Vikval

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vikval
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Minke.jpg
Valens ryggfena
Minke whale size.svg
Vikval
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningValar
Cetacea
UnderordningBardvalar
Mysticeti
FamiljFenvalar
Balaenopteridae
SläkteBalaenoptera
ArtVikval
B. acutorostrata
Vetenskapligt namn
§ Balaenoptera acutorostrata
AuktorLacépède, 1804
Utbredning
Cetacea range map Minke Whale.png
Utbredningskarta (grov tecknad, sträcker sig längre söderut, se text)oc
Hitta fler artiklar om djur med
En död Vikval hittades söder om Ystad 17 aug 2016, den bogserades in till Ystads småbåtshamn.
Vikvalen förtöjd i Östra hamnbassängen. Efter beslut av Ystads kommunledning 22 aug, bestämdes att valen skulle sänkas utanför Ystad, och användas i forskningssyfte. 31 aug sänktes den tyngd av järnvägsräls och förankrades vid vraket SS Pan ca 6 km söder om Ystad.

Vikvalen (Balaenoptera acutorostrata) är en art i familjen fenvalar. Tidigare betraktades en närliggande art på södra halvklotet som synonym till vikval men den räknas sedan 1990-talet som antarktisk vikval (Balaenoptera bonaerensis).[2]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Den full utvecklade vikvalen är 8,3 till 8,8 meter lång men exemplar på upp till drygt tio meter har påträffats. Exemplar som vägde 10 ton blev registrerade och enligt uppskattningar kan arten nå en vikt av 13 ton. Arten är svart till mörkgrå på ovansidan och vit på buken. Vikvalen utmärker sig genom sin tydligt bakåtböjda ryggfena. Individer på södra jordklotet är allmänt större än individer från den norra hemisfären och honor är lite större än hannar. Dessutom förekommer en vit fläck på varje bröstfena. Vikvalen har betraktad från sidan en trekantig nos. Djuret har 50 till 70 längsgående rännor (hudveck) på huvudets undersida och främre delen av bålen (framför naveln). De cirka 300 barderna på varje sida av överkäken har allmänt en vit färg men ibland förekommer svarta kanter.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer i alla hav på norra och södra jordklotet (undantag Antarktiska oceanen) men undviker grunda områden. Det finns ingen riktig gräns på södra jordklotet mellan utbredningsområdet för vikval och antarktisk vikval. Regionen där båda arter lever tillsammans är ganska stor.[1] Vikvalen ses sällan i Nordsjön[1] och i Östersjön påträffas endast individer som kommit på avvägar.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vikvalen lever ensam eller i grupper med upp till fem individer. Fler än två exemplar syns däremot sällan tillsammans. Den kan nå höga hastigheter och eskorterar ofta fartyg. Födan består av kräftdjur (speciell krill) och fiskar som sill, tobisfiskar (Ammodytidae), lodda (Mallotus villosus), kolja och sardin. Födans sammansättning varierar beroende på populationens utbredning.[1]

Vikvalen ingår i späckhuggarens (Orcinus orca) byten.[1]

Parningen sker för de flesta populationer under vintern. En avvikelse för nära liggande populationer förekommer i västra Stilla havet. Hos individer som lever i Gula havet sker parningen i början av vintern (november till december) och exemplar i Ochotska havet parar sig under tidiga våren (februari och mars).[1] Dräktigheten varar i cirka tio månader och sedan föds en enda unge som vid tillfället är cirka 2,8 meter lång. Ungen diar sin mor ungefär fyra månader. Den stannar i honans närhet cirka två år och könsmognaden infaller efter cirka sju år. Livslängden går upp till 50 år.[4]

Valfångst[redigera | redigera wikitext]

Valfångst på vikval känner man till redan från medeltiden, men under den stora valfångstperioden på 1800-talet ansågs arten som mindre nyttig. Först när de stora valarna stod på randen till utrotning återupptogs jakten på vikval. År 1985 beslöt Internationella valfångskommissionen att stoppa jakten på arten. Endast ursprungsbefolkningenGrönland och i några delar av Ryssland fick tillåtelse att jaga vikval. Dessutom undantogs medlemsländer som reserverade sig mot beslutet från nolltoleransen genom att kunna motivera fortsatt fångst som vetenskaplig forskning; detta gällde Island, Norge, Ryssland och Japan.[1]

Island ägnade sig 2003–2008 åt fångst av vikval som del av ett vetenskapligt projekt.[5] 2006 återupptog landet kommersiell fångst av vikval, och sedan dess fångas årligen mellan 40 och 80 vikvalar av isländska båtar.[6]

Värt att notera är att arten dock inte är rödlistad utan numera är klassificerad som livskraftig.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Cooke, J.G. 2018 Balaenoptera acutorostrata . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 25 augusti 2019.
  2. ^ Cooke, J.G., Zerbini, A.N. & Taylor, B.L. 2018 Balaenoptera bonaerensis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 6 oktober 2019.
  3. ^ Ronald M. Nowak, red (1999). ”Balaenoptera acutorostrata” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 972-975. ISBN 0-8018-5789-9 
  4. ^ R. Edwards (2011). ”Common minke whale”. ARKive. http://sarkive.com/mammals/balaenoptera-acutorostrata/. Läst 6 oktober 2019. 
  5. ^ Ministry of Fisheries and Agriculture: "Overview of Iceland's Whaling Position". Arkiverad 2 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine. Fisheries.is. Läst 24 januari 2014. (engelska)
  6. ^ "Whaling". Liu.is. Läst 24 januari 2014. (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]