silver och rött (färgernas plats växlande i början) och överlagd av en vase av guld. Vasen fick småningom utseende av en gyllene halmkärve.

Varför Gustav Eriksson skapade detta vapen, där hans mors ätt intrigerades i såväl det kungliga vapnet som riksvapnet är okänt, men det har föreslagits att den gamla högadliga Ekaätten som var mycket betydande under medeltidens två sista århundraden gav kung Gösta större glans, än hans på fädernet lågadliga förfäders ganska anonyma ursprung och vapen.

Senast något liknande hänt var när Birger jarls son Valdemar valde att föra sin mors vapen, de kungliga danska leoparderna istället för faderns lejon, och det har i efterhand spekulerats i huruvida Valdemar ansåg att de kungliga Valdemaranernas vapen hade högre status och prestige, än hans fars lejon.

Kungliga Vasaätten och huset Vasa[redigera | redigera wikitext]

För att bekräfta sin nyvunna ställning som svensk kung sökte kung Gustav efter ett lämpligt gifte. Efter att förgäves ha hört sig för i Polen, Danmark och två tyska furstendömen rekommenderades han att inleda förhandlingar med Sachsen-Lauenburg, om ett gifte med hertiginnan Katarina av Sachsen-Lauenburg. Hertigdömet var fattigt men dess dynasti var besläktad med flera av Europas mäktigaste dynastier, det var ett centrum för legoknektar som kungen var i behov av och det var protestantiskt, samtidigt som Katarinas mor var väl sedd av kejsaren och kunde bidra med kejserliga kontakter. Katarina var dotter till hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburg (död 1543) och Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel.

Äktenskapet arrangerades av politiska skäl och Gustav kunde genom detta knyta kontakter med tyska furstar men också med Danmark, då Katarinas syster, Dorothea av Sachsen-Lauenburg, var gift med den danske kronprinsen Kristian, senare Kristian III. Giftermålet länkade också Gustav med den gamla folkungaätten från vilken Katarina härstammade, genom Ingeborg Birgersdotter, dotter till Birger jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige, som år 1270 gift sig med hertig Johan I av Sachsen-Lauenburg.

Förhandlingarna inleddes 1528, men drog ut på tiden i flera år, och sonen Erik föddes först 1533.

Under en bal som gavs i Stockholm i september 1535 till ära för hennes svåger Kristian III av Danmark, då Katarina troligen var havande, föll drottningen så illa då hon dansade med Kristian att hon blev sängliggande. Komplikationer tillstötte, och Katarina avled dagen före sin 22-årsdag med sitt ofödda barn.

Gustav gifte om sig 1536 med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) och fick med henne tio barn, bland annat de senare kungarna Johan och Karl.

Erik XIV kung[redigera | redigera wikitext]

Erik XIV begagnade en tid ett s.k. pretentionsvapen: en fyrdelad sköld med Vasaättens vapen som hjärtsköld, fält 1 tre kronor, fält 2 Folkungarnas vapen, fält 3 Norges och fält 4 Danmarks vapen. Detta infördes efter att man i Danmark i riksskölden intagit skölden med tre kronor, för att visa att man efter Sveriges frigörelse från Kalmarunionen fortfarande gjorde anspråk på att Sverige skulle lyda under Danmark.

Erik XIV var inspirerad av Johannes Magnus verk om Sveriges historia som innehöll en lång rad påhittade kungar med namnen Erik och Karl. Erik XIV accepterade detta som historisk sanning och antog det höga talet XIV som sitt regentnummer för att visa vilken lång och ärorik historia Sverige hade. Hans bror Karl IX gjorde detsamma när han blev kung.

