Barkborrar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Barkborrar
Larv, puppa och vuxen individ av granbarkborre Ips typographus
Larv, puppa och vuxen individ av granbarkborre Ips typographus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Skalbaggar
Coleoptera
Underordning Allätarbaggar
Polyphaga
Familj Barkborrar
Scolytidae
Vetenskapligt namn
§ Scolytidae
Auktor Latreille, 1807
Släkten
Se text
Hitta fler artiklar om djur med
Doftfälla för barkborrar

Barkborrar (Scolytidae) är en familj som tillhör ordningen skalbaggar. Ibland anses barkborrarna i stället vara en underfamilj till vivlarna, och då används det vetenskapliga namnet Scolytinae.[1] Det finns runt 6 000 arter av barkborrar i världen.

Den absoluta merparten av arterna använder träd som värd för sina larver, och olika arter specialierar sig vanligen på olika arter av träd.

Gångar av granbarkborre

Flera arter anses som svåra skadeinsekterskogen. Larverna lever i allmänhet mellan barken och veden, men några arter gör gångar djupt in i veden. Typiskt för barkborrarna är deras speciella gångsystem under barken. Dessa är olika för olika arter, men i allmänhet uppvisas två slags gångar – dels "modergångar", gjorda av den äggläggande honan, dels från dessa utstrålande "larvgångar".

I Sverige finns det över 80 barkborrearter, de flesta är inte längre än tre millimeter[2]. De gnager gångar i den perifera (ytliga) veden främst i döende träd, timmerstockar eller stubbar, men några arter kan även slå sig ner i friska träd[2].

Granbarkborren är en av de för det svenska skogsbruket skadligaste insekterna Om angreppen är omfattande kan den döda stående gran, bland annat då den för med sig blånadssvampar som infekterar veden. Granbarkborren svärmar på försommaren, under maj-juni.

Sveriges största barkborre är jättebastborren, som kan bli upp till nio millimeter lång. Dess larver håller till i en gemensam håla i barken på friska granar. På barken uppstår då en klump bestående av kåda och exkrementer och med en öppning genom barken.[2]



Släkten[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fauna Europaea
  2. ^ [a b c] Håkan Elmquist (2009) På jakt efter små djur i skogen. ISBN 978-91-518-5246-1.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]