Valthorn
 |
|
| Valthorn | |
|---|---|
| Typ | Bleckblåsinstrument |
| Stämning | F (kvint nedåt) |
| Omfång |
 |
| Spelsätt | Stoppat, cuivre m. fl. |
| Del av | Symfoniorkester, blåskvintett, blåsorkester, brasskvintett |
| Förekommer i | Wienklassicism, romantik, modernism |
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| B♭ och H.
|
| Se olika skrivsätt. |
- Att ej sammanblandas med althorn
Ett valthorn eller horn (på engelska: French horn, ej att förväxla med engelskt horn) är ett bleckblåsinstrument som utvecklats från det ventillösa signal- och posthornet. I dag används ventilhorn stämda i F och B♭ (se transponerande instrument).
Eftersom dessa två horn har något olika tonomfång och fördelar använder professionella musiker ett så kallat dubbelhorn som består av både ett F- och ett B-horn som delar på samma munstycke och klockstycke. Omkopplingen mellan F- och B♭-systemen sker med hjälp av en extra ventil. Dubbelhornets normala tonomfång är H1-b♭2, följaktligen nära fyra oktaver. Hornister i symfoniorkestrar brukar vara specialiserade på antingen det låga eller det höga registret.
Ventilerna manövreras med vänster hand. Höger hand sticks in i klockstycket, vilket påverkar intonationen, dvs tonhöjden. När man spelar används dock inte handen för att intonera, eftersom det inte blir tillräckligt finjusterat och väldigt opraktiskt, utan liksom gällande andra blåsinstrument används luften och läpparna för att hålla upp eller ner tonen.
[redigera] Övre tonomfångsgräns
Bleckblåsinstrument har ingen teoretisk övre tonomfångsgräns eftersom det finns fler och fler naturtoner ju högre man spelar (frekvensmässigt). Däremot finns det naturligtvis en praktisk, om än individuell, gräns för vad professionella valthornister klarar av. Förr i tiden när valthorn började spelas i orkestersammanhang var det ofta trumpetare som spelade, och med sin omfångserfarenhet kunde de framföra stycken i frekvensområden som verkar orimliga med dagens ögon sett. Fast det finns valthornister som spelar riktigt högt i dag också – till exempel på epokskivan The London Horn Sound där det spelas klingande trestrukna d (d3) på sista spåret Caravan av Duke Ellington arrangerat för horn.
[redigera] Valthornister
- Jeffrey Agrell
- Thomas Bacon
- Sören Hermansson
- Philip Foster
- Hermann Baumann
- Konstantin Becker
- Rolf Bengtsson
- Roland Berger
- Friedrich Adolph Borsdorf
- Dennis Brain
- Alan Civil
- Chris Cooper
- Philip Farkas
- Michel Garcin-Marrou
- James Graber
- Tom Greer
- Friedrich Gumpert
- Marty Hackleman
- Harcus Hennigar
- Göran Hülphers
- Ifor James
- Joseph Ignaz Leutgeb
- Franz Koch
- Ib Lanzky-Otto
- Wilhelm Lanzky-Otto
- Peter Lindbom
- Frank Lloyd
- Greg Miller
- Jeff Nelsen
- David Ohanian
- Graeme Page
- Malcolm Page
- Michelle Perry
- Valery Polekh
- Giovanni Punto
- David Pyatt
- Frøydis Ree Wekre
- Bernhard Scully
- Gerd Seifert
- Karl Stiegler
- Franz Strauss
- Hild Sofie Tafjord
- Mark Taylor
- Barry Tuckwell
- Julius Watkins
- Gail Williams
- Emil Wipperich
- Radovan Vlatkovic
[redigera] Se även
|
||||||||||||||||||||
