Mandolin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För olika betydelser, se mandolin (olika betydelser).
Mandolin av märket Levin

Mandolin är ett knäppinstrument som tillhör familjen lutor. Strängarna, hos den vanliga typen, den neapolitanska mandolinen, är G, D, A och E (lägst till högst) och är åtta stycken, stämda unisont i par. Mandolinen har likt gitarren band och spelas nästan uteslutande med plektrum. En vanligt förekommande spelteknik är tremolo, italienska för dallring (snabb upprepning av en ton eller växling mellan två toner). Mandolinen är vanligt förekommande i Italien och Kroatien, främst i olika typer av folkmusik, men flera av de stora mästarna har komponerat för instrumentet, i Norden exempelvis dansken Carl Nielsen. Det berättas att violinvirtuosen Paganinis första instrument var en mandolin, som han trakterade redan vid fem års ålder.

Mandolinen ingår ofta som ett instrument inom bluegrass. Se även mandola.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första källa som nämner mandolinen hör hemma i 1600-talet. Instrumentet har sitt ursprung i Italien, men Paris kom att bli centrum för dess användning cirka 1750. Under 1800-talet användes mandolinen främst i Wien. Romantikens viktigaste kompositör av mandolinmusik var Raffaele Calace. Under denna epok framträdde också de första orkestrar som enbart bestod av så kallade knäppinstrument.

Under barocken skrevs musik för instrumentet av tonsättare som Antonio Vivaldi, Domenico Scarlatti och Johann Adolf Hasse. Andra betydande kompositörer av mandolinmusik är Ludwig van Beethoven, Johann Nepomuk Hummel och Niccolò Paganini.

Det numera välbekanta tremolot, en vid mandolinspel viktig spelteknik, omtalas först under 1700-talet, till exempel i en mandolinskola av Michel Corrette 1772.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Se även[redigera | redigera wikitext]