Med Gustav Erikssons äldste son Erik XIV intrigerades[förtydliga] kungariket Sverige med Europas övriga kungahus, Kalmarunionen och kampen om makten i Norden var slut, Sverige fick sina första grevar och friherrar, och decennium av inrikes strider byttes mot interna familjekonflikter inom kungafamiljen, som på folkungatiden. Gustavs andra son Johan Gustavsson, senare Johan III, var hertig av Finland och började bakom kung Gustavs rygg att blanda sig i de livländska förhållandena. Han samarbetade även med sin äldre bror Erik, och for på friarresa till London å dennes vägnar, medan Erik bevakade Johans intressen i Livland. Men denna ömsesidiga lojalitet avslutades i och med Erik blev kung.

Erik tvingade som nybliven kung sin bror Johan att år 1561 underteckna Arboga artiklar, vilket inskränkte Johans makt, och de båda bröderna kom till öppen brytning när Johan 1562 i Vilnius mot Eriks vilja gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August med vilken Erik befann sig i krig, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle erhålla av polske kungen som pant sju fasta slott i Livland.

Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar – vilket den också gjorde – och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer.

Johan dömdes i juni 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi och till förlust av liv, gods och arvsrätt till riket. Han fördes över till Sverige och spärrades in på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han och Katarina som fångar i mer än fyra år. Deras tre barn föddes i fångenskapen, 1564 Elisabet, kallad Isabella, som dog vid två års ålder, 1566 Sigismund och i maj 1568 Anna.

Johan IIIs maktövertagande[redigera | redigera wikitext]

Under Eriks sinnessjukdom på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567.

Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med Karin Månsdotter och dagen efter kröntes hon till drottning. Deras gemensamma son Gustav, som fötts i januari samma år, blev officiell tronarvinge. Hertig Karl och hans bror Johan närvarade inte vid vigseln och kröningen.[5] Johan ingick med sin bror Karl och en del av adeln ett avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente.

Fem dagar senare red de från Eskilstuna kungsgård, som tillhörde Karl, tillsammans med några medlemmar ur adeln och trehundra av Karls ryttare mot Östergötland. Där intog de Vadstena slott. Ytterligare medlemmar ur adeln anslöt där till hertigarnas uppror. Hertig Karl drog vidare till Stegeborg, där slottet gav sig utan strid, och sedan vidare till Norrköping som han också erövrade. Under tiden utropade sig hertig Johan till riksföreståndare och uppmanade adeln och allmogen till allmänt uppror mot Erik.

Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar öppnades för dem den 29 september 1568. Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av stadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.

Johan III och hertig Karl[redigera | redigera wikitext]

Under Johans regeringstid uppstod oenighet mellan kungen och hans bror Karl på ett flertal områden.

Detta tog sig bl.a. uttryck i den Liturgiska striden och i Örebro artiklar, där prästerna inom hertig Karls hertigdöme motsatte sig de katolska tendenserna. Karl gjorde dessutom anspråk på rätten att utkräva rusttjänst av adeln i sitt hertigdöme och att själv utse en lagman. Karl hade även kännedom om Charles de Mornays planer på ett återinsättande av Erik på tronen.[6] Till slut gick Johan III till riksdagen som sammankallades i Stockholm 1582 och där beslutades om inskränkningar av hertigens rättigheter och ett befästande av kungens makt som på många sätt liknade Arboga artiklar 1561. När Johan 1585 gifte om sig med Gunilla Johansdotter[7] vägrade Karl att komma till bröllopet.

Samma år valdes Johan III:s son Sigismund till kung av Polen. I Kalmar stadgar reglerades hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion med Polen. I stadgarna bestämdes att Sverige under de perioder kungen befann sig i Polen skulle styras av en regering som bestod av sju personer. Hertig Karl skulle inte ingå i denna regering utan endast ha rätt att utse en av medlemmarna.[8]

Våren 1590 sammankallades en riksdag i Stockholm där en ny arvförening antogs. I den fastslogs att arvsrätten främst skulle gälla Johans manliga avkomlingar men det beslutades att hertig Karl skulle styra landet i händelse av att en myndig regent saknades. Johan och Karl fortsatte att stå på god fot med varandra fram till kungens död 1592.

