Ukraina

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ukraina
Україна
Ukrajina
Flagga Statsvapen
ValspråkVolja, Zlahoda, Dobro
(ukrainska för "Frihet, enighet, godhet")
Nationalsång: Sjtje ne vmerla Ukraini
Huvudstad
(och största stad)
Kiev
Officiellt språk ukrainska
Statsskick republik
 -  President Petro Porosjenko
 -  Premiärminister Volodymyr Hrojsman (tillförordnad)
Självständighet från Sovjetunionen 
 -  Deklarerad 24 augusti, 1991 
 -  Erkänd 1 december, 1991 
Area
 -  Totalt Inklusive Krim 603 700 km2 (43:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning Inklusive Krim 45 778 500 (1 januari 2011)[1] (26:e)
 -  Befolkningstäthet 75,8/km2 (92:a)
BNP (PPP) 2008 års beräkning
 -  Totalt $428 973 miljoner [2] (28:e)
 -  Per capita $9 308 [2] 
HDI (2012) 0,740[3] (78:e)
Valuta Hryvnja (UAH)
Tidszon UTC +2
Topografi
 -  Högsta punkt Hoverla, 2 061 m ö.h.
 -  Största sjö Dnistrovskyj liman
 -  Längsta flod Dnipro, 2 280 km
Nationaldag 24 augusti
Nationalitetsmärke UA
Landskod UA
Landsnummer 380
Krim deklarerade sin självständighet 11 mars 2014, men detta är ännu inte internationellt erkänt[4]

Ukraina (ukrainska: Україна, Ukrajina) är ett land i Östeuropa. Det har landgräns mot Rumänien, Moldavien, Ungern, Slovakien, Polen, Vitryssland och Ryssland. I söder har landet kust mot Svarta havet. Huvudstad är Kiev.

Ukraina har en yta på 603 000 km². Det gör landet till det nästa största landet i Europa – efter Ryssland – och det största landet helt och hållet beläget i Europa.[5] Ukrainas territorium befolkades av människor för 44 000 år sedan,[6] och landet har både nämnts som plats för tämjandet av hästen[7] och indoeuropéernas urhem.[8]

Under medeltiden blev området ett centrum för östslavisk kultur, förtydligat av den stora staten Kievrus (Kievriket). Efter att den staten löstes upp under 1200-talet var området ett stridsäpple och ofta uppdelat mellan de olika grannstaterna. En kosackrepublik hade en viss storhetstid under 1600- och 1700-talet, men landet blev en enhet (i linje med språket i området) först som en sovjetrepublik under 1900-talet. Först 1991 blev Ukraina en egen, stadigvarande nationalstat.

Stora delar av Ukraina är bördigt jordbruksland. År 2011 var landet världens tredje största spannsmålsexportör.[9] Dessutom har Ukraina en välutvecklad tillverkningssektor, särskilt inom flygsektor och verktygsproduktion. Landet är uppdelat i 24 oblast (provinser), den autonoma republiken Krim och två städer med särskild status – Kiev (huvudstad/största stad) plus Sevastopol (inhyrt hem för Rysslands svartahavsflotta). Ukraina styrs av en president och premiärminister med sin regering, med separata lagstiftande (Verchovna Rada) och juridiska enheter. Landet har, alltsedan Sovjetunionens upplösning, den näst största militärstyrkan i Europa, endast mindre än Rysslands dito.

Ukraina har knappt 46 miljoner invånare, varav knappt 78 procent är etniska ukrainare. Bland minoriteterna finns ryssar (17 %), vitryssar och rumäner. Ukrainska är officiellt språk i landet, skrivet med det ukrainska alfabetet. Det nära besläktade ryska språket är också vitt spritt i större delen av landet och används minst lika mycket av landets massmedier. Dominerande religion är östligt ortodox kristendom, vilken starkt påverkat arkitekturen, litteraturen och musiken.

