Brända jordens taktik
Brända jordens taktik är en metod i krigföring där en part förstör resurser som kan vara till nytta för fienden, som byggnader, gröda, boskap, färskvatten eller bränsle, för att försvåra för fienden att få fram underhåll till sina trupper.
Den brända jordens taktik har framförallt tillämpats med framgång av Ryssland, bland annat under Karl XII:s ryska fälttåg, Napoleonkrigen och av Sovjetunionen under Holodomor i Ukraina under 1930-talet. Även i Tysklands invasion av Ryssland under första världskriget och Sovjetunionen under andra världskriget försvarade sig ryssarna/sovjeterna med denna taktik. Under Shermans marsch mot havet i amerikanska inbördeskriget använde nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman denna taktik. Under slaget om Nordkalotten brände tyskarna ned norska Finnmark fylke under sin reträtt från Nordnorge. Nästan alla byggnader förstördes tillsammans med en del av byggnaderna i finska Lappland. I slutet av andra världskriget beordrade Hitler tyska städer att förstöras innan man gav upp dem. Denna order utfördes inte i någon större utsträckning. Taktiken är inget påfund från de senaste århundradena utan har förekommit länge. Den äldsta kända användningen är då perserna år 512 f.Kr. anföll skyterna, men fick retirera på grund av brist på förnödenheter. Den galliske krigaren Vercingetorix som enade galliska stammar ca år 50 f.Kr. använde taktiken vid uppror mot de av Julius Caesar ledda romerska trupperna.
Taktiken är särskilt effektiv vid vinterkrigföring, då förnödenheter, proviant och skydd mot väder och kyla är extra viktiga, samt vid långa avstånd, såsom i Ryssland, då det blir svårt att transportera in förnödenheter.
Civilbefolkningen lider extremt svårt av en sådan taktik, bara i andra världskriget svalt och frös miljontals ihjäl av denna krigföring.
Litteratur
Westrheim, Harry; Landet de brente. Tiden Norsk Forlag, Oslo. 1978. ISBN 82-10-02312-8