Sigismund[redigera | redigera wikitext]

Efter Johan III:s död ledde Sigismunds förestående ankomst till en försoning mellan hertig Karl och rådsmedlemmarna, och tillsammans övertog de regeringen till kungens återkomst. När Sigismund anlände till Sverige åtföljdes han av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Kurian i Rom hyste förhoppningar om att Sigismunds trontillträde skulle leda till att Sverige åter blev katolskt. Vid sin ankomst till Stockholm fick han emellertid en skrivelse från Karl där han uppmanades att stadfästa beslutet från Uppsala möte och godkänna valet av Angermannus som ärkebiskop. Vid Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka i februari 1594 fick de katolska prästerna i Sigismunds följe lämna begravningståget innan det trädde in i domen.

Karl satte sedan igång ett antal militära expeditioner. Bland annat erövrade han Älvsborg och Kalmar slott. Samma år avled Klas Fleming på Åbo slott och hertig Karl for över till Finland med en militär styrka och angrep bland annat detta fäste.[9] De öppna striderna ledde till en total brytning mellan Karl och rådsmedlemmarna. De flesta begav sig till Polen och Sigismund där de försökte förmå kungen att återvända till Sverige. År 1598 ställde en polsk riksdag en här på femtusen man till kungens förfogande. En större här hade föreslagits men förkastats, då Sigismund hoppades på stöd av svenska trupper och inte ville att de polska trupperna skulle dominera allt för mycket och sticka svenskarna i ögonen. Samma sommar for kungen över Östersjön och erövrade Kalmar slott och Kronobergs slott. Ett par svenska kavalleriregementen, Västgöta ryttare och Smålands ryttare sällade sig även till kungens här. Kort därefter landsteg en styrka under en av Sigismunds män, Samuel Laski, utanför Stockholm och intog staden utan motstånd.

25 september 1598 drabbade kungens och hertig Karls arméer samman vid broarna över Stångån utanför Linköping. Slaget vid Stångebro slutade med en seger för Karl. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna de svenska rådsherrarna till Karl och sända tillbaka sin här till Polen,[10] men skulle själv stanna kvar i Sverige tills en "fri riksdag" fällt dom mot dem. Sigismund infann sig emellertid inte till riksdagen utan återvände till Polen.[11]

Karl IX[redigera | redigera wikitext]

Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och han satte igång med att ta itu med Sigismunds anhängare i landet. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); i Linköping ställdes år 1600 de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra personer inför rätta i en ständernas domstol (se Linköpings blodbad).[12]

Vid riksdagen i Norrköping 1604, avsade sig Johan III:s son hertig Johan av Östergötland sina anspråk på tronen och en ny arvsfördelning till förmån för Karls arvingar fastslogs.[13] Karl kröntes dock först 17 mars 1607 i Uppsala domkyrka.[14]

Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka den 21 april 1612.

Gustav II Adolf[redigera | redigera wikitext]

Gustav Adolf ärvde den svenska tronen efter sin fars, Karl IX, död, och tillträdde tronen vid 16 års ålder. Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, barnbarn till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, gift 25 november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.

Gustav II Adolfs regeringstid hade sina sämre sidor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på befolkningen. Den så kallade östersjöpolitiken kom att bli av kungens ledande politiska tankar, och han såg till att Sverige medverkade i diverse krig fram till att han under Trettioåriga kriget sköts i slaget vid Lützen.

Drottning Kristina[redigera | redigera wikitext]

Kristina föddes i Stockholm den 7 eller 8 december[15] (enligt g.s., 17 eller 18 december enligt n.s.) 1626 som dotter till den svenske kungen Gustav II Adolf och hans gemål Maria Eleonora av Brandenburg. När Kristina var tre år gammal skildes hon från sin far, som hon aldrig mer skulle se. I ett brev den 4 december 1630 anförtrodde kungen sin dotter i rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifall han skulle dö. Kungen dog redan 1632, innan Kristina fyllt sex år, vilket ledde till att hon då blev Sveriges drottning.