Ukrainas inrikespolitik har alltsedan självständigheten präglats av starka motsättningar mellan väst- och östorienterade krafter. Dessutom har en utbredd korruption förhindrat större reformer av det ekonomiska systemet. 2004 och 2014 ledde motsättningarna till orangea revolutionen respektive Euromajdan, där massprotester resulterade i politiska omvälvningar. När Euromajdan ledde till att den valde, proryske presidenten avsattes, genomförde Ryska federationen (med hjälp av lokala proryska krafter) en ockupation och annektering av Krim. Euromajdan och Krimkrisen 2014 har lett till en inrikespolitisk destabilisering, en växande rysk nationalism i östra Ukraina samt internationella protester och sanktioner (mot Ryssland).

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Ukraina började först användas på 1400-talet[källa behövs] som en beteckning för området kring floden Dnepr. Vetenskapen tvistar om namnet ursprungligen betydde "gränsland" eller "hemland".[10]

Under den tid Ukraina hade ställning som moskovitisk koloni kallades landet "Lillryssland",[11] för att markera landets mindre värdighet gentemot Moskva. Peter den store ändrade för övrigt namn på sitt imperium från Moskvaimperiet till Ryska imperiet, för att stärka den historiska kopplingen till Kievriket.[12] Ryska och ukrainska historiker är oense om huruvida nuvarande Ryssland kan anses ha sina historiska rötter i Kievriket.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Ukrainas historia
Sarmaternas utbredningar cirka år 100.
Ukraina låg i Khazarernas rike mellan år 488 och 800.
Kievriket, 1054-1132.

Förhistorien och Kievriket[redigera | redigera wikitext]

Arkeologer har funnit rester av en gammal civilisation av skyter i dagens Ukraina och Rumäniens kust mot Svarta havet. De ska ha levt här omkring 800 f.Kr.

Under Romarrikets tid stod större delen av Ukraina utanför riket då romerska rikets nordöstra gräns gick vid nuvarande Rumäniens nordgräns. Ukraina beboddes av sarmater (ett folkslag med huvudsakligen iranskt ursprung), och en del av sarmaternas rike kallades Skytien. Sarmaterna gick dock oftast över gränsen och krigade.

Före Kievriket, mellan år 488 och 800, var större delen av dagens Ukraina behärskat av turkfolket khazarerna.

Kievriket uppstod först på 800-talet och kristnades år 988. Kievriket lades dock under 1200-talet i ruiner av de framstormande mongolerna.

Under polsk dominans[redigera | redigera wikitext]

Kievriket delades då i tre delar: i väst mellan Litauen (som även hade dagens Vitryssland som maktbas) och Polen (som då dominerade västligaste Ukraina) och i öst av mongolerna. Till en början åtnjöt de ukrainska delarna religiös och politisk frihet. Efter hand började polska herremän lägga under sig ukrainska landområden och försöka tvinga befolkningen att övergå från den grekisk ortodoxa tron, som man haft sedan 988, till katolicismen.

På grund av den växande tatariska och osmanska aggressionen från Krim, riktad mot den ukrainska befolkningen, uppstod spontant beväpnade grupper benämnda kosacker. Kosack betyder fri man, eller nomad, på turkiska språk.[13] Zaporogkosackerna var de mest kända av dess grupper. De ledde många uppror på 1600-talet och försvarade befolkningen mot såväl tatarer och turkar som polacker och andra angripare. De vann stort anseende för sin krigskonst i hela Europa.[källa behövs]

Polen, kosacker och Ryssland[redigera | redigera wikitext]

År 1648 inleddes ett nytt uppror som skakade Polen i grunden. Vid fördraget i Perejaslav år 1654 slöt man förbund med ryska tsaren Aleksej Michajlovitj i Moskva. Hetman Bohdan Chmelnytskyj ville undgå det polska förtrycket och valde då det grekisk-ortodoxa Moskva som bundsförvant. I rysk, och inte minst sovjetisk, historieskrivning talas ofta om att Ukraina och Ryssland i och med detta avtal återförenades, medan dagens ukrainska historieskrivning gör gällande att länderna inte hade varit förenade förut.

Under det stora nordiska kriget invaderade Sverige området, men den svenska armén, som tagit hjälp av kosackhetmanen Ivan Mazepa, besegrades år 1709 i slaget vid Poltava. Från slutet av 1700-talet, under Katarina II:s dagar, krossades kosackstaten fullständigt och Ukraina kom då helt under det ryska imperiet.

