Nyckelharpa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nyckelharpa (byggd av Eric Sahlström)
Nyckelharpa
(byggd av Eric Sahlström)
Typ Stråkinstrument
Strängar c,g,c1,a1 samt resonanssträngar1 vanligen 16 st
Förekommer i Svensk folkmusik
1För kromatisk nyckelharpa, andra varianter förekommer. Flera system finns för resonanssträngar.[1]

Nyckelharpa är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar eller knavrar) som trycker mot strängarna för att korta av strängen för önskad tonhöjd. För att frambringa ljud används en stråke. Det karakteristiska nyckelharpsljudet uppstår genom resonanssträngar som finns under spelsträngarna. Nyckelharpan hänger på magen på den som spelar ungefär som en gitarr, och stråken förs nästan lodrätt upp mot den spelandes mage.

Nyckelharpan är ett av de typiska instrumenten i svensk folkmusik. Den har starkt fäste i Uppsala och norra Uppland, men har under 1900-talets senare hälft spritts därifrån till hela Sverige.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I två tyska ordböcker från 1529 respektive 1620 finns i vardera en nyckelharpa avbildad. Andra äldre avbildningar finns i dansk och svensk kyrkokonst från ca 1460-1525 samt 1565. Även i Norge var Nyckelharpan tidigare känd.[2] Vilket slags instrument en musikant i portalen till Källunge kyrka från ca 1350 på Gotland kan inte med säkerhet avgöras, men skulle det vara en nyckelharpa så har den med säkerhet en västeuropeisk bakgrund. Det instrument som återges på kyrkomålningarna i Lagga kyrka från 1498 har dock knävlar och får nog ses som en nyckelharpa.

Från slutet av 1500-talet blev nyckelharpan ett folkligt instrument i Uppland, senare genom upplänningar spridd till bland annat Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. Förr antogs det ibland att det var vallonerna som förde nyckelharpan till Sverige, men de kom inte hit förrän på 1600-talet och har heller inga nyckelharpor belagda i sitt hemland. Bellman nämner den i stockholmsk krogmiljö vid slutet av 1700-talet. Ett exempel från 1781: »Den tiden förspordes ständig gästning, oupphörligt dansande, jemn musique af Nyckelharpor och violer, samt ett oaflåteligt trumlande, med hvirfvel på hvirfvel utan för krogdörrn.«

Olika typer[redigera | redigera wikitext]

Den tidiga nyckelharpan hade antagligen inte resonanssträngar då dessa kom till Sverige först på 1600-talet. Den äldsta bevarade svenska nyckelharpan är möjligen Moraharpan. Den är märkt 1526, men genom historiska källor kan göras sannolikt att den, i likhet med sin frände från Älvdalen, är tillverkad på 1680-talet.

Som traditionellt instrument fanns gammelharporna i början på 1900-talet nästan enbart kvar i Uppland och hos några enstaka spelmän i andra landskap. De har funnits i en rad modeller:[3][4][5][6]

Enkelbasharpan är försedd med en rad nycklar (navrar) och vanligen en melodisträng, en eller två bordunsträngar samt 6-13 resonanssträngar. Enkelbasharpan var vanligast under 1700-talet.[7]

Kontrabasharpan har en rad nycklar och har två melodisträngar (stämda i a1 och d1) med en eller två bordunsträngar (stämda i g och c) samt 6-13 resonanssträngar. Kontrabasharpan är känd sedan 1700-talet.[8]

Österbyharpan är en kontrabasharpa med dubbellek. Österbyharpan kombinerar kontrabasharpan och silverbasharpans nyckelmekanism och stränguppsättning. Den har 3 melodisträngar (stämda i a1, c1 och d1), däremellan två bordunsträngar (stämda i g och c). Vanligen har den 9-10 resonanssträngar. Österbyharpan är troligen konstruerad på 1860-talet.[9]

Silverbasharpan (även kallad C-durharpa, tenorharpa eller Tierpsharpa), som anses vara konstruerad 1838, hade två rader nycklar och två melodisträngar (stämda i a1 och c1) placerade närmast nycklarna. De båda bassträngarna i g och c ligger längst från nycklarnas tangenthuvuden. Silverbasharpan har vanligen 9-10 resonanssträngar.[10]

Sommaren 1929 var torparen August Bohlin från Uppland inbjuden att spela fiol och nyckelharpa på Skansen, ett hedersuppdrag som i praktiken var en sorts säsonganställning som yrkesmusiker. Där konfronterades han med att han ofta inte kunde spela nyckelharpa tillsammans med spelmän från andra landskap eftersom de andra spelmännen ofta spelade låtar i andra tonarter än C-dur och F-dur. Efter hemkomsten började August Bohlin att bygga en kromatisk nyckelharpa utan bordunsträng, en nyckelharpa som hade samma kropp som den gamla silverbasharpan men med fler nycklar. Nycklarna ordnades i tre rader. Med fler nycklar och ingen bordunsträng blev det möjligt att spela i alla tonarter. Omkring 1929 hade Bohlin byggt en fungerande kromatisk nyckelharpa. Omkring 1935 fick Eric Sahlström en mall i tjock papp av Bohlin som visade hur nycklarna var placerade i tre rader på Bohlins kromatiska harpa.

Erik Sahlström blev senare den instrumentbyggare, spelman och kompositör som mest bidrog till att den kromatiska nyckelharpan från 1970-talet används långt utanför Uppland. Hasse Gille bidrog till utvecklingen genom att bygga mycket lätta harpor, från åttiotalet med liten kropp. Johan Hedin experimenterar med olika former av stora nyckelharpor, t.ex. tenornyckelharpan.

