Valthorn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med althorn.
Valthorn
Valthorn
Typ Bleckblåsinstrument
Stämning F (kvint nedåt)
Omfång
Range frenchhorn.png
Spelsätt Stoppat, cuivre m. fl.
Klav    GClef.svg
Del av Symfoniorkester, blåskvintett, blåsorkester, brasskvintett
Förekommer i Wienklassicism, romantik, modernism men även i jazz
I denna artikel
används tonnamnen
B och H.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg

Se olika skrivsätt.

Ett valthorn (från tyskans Waldhorn) eller horn (på engelska: French horn, ej att förväxla med engelskt horn) är ett bleckblåsinstrument som utvecklats från det ventillösa jakthornet till signal- och posthornet. I dag används ventilhorn stämda i F och B (se transponerande instrument).

Eftersom dessa två horn har något olika tonomfång och fördelar använder professionella musiker ett så kallat dubbelhorn som består av både ett F- och ett B-horn som delar på samma munstycke och klockstycke. Omkopplingen mellan F- och B-systemen sker med hjälp av en extra ventil. Dubbelhornets normala tonomfång är H1-b2, följaktligen nära fyra oktaver. Hornister i symfoniorkestrar brukar vara specialiserade på antingen det låga eller det höga registret.

Ventilerna manövreras med vänster hand. Höger hand sticks in i klockstycket, vilket påverkar intonationen, dvs tonhöjden. När man spelar används dock inte handen för att intonera, eftersom det inte blir tillräckligt finjusterat och väldigt opraktiskt, utan liksom gällande andra blåsinstrument används luften och läpparna för att hålla upp eller ner tonen.


Historik[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1600-talet utvecklades i Frankrike ett jakthorn med långt, smäckert, cirkelrunt rör med vid tratt och strutformigt munstycke och en på samma gång vek och kraftfull torn, vilket snart gav det plats i orkestern.[1]

Valthornet frambringade till en början endast naturtoner, men vid mitten av 1700-talet uppfann hornisten i Dresden Anton Joseph Hampel de så kallade "stopptonerna" - då handen fördes in i tratten, kunde naturtonerna genom stoppning fördjupas med en halv eller hel ton. Vid denna tid började man även förse hornen med byglar av olika längd, så kallade inventionshorn, varvid olika stämningar möjliggjordes. De första inventionshornen tillverkades i Dresden omkring 1753 av J. Werner. Efter 1816 försågs valthoren med ventiler, till en början två, men senare tre.[1]

Övre tonomfångsgräns[redigera | redigera wikitext]

Bleckblåsinstrument har ingen teoretisk övre tonomfångsgräns eftersom det finns fler och fler naturtoner ju högre man spelar (frekvensmässigt). Däremot finns det naturligtvis en praktisk, om än individuell, gräns för vad professionella valthornister klarar av. Förr i tiden när valthorn började spelas i orkestersammanhang var det ofta trumpetare som spelade, och med sin omfångserfarenhet kunde de framföra stycken i frekvensområden som verkar orimliga med dagens ögon sett. Fast det finns valthornister som spelar riktigt högt i dag också – till exempel på epokskivan The London Horn Sound där det spelas klingande trestrukna d (d3) på sista spåret Caravan av Duke Ellington arrangerat för horn.

Valthornister[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 13 s. 311.