I juni år 1775 omringades zaporogkosackernas Sitj av Katarina II:s styrkor. I slaget blev kosacklägret jämnat med marken och kosackerna dödades eller fördes bort i fångenskap. Kosackernas ledare, kosjovyj Kalnysjevskyj, internerades i ett kloster i Solovky där han tillbringade 25 år i fångenskap, fram till sin död 1803.

Den jord kosackerna hade ägt delades ut till ryska adelsmän eller till utländska nybyggare av främst tysk börd men också av serbiskt, bulgariskt och ungerskt ursprung.

En grupp på 5 000 zaporogkosacker flydde över den turkiska gränsen, som då var belägen vid det nuvarande Moldavien. De stannade i staden Bilhorod (nuvarande Akerman) ovanför Dnestrs delta och sände därifrån en diplomatisk mission till den turkiske sultanen med en anhållan om att få bli turkiska undersåtar, något som beviljades dem. Sultanen lät dem bygga det Nya Sitj på ett antal öar i Donaudeltat. Nya Sitj växte snabbt och på bara ett år hade kosackhären ökat från 5 000 man till 7 000 man, tack vare flyktingar från Katarina den II:s Ryssland och från de polskstyrda delarna av de etniskt ukrainska områdena på floden Dneprs högra strand. Den ryska regeringen i Moskva ogillade utvecklingen och försökte stävja den genom att utlysa amnesti för flyktingarna och utöva diplomatiska påtryckningar på turkarna. Man lät också styrkor av ryska donkosacker (de så kallade Nekrasovkosackerna, som i början av 1700-talet bosatt sig bortom Donau) anfalla Nya Sitj.[14]

Området, Prydnjistrovje, är även idag en konflikthärd. Den ryska regeringen under Putin har, i likhet med Katarina den II, uppmuntrat de separatistiska stämningarna hos områdets nuvarande delvis rysk-talande befolkning med krav på återförening med Ryssland. Området befolkades dock först inte av ryssar utan dock till stor del av ukrainska kosacker.[15]

Karta från 1920 över ukrainarnas dåvarande bosättningsområde i östra Europa. Kartan visar områden där ukrainsktalande då var i majoritet.

Ryska revolutionen, mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Under ryska revolutionen bildades Folkrepubliken Ukraina den 17 mars 1917. Man upprättade arbetarråd (ukrainska: rada) efter socialistiskt mönster liknande de sovjeter som funnits i Ryssland sedan revolutionen 1905. Den centrala församlingen leddes av historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Efter freden i Brest-Litovsk upplöste tyskarna den 29 april 1918 arbetarrådet. Den 22 januari 1918 deklarerades Ukrainas självständighet. I slutet av december 1918 invaderades Ukraina av bolsjevikiska styrkor, och Ukrainska SSR, som utropats året innan, blev en sovjetrepublik. Ukrainska SSR var en av de första republikerna som 1922 blev en del av Sovjetunionen. Den ukrainska huvudstaden var tidigare Charkiv men byttes 1934 ut mot Kiev.

Under vintern 19321933 dog mellan tre och tio miljoner människor av en svältkatastrof i Ukraina som fått namnet Holodomor. Ukrainska och västliga historiker anser att Stalin-regimen förorsakade en artificiellt iscensatt svält. Denna uppstod genom att de sovjetiska myndigheterna krävde in säd, vete, mjöl, grönsaker och kreatur från bönderna enligt höga och fastlagda kvoter, utan hänsyn till missväxt och växlande skördar. Landsbygdsbefolkningen led svårt och kannibalism förekom. I städerna var svälten mindre omfattande – där var man i högre grad bolsjevikiskt russifierad och fick ta del av den mat som myndigheterna beslagtog.