Kristinas uppfostran som tronföljare var en riksangelägenhet. När Maria Eleonora återkom till Sverige fick hon till en början ta hand om Kristina, men Maria Eleonora uppfattades som en person som var otillräknelig och mentalt instabil efter kungens död.[16] Därför bestämdes det vid 1634 års riksdag att förmyndare skulle ansvara för Kristinas uppfostran.

Under 1649 aktualiserades äktenskapsfrågan. Kristina meddelade rådet sitt beslut att göra sin kusin Karl Gustav till sin efterträdare utan att ingå äktenskap. I rådet angav hon sina skäl att inte gifta sig. Giftermålsfrågan togs återigen upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott.Kristina genomdrev sin vilja, och Karl Gustav utkorades till tronföljare.

Kristina hade under flera års tid övervägt att abdikera och skälen därtill var flera. Hennes egen motivering att hon som kvinna inte kunde leda armén i fält ansåg riksdrotsen Per Brahe vara ett svepskäl.[17]

I Uppsala tillkännagav Kristina i februari 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att abdikera. Ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni 1654 daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat i.

Huset Vasa avlöstes på den svenska tronen av Pfalziska ätten, genom att drottning Kristina efterträddes av sin kusin Karl X Gustav, som var son till Karl IX:s dotter Katarina.

Huset Vasa i Polen[redigera | redigera wikitext]

Det polska riksvapnet, med Vasavapnet i hjärtskölden

Även i Polen användes Vasavapnet i hjärtskölden i Polska riksvapnet av de tre regenter som tillhörde vasaätten, Johan IIIs son Sigismund, och Sigismunds två söner Vladislav IV av Polen och Johan II Kasimir, den sistnämnde slöt Vasaätten på svärdssidan.

Huset Vasa utslocknar[redigera | redigera wikitext]

Den sistnämnde, Johan Kasimir, slöt ätten på svärdssidan år 1672 och drottning Kristina slöt spinnsidan och den gamla Vasaätten var med denna yngre gren, helt utdöd 1689.

Huset Vasa var regerande kungaätt i Sverige från Gustav Erikssons (”Gustav Vasa” är ett senare sätt att omtala honom) tronbestigning år 1523 till drottning Kristinas tronavsägelse år 1654 och i Polen med Sigismund och dennes söner Vladislav IV av Polen och Johan II Kasimir av Polen 1587–1668.

Sidolinjer och vasaättlingar[redigera | redigera wikitext]

Vapen för ätten af Wasaborg, där vasen bär en bastardsträng

Personer eller släkter som kan leda sin härstamning till ätten Vasa brukar kallas vasaättlingar. Till dessa kan räknas alla nu levande kungahus i Europa, men även ett stort antal framförallt svenska släkter, adliga såväl som ofrälse.

Några utomäktenskapliga söner och döttrar har burit namnen Gyllenhielm och af Wasaborg. En sidolinje av Vasaätten, genom Gustav II Adolfs naturlige son greve Gustav Gustavsson af Wasaborg, utslocknade på svärdssidan 1754 med greve Georg Mauritz af Wasaborg och på spinnsidan 1777 med Henrietta Polyxena af Vasaborg.

Via Karl IX:s dotter Katarina var hennes son Karl X Gustav (av Pfalz-Zweibrücken) och tre följande svenska regenter av det pfalziska huset (Huset Wittelsbach) Vasaättlingar. Karl Gustavs syster Christina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken gifte sig med Fredrik VI av Baden-Durlach, och deras sondotterson Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp blev svensk kung 1751 efter Fredrik av Hessen som ej härstammade från Vasaätten. Genom Josefina av Leuchtenberg har även alla medlemmar av huset Bernadotte efter Oscar I varit ättlingar till Gustav Vasa.

Adolf Fredriks sonson Gustav IV Adolfs son Gustav fick år 1829 i Österrike titeln prins av Wasa på grund av sin dynastis härstamning (som ovan) från Vasaätten. Redan Gustav III omnämns (oegentligt) som tillhörande Vasaätten i Carl Michael Bellmans Gustafs skål.

