Scheelit
| Scheelit | |
 Scheelit (gulbrun) | |
| Grupp | Volframat |
|---|---|
| Strunz klassificering | 07.GA.05 |
| Kemisk formel | CaWO4 |
| Färg | Ofärgad till vit, gulaktig eller gråaktig |
| Förekomstsätt | Pseudo-oktaedra, massiv, granulat |
| Kristallstruktur | Tetragonal |
| Tvillingbildning | Vanlig, genombrytande kontakttvillingar |
| Spaltning | Tydlig på {101}, avbruten på {112}, otydlig på {001} |
| Brott | Mussligt till ojämnt |
| Hållbarhet | Spröd |
| Hårdhet (Mohs) | 4,5 - 5 |
| Glans | Fettglänsande |
| Refraktion | Enaxlig (+) |
| Ljusbrytning | n ω = 1,918 till 1,921 n ε = 1,935 till 1,938 |
| Pleokroism | Definitiv dichorisk i gult (gult till orange-brun) |
| Transparens | Transparent till ogenomskinlig |
| Fluorescens | Sytarkt blå-vitt, gult om molybdenhaltig |
| Streckfärg | Vit |
| Densitet | 5,9 – 6,1 |
| Smältbarhet | Med svårighet |
| Löslighet | Löslig i syror |
| Referenser | [1] |
Scheelit (även tidigare kallad tungsten) är ett volframhaltigt mineral med formeln CaWO4 som används för att framställa volfram.
Egenskaper[redigera | redigera wikitext]
Mineralets sammansättning är 63,9 % volfram och 13,9 % kalcium och resten syre. Sammansättningen brukar traditionellt anges i oxidform och blir då 80,5 % WO3 och 19,5 % CaO, men ofta ingår 1 – 8 % molybdenoxid i stället för volframoxid. Mineralet har vit, gul eller brun färg, och är genomskinligt. [2]
Historik[redigera | redigera wikitext]
Mineralet beskrevs första gången av mineralogen och geschwornern Axel Fredrik Cronstedt i mineralprover från Bispbergs klack 1751[3][4] som Bispbergs tungsten tillsammans med Bastnäs tungsten – då två förmodade järnmalmer.
Scheelit har fått sitt namn efter Carl Wilhelm Scheele som visade att det består av kalk och en då okänd syra. Scheeles upptäckt av denna okända syra visade att scheelit innehöll ett nytt grundämne. Det blev emellertid de spanska bröderna d'Elhuyar som 1783 först lyckades isolera detta grundämne, men då ur ett annat volframmineral, volframit. Namnet tungsten på mineralet kommer av dess höga densitet och användes under mitten av 1700-talet om flera olika tunga mineral, vilkas samband man då inte förstod. I "Försök til mineralogie eller mineral-rikets upställning" som Axel Fredrik Cronstedt anonymt utgav år 1758 beskrev han flera tunga mineral under detta namn som om de vore varianter av samma mineral. När deras olika art senare klarlades kopplades namnet till just scheelit "[5]".
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Scheelit förekommer på många platser i små mängder, särskilt i förening med gnejs eller granit. I tennmalmsgruvorna vid Monroe i Connecticut, USA, förekommer större mängder liksom på flera andra platser i Nordamerika. [2]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2
- ^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952
- ^ Nordisk Familjebok: Tungsten
- ^ Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar XII den 28 september 1751, s 229ff
- ^ Anonym (Cronstedt, A.F.), Försök til mineralogie eller mineral-rikets upställning, Stockholm 1758; 2:a förbättrade utgåvan 1781, s.217 ff
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Scheelite, 26 februari 2012.