Andra, främst ryska historiker delar inte denna historieskrivning, utan anser att hungersnöden uppstod på grund av oredan i landet i samband med kollektiviseringen av lantbruket. En ukrainsk domstol har namngivit Josef Stalin som huvudskyldig till folkmord. Den 23 november 2008 hedrade Ukraina 75-årsminnet av Holodomor, med dåvarande presidenten och premiärministern i spetsen.[16] Flera minnesmärken har rests till minnet av de döda i Holodomor.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Under operation Barbarossas inledning 1941 öppnade Nazitysklands front eld mot Ukraina, där de sovjetiska styrkorna bjöd begränsat motstånd och under stor oordning retirerade österut. Läget förvärrades när grannlandet Rumänien förklarade Sovjetunionen krig och ockuperade viktiga hamnstäder i södra Ukraina. Bland annat ockuperades hamnstaden Odessa och området Transnistrien som hamnade under rumänsk kontroll, och där massakrer på judar följde.[17] De sista västliga delarna, vilka hört till bland annat Polen före andra världskriget, togs inte tillbaka av Röda armén förrän år 1944 under operation Bagration.

Modern tid[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Ukrainska SSR

Ukrainska SSR fick medlemskap i FN 26 oktober 1945 och är således en av ursprungsmedlemmarna, även om det i realiteten enbart betydde att Sovjetunionen fick en extra plats. År 1986 inträffade ett stort reaktorhaveri i kärnkraftverket i Tjernobyl (se Tjernobylolyckan).

Efter Sovjetunionens fall 1991 blev Ukraina en självständig stat, trots att 71,48 procent av befolkningen i republiken röstade för att behålla unionen i en folkomröstning 17 mars 1991. Dock minskade en bojkottkampanj i västra Ukraina det totala antalet nej-röster.[källa behövs] Ukraina deklarerade sig som självständig och suverän stat 24 augusti 1991, vilket bekräftades av över 90 procent av landets befolkning vid en folkomröstning den 1 december 1991. Vid det följande årsskiftet upplöstes Sovjetunionen självt.[18]

Ukrainas historia mellan 1992 och 2004 präglades av de båda presidenterna Leonid Kravtjuk och Leonid Kutjma.

I presidentvalet vintern 2004/2005 segrade den västvänlige Viktor Jusjtjenko över den ryssvänlige Viktor Janukovytj. Detta skedde efter en folklig resning av Jusjtjenko-anhängare i västra och norra Ukraina benämnd orangea revolutionen, sedan Janukovytj beskyllts för valfusk i det föregående valet. Den orangea revolutionen har i sin tur beskyllts av Janukovytj-anhängare för att ha varit styrd från USA.[19][20]

Efter att Janukovytj fått starkt stöd i parlamentsvalet den 26 mars 2006 utsågs han dock till premiärminister den 3 augusti samma år. Sedan en konstitutionell kris utvecklats mars–april 2007, i vilken president Jusjtjenko beordrade parlamentets upplösning – ett beslut som dock röstades ned i detsamma – enades Jusjtjenko och Janukovytj om att hålla nyval till parlamentet den 30 september 2007. Sedan 2010 är Mykola Azarov premiärminister.

Den 30 mars 2012 förhandlade Ukraina om ett associeringsavtal med Europeiska unionen.[21]

Krisen 2014[redigera | redigera wikitext]

Sedan februari 2014 pågår en politisk kris i landet, och den 22 februari uppgavs det i flera medier att Ukrainas president Janukovytj hade flytt landet. Ett stort antal parlamentsledamöter från regeringspartiet Regionernas parti tvingades också samma dag att lämna Kiev och presidentpalatset och andra regeringsbyggnader övergavs av den sittande regimen. Oleksandr Turtjynov, medlem i Fäderneslandsförbundet (Batkivsjtjyna), tog temporärt över rollen som talman i Ukrainas parlament och blev kort efter utnämnt som tillförordnad president.[22] Några dagar senare valdes Arsenij Jatsenjuk av de kvarvarande parlamentsledamöterna till ny premiärminister. Han avgick i samma sommar och avlöstes av Volodymyr Hrojsman som nu är tillförordnad premiärminister.

Februari/mars 2014 skedde ett maktövertagande i Autonoma republiken Krim, till stor del stödd på militär assistans från Ryssland. En ensidigt utlyst folkomröstning ledde senare till att Ryska federationen annekterade hela halