Cembalo

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cembalo från 1677
Cembalo attribuerad Johannes Broman, Stockholm ca 1750-1772. I Musik- och teatermuseets samlingar

Cembalo, i flertal cembalor eller cembali, är ett klaverinstrument, nära släkt med spinett och virginal. Ordet är italienskt och en ellips av gravicembalo eller clavicembalo. Cembalon förekom sparsamt i Sverige och blev vanlig först under instrumentets renässans på 1900-talet. Under 1600- och 1700-talen kallades cembalo på svenska vanligen klavicymbal eller bara klaver. Det senare ordet använde man dock oftare om det vanligare klavikordet. Man kunde också använda den franska termen clavecin (clavessin, klavecin, med flera stavningar).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Cembalon hade sin storhetstid under barocken, ca 1600-1750. Det var ett dyrt och svårskött instrument jämfört med klavikordet och därför aldrig något utbrett heminstrument, utan hörde hemma i stora salonger och i offentliga lokaler som inte hade orgel. I det inflytelserika Frankrike upphörde cembalon att vara "överklassens instrument" då man ordnade cembalobål på torgen i Paris under revolutionen. I England fanns många gamla cembali i bruk i privata salonger ännu vid 1800-talets mitt. Cembalon var ett av de första instrument som Wolfgang Amadeus Mozart spelade vid omkring 3 års ålder.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Cembalons strängar knäpps av små stift som förr tillverkades av vingpennor från fåglar men numera vanligen av det syntetiska ämnet Delrin. Stiften sitter i en liten trälåda, docka, som i sin tur sitter på tangenten, en aning rörligt monterade, så att de kan knäppa strängen ungefär som man med ett plektrum knäpper på en sträng. Mekaniken och den hörbara knäppningen ger instrumentet en ljus och spröd klangfärg som påminner om lutans. De tunna strängarna och det knäppande anslaget gör att strängens grundton och lägre övertoner avklingar tämligen fort, och då återstår de höga övertonerna, vilket ger det karakteristiska ljudet. Konstruktionen gör också att en cembalo förlorar stämningen mycket fort. Som cembalist måste man därför själv kunna stämma sitt instrument, vilket ju inte krävs av en pianist.

I Italien har instrumentet av hävd varit enmanualigt, på de flesta andra håll vanligen tvåmanualigt. Ofta finns det också flera uppsättningar strängar, flera körer, för varje manual och kanske också någon tilläggsanordning (tygdämmare eller annat) för att ändra klangen i en kör. Klangvariationsmedlen sammantaget kallas, liksom på orgeln, register. De manövrerades av gammalt med andrag, på moderna cembali ofta med pedaler. Övermanualen kan kopplas till den nedre med skjutkoppel.

En typisk stämdisposition är: i nedre manualen ett unisonregister (8 fot), som klingar i tangenternas tonhöjd, och ett oktavregister (4 fot), som klingar en oktav högre; i den övre två 8-fotsregister, varav det ena är ett lutregister, som ger en sordinerad liksom "klanglös" klang.

Exempel på musik för cembalo[redigera | redigera wikitext]

Kända cembalister i modern tid[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]