Det har även funnits påstådda Vasaättlingar, exempelvis Hedvig Ekeman-d’Alesson som väckte en del uppmärksamhet under 1800-talet.

Genom spinnsidan finns också tusentals ättlingar till Gustav Vasa i Sverige och utomlands, inte minst på grund av såväl Erik XIVs som Johan III talrika utomäktenskapliga barn med frillor, som inte sällan blev ingifta i svenska adelsätter, och släktforskning har visat att flera svenskar som Magnus Uggla, Kim Cesarion och Lasse Lönndahl härstammar från dem.

Vasen i riksvapnet[redigera | redigera wikitext]

Skölden i Sveriges nuvarande stora riksvapen med styckad hjärtsköld, Vasaätten (vase; hjärtsköldens första fält) och den nuvarande kungaätten Bernadotte (Ponte Corvos stadsvapen samt Karlavagnen; hjärtsköldens andra fält).

Vasavapnet har också sedan Gustav Vasa burits i Sveriges riksvapen med undantag för perioder när regenterna inte varit ättlingar till Vasaätten.

Stora riksvapnet har utvecklats sedan medeltiden. Under unionskungarna har Sverige endast ett fält i deras fyrdelta sköld, och i detta fält finns de tre kronorna. Under hela den nya tiden har kungens och rikets sköld alltid varit fyrdelat på samma sätt som Karl Knutssons. Hjärtskölden har varit olika för de olika regerande ätterna.

Riksvapnet med vasen i hjärtsköld användes fram till att Sverige övergick till Pfalziska ätten, och började användas återigen först med Karl XIV Johan som regent, även om just han inte var vasaättling (vilket däremot hans barnbarn senare blev, genom Josefina av Leuchtenbergs släktskap med Karl IX:s dotter Katarina och senare generationer genom Gustav V gifte med Viktoria av Baden, vars förfäder tre gånger gift sig med ättlingar till Gustav Vasa).

När dynastin Bernadotte tillträdde, klövs hjärtskölden med Vasavapnet till vänster och ätten Bernadottes vapen till höger i hjärtskölden. Som furste av Ponte Corvo förde Karl XIV Johan Pontecorvos vapen något förändrat, en bro med två torn, silver på blått, samt däröver i en ginstam den franska kejserliga gyllene örnen på blått – ett särskilt tecken för suveräna furstar inom det napoleonska väldet. Som kung tog han en kluven hjärtsköld, med vasaskölden till höger, sin pontecorvoska sköld till vänster. Skölden innehåller element som representerar Sverige (tre gyllene kronor i blått fält; huvudsköldens första och fjärde fält), Folkungaätten (gyllene lejon ovanpå strömmar; huvudsköldens andra och tredje fält), Vasaätten (vase; hjärtsköldens första fält) och den nuvarande kungaätten Bernadotte (Ponte Corvos stadsvapen samt Karlavagnen; hjärtsköldens andra fält).[18]

Betydelsefulla medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Svenska monarker
  • Gustav Eriksson (Gustav Vasa, Gustav I), kung av Sverige 1523–1560.
  • Erik XIV, kung av Sverige 1560–1568, son till Gustav Vasa.
  • Johan III, kung av Sverige 1568–1592, son till Gustav Vasa.
  • Sigismund, kung av Polen och storfurste av Litauen 1587–1632, kung av Sverige 1592–1599, son till Johan III.
  • Karl IX, kung av Sverige 1604–1611 (riksföreståndare från 1599), son till Gustav Vasa.
  • Gustav II Adolf, kung av Sverige 1611–1632, son till Karl IX.
  • Kristina, regerande drottning av Sverige 1632–1654 (myndig 1644), dotter till Gustav II Adolf.
Polska monarker
  • Sigismund (se ovan)
  • Vladislav IV, kung av Polen och storfurste av Litauen 1632–1648, son till Sigismund.
  • Johan II Kasimir, kung av Polen och storfurste av Litauen 1648–1668, son till Sigismund.'
Andra

Släktträd Vasaätten[redigera | redigera wikitext]

Utlämningar har gjorts i alla led. Ägare av Vasa gård i fetstil.

