(I Can't Get No) Satisfaction

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
(I Can't Get No) Satisfaction
Singel av Rolling Stones
Från albumet Out of Our Heads
B-sida "The Under Assistant West Coast Promotion Man"( USA)
"The Spider and the Fly"( Storbritannien)
Utgiven 6 juni 1965 ( USA)
20 augusti 1965 ( Storbritannien)
Format Grammofon
Inspelad 12 maj 1965, RCA Studios, Hollywood, Kalifornien,  USA
Genre Rock and roll[1], Hård rock[2]
Längd 3:44
Skivbolag London 45-LON 9766 ( USA)
Decca F12220 ( Storbritannien)
Låtskrivare Mick Jagger
Keith Richards
Producent Andrew Loog Oldham
Singlar
Rolling Stones
"The Last Time""
(1965)
"(I Can't Get No) Satisfaction'""
(1965)
"Get Off of My Cloud'""
(1965)


(I Can't Get No) Satisfaction är en låt lanserad på singel 1965 av den brittiska rockgruppen The Rolling Stones. Det är en av gruppens signaturlåtar som toppade listorna i många länder i världen då det begav sig. Låten innebar Rolling Stones stora genombrott i USA då den blev deras första singeletta där. I hemlandet Storbritannien blev den deras fjärde listetta. Den spelas på de flesta av gruppens konserter och har funnits med på flera av deras samlingsalbum, till exempel Big Hits (High Tide and Green Grass) (1965), Rolled Gold+: The Very Best of the Rolling Stones (1975), och Forty Licks (2002).

Låten är bland många ansedd som en av de bästa låtar som någonsin har spelats in och kom på andra plats när tidningen Rolling Stone år 2004 rankade de 500 bästa låtarna genom tiderna i världen.

Låten har sedan den släpptes spelats in av en stor mängd artister. Otis Redding gjorde en av de tidigaste inspelningarna till albumet Otis Blue: Otis Redding Sings Soul. Hans version har ett brassriff istället för som Rolling Stones version gitarriff och blev en hyfsat stor singelhit. 1967 spelades den in av Aretha Franklin (albumet Aretha Arrives).

Listplacering[redigera | redigera wikitext]

Lista (1965) Topplacering
 Nederländerna 13[3]
 Norge 1[4]
 Storbritannien 1[5]
 Sverige 1[6]
 Tyskland 1[7]
 USA 1[8]
 Österrike 1[9]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Quentin James Schultze, Dancing in the dark: youth, popular culture, and the electronic media, (Wm. B. Eerdmans Publishing, 1991), ISBN 0802805302, p.150.
  2. ^ P. Prown and H. P. Newquist, Legends of Rock Guitar: the Essential Reference of Rock's Greatest Guitarists (Milwaukee, WI: Hal Leonard Corporation, 1997), ISBN 0793540429, p. 29.
  3. ^ ”Listplacering”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. http://www.webcitation.org/665Qjpwnu. Läst 1 juni 2011. 
  4. ^ ”Listplacering”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. http://www.webcitation.org/665Ql5D5I. Läst 1 juni 2011. 
  5. ^ http://www.officialcharts.com/artist/_/rolling%20stones/
  6. ^ Hallberg, Eric (1993). Kvällstoppen i P3 (1:a uppl.). ISBN 91-630-2140-4 
  7. ^ http://www.charts-surfer.de/
  8. ^ http://www.allmusic.com/artist/the-rolling-stones-mn0000894465/awards
  9. ^ ”Listplacering”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. http://www.webcitation.org/665Qlz2oW. Läst 1 juni 2011.