Fyrradiga kromatiska harpor har tagits fram av bl.a. Tord Johansson och Johan Hedin.[5][11][12]

Den moderna nyckelharpan har blivit ett instrument som är mer anpassat till modernare tiders musikideal och som kan passa till många andra sorters musik än gamla upplandslåtar i C-dur.[13]

Nyckelharpsprofiler[redigera | redigera wikitext]

De största profilerna i nyckelharpans historia torde vara Byss-Calle och Eric Sahlström. Andra viktiga gestalter har varit August Bohlin, Ceylon Wallin och Hasse Gille.

Riksspelmannen Leif Alpsjö har gjort mycket för att främja nyckelharpans ställning i Sverige genom att anordna kurser och ta fram utbildningsmaterial. Han var också en huvudaktör när en nyckelharporganisation bildades i USA 1995. På engelska säger man keyed fiddle eller helt enkelt nyckelharpa.

Peter ”Puma” Hedlund, numera boende i Iste, Vallsta, Hälsingland, blev riksspelman 1975 och anses av många i dag vara Sveriges främste spelman på kromatisk nyckelharpa. I sin roll som lärare har han möjlighet att påverka och lämna sitt bidrag till den nya generationens nyckelharpsspelare, bland annat genom en interaktiv DVD-serie. I traditionell anda gör Peter också egna låtar som snabbt blivit populära bland dagens spelmän.

Åsa Jinder utsågs rekordung till riksspelman på nyckelharpa år 1979, och gav instrumentet stor uppmärksamhet i massmedia.

Två av de mest uppmärksammande nyckelharpsspelarna under de senaste 20 åren är utan tvivel Olov Johansson från Väsen och Johan Hedin. Johan har även varit med och utvecklat nya nyckelharpsmodeller såsom tenornyckelharpan.

Modern svensk populärmusik har dragit nytta av nyckelharpans karaktäristiska ljud, exempelvis Hedningarna, Åsa Jinder, Väsen och Nordman, vars medlem Mats Wester också är riksspelman. Världens mest spridda nyckelharpsinspelning torde dock vara låten Dum dum diddleABBAs skiva Arrival.

Ur den nya generationens nyckelharpsspelmän finns det många att nämna: Ivan Monthan, Niklas Roswall, Emilia Amper, David Eriksson, Magnus Holmström, Erik Rydvall och Daniel Pettersson för att nämna några.

Sedan slutet av nittonhundratalet har nyckelharpan blivit alltmer populär även utanför Sverige och i olika musikstilar. Marco Ambrosini spelar nyckelharpa i så väl äldre som modern musik och tillsammans med de franska fiolbyggarna Jean-Claude Condi och Annette Osann. Didier François från Belgien har specialiserat sig på att spela jazz på nyckelharpa.

Torbjörn Näsbom, Daniel Pettersson med flera spelar Bach på nyckelharpa och gör nya kompositioner inspirerade av Bachs barockmusik.

Nyckelharpsevenemang[redigera | redigera wikitext]

Varje år under helgen före midsommar äger nyckelharpstämman i Österbybruk rum. Det finns även spelmanstävlingar. Eric Sahlström Institutet i Tobo driver en ettårig utbildning i folkmusik på nyckelharpa. Gillestämman instiftades i Österbybruk på nationaldagen 6 juni 2012, till riksspelmannen och nyckelharpsbyggaren Hasse Gilles minne.

Nationalinstrument[redigera | redigera wikitext]

En motion, 1996/97:Kr223, om att Sveriges Riksdag skulle ge nyckelharpan status som svenskt nationalinstrument lades 2 oktober 1996 av Carina Hägg.[14] Ärendet bordlades.

I Svenska Dagbladet fördes under 17 mars-2 maj 2002 en debatt gällande nyckelharpans upphöjande till officiellt svenskt nationalinstrument. Motståndare till idén menade att det fanns en risk att det mångkulturella Sverige skulle splittras om ett så typiskt svenskt instrument som nyckelharpan skulle bli nationalinstrument, medan förespråkarna menade att nyckelharpan avspeglar "den svenska folksjälen". Någon konsensus nåddes inte.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I tradition och oftast ännu idag i Sverige hängs nyckelharpan med stränghållaren vänd uppåt – inte så som illustrerat här.
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 366 
  3. ^ Bilder på silverbasharpa
  4. ^ Nyckelharpans typologi
  5. ^ [a b] A brief history of the nyckelharpa
  6. ^ Tvåradig nyckelharpa
  7. ^ Nyckelharpan som samtidsföreteelse, Gunnar Ahlbäck i årsboken Uppland 1976
  8. ^ Nyckelharpan som samtidsföreteelse, Gunnar Ahlbäck i årsboken Uppland 1976
  9. ^ Nyckelharpan som samtidsföreteelse, Gunnar Ahlbäck i årsboken Uppland 1976
  10. ^ Nyckelharpan som samtidsföreteelse, Gunnar Ahlbäck i årsboken Uppland 1976
  11. ^ Fyrradig tenornyckelharpa
  12. ^ Fyrradiga nyckelharpor
  13. ^ Instrumentbyggaren Eric Sahlström
  14. ^ Riksdagen.se 2 ooktober 1996: Sveriges nationalinstrument, läst 4 februari 2013

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]