 
 
 
 
 
 
 
 
Nils Kettilsson
Väpnare, riksråd
Ägare Björnö och Vasa gård
Fogde på slottet Tre Kronor
Häradshövding i Frötuna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Krister Nilsson
Riksråd och Riksdrots
Ägare Vasa gård
 
Ramborg Nilsdotter g.m.
Tord Röriksson Bonde
Fm t. kung Karl Knutsson Bonde.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Cristina Cristiernsdotter
g.m. riddare, riksföreståndaren
Bengt Jönsson Oxenstierna
 
Karl Kristiernsson
Riksråd, Höfvitsman
Ägare Vasa gård
 
Johan Kristiernsson
Riddare, riksråd
död 1477
 
Nils Kristiernsson
Riddare, riksråd
död barnlös 1464
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Karlsson
Riddare
drunknad ogift 1461
 
Erik Karlsson
Riksråd, upprorsledare
Köpte Vasa gård av Kettil
gm Iliana Nilsdotter dotter till
riksföreståndaren Nils Oxenstierna
Söner gifte 1 dog som barn?
 
Kettil Karlsson
Biskop
Riksföreståndare
Sålde Vasa gård till Erik
Dog ogift i pesten
Barnlös
 
Erik Johansson
Riddare, riksråd
död 1520 i S. blodbad
 
Kristiern Johansson
Riksråd
död 1494-1497
efterlämnade 1 son 1 dotter
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl Eriksson
Livsöde okänt
 
Ebba Eriksdotter gift med
Erik Abrahamsson (Leijonhufvud)
mor till Margareta Leijonhufvud
 
Magnus Eriksson
pestdöd 1529
Slöt Vasaätten
 
Gustav Eriksson
Svensk kung 1523
stamfar Huset Vasa
 
Gustav Kristiernsson
dog i ung ålder (1512?)
efterlämnade 1 dotter

Släktträd kungahuset Vasa[redigera | redigera wikitext]

Många utlämningar har gjorts i alla led. Svenska regenter i fetstil, polska i kursiv.

 
 
 
 
 
 
Katarina av Sachsen-Lauenburg
 
Gustav I Vasa
 
Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karin Månsdotter
 
Erik XIV
 
Katarina Jagellonica
 
Johan III
 
Karl IX
 
Kristina av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav Eriksson Vasa
 
Anna av Österrike
 
Sigismund
 
Konstantia av Steiermark
 
Gustav II Adolf
 
Maria Eleonora av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vladislav IV
 
Johan II Kasimir
 
 
 
 
 
Kristina

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Larsson, Lars-Olof (2002). Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?. Stockholm: Prisma. Libris 8595623. ISBN 91-518-3904-0 
  2. ^ Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige. Ordfront. sid. 246. ISBN 91-7324-898-3 
  3. ^ Vasaätten på Runeberg
  4. ^ Sigtuna kommuns webbplats Arkiverad 20 augusti 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 231.
  6. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 416
  7. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 418.
  8. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 238.
  9. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 358.
  10. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 359.
  11. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 246.
  12. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 547.
  13. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 247.
  14. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 431.
  15. ^ Datumen varierar mellan olika källor
  16. ^ Stolpe 2004, s. 27
  17. ^ Berättelser ur svenska historien. Tionde delen. Drottning Kristina. Andra afdelningen. s 173–182
  18. ^ Sandin, Per (2006). ”Furstendömets arv: Pontecorvo lever kvar i Riksvapnet”. Populär historia 2006:1,: sid. 46-47 : färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/furstendomets-arv/.  Libris 10284995

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Falkdalen, Karin Tegenborg (2010). ”Systrarna Vasa”. Populär Historia (9): sid. 30–36. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Huset Oldenburg
Sveriges kungahus
15231654
Efterträdare:
Huset Pfalz