Blockflöjt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olika sorters blockflöjter. Från vänster: sopranino-, sopran- (ituplockad), alt- och tenorblockflöjt.

Blockflöjt (engelska: recorder, italenska: flauto dolce) är ett träblåsinstrument av typen spaltflöjt av varierande storlek och stämläge.

Bortsett från nutid då blockflöjten används på ett bredare och mer omfattande sätt än någonsin tidigare så hade blockflöjten sin storhetstid under renässansen och barocken, men kom senare att ersättas alltmer av traversflöjten (föregångaren till tvärflöjten). Blockflöjten är förmodligen ett av mänsklighetens äldsta, fortfarande använda, musikinstrument.

Den finns i flera olika storlekar och därmed olika tonlägen. Vanligt förekommande är sopran, alt, tenor och bas. De största blockflöjterna kom dock ur bruk redan under barocken. Det finns blockflöjter som är allt från en decimeter till två meter höga.

Under sen-barocken och rokokon så var det vanligt med 4-5 altblockflöjter i kammarorkestrar men under mitten 1700-talet så kom de allt mer att ersättas av den mer flexibla tvärflöjten.

Sopranblockflöjten har ofta använts som nybörjarinstrument i musikundervisning. Blockflöjter spelar ibland en viktig roll i folksagor, där de brukar ha magisk förmåga.

Andra betydelser: Blockflöjt är också en orgelstämma av typen labialstämma (läppstämma).

Utformning[redigera | redigera wikitext]

Blockflöjter har i de allra flesta fall formen av en lång tub i tre delar med en liten näbb i den ena änden och en fot i den andra. Ofta förekommer någon typ av dekoration mellan sektionerna. De tillverkas traditionellt i trä. Ofta används två träslag, ett till själva flöjten och ett till den lilla plugg (blocket) som skall se till att en luftströmmen endast träffar den vassa kanten (labium). Blockflöjter började under 1900-talet tillverkas även i plast. En blockflöjt tillverkad i plast har flera fördelar (såsom lägre pris och mindre behov av underhåll) framför en gjord i trä, som emellertid anses ha vackrare klang.

Kända blockflöjtister[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Nationalencyklopedin, Tredje bandet, Sidorna 51-51, Karl Marklund (Chefredaktör), Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990, ISBN 91-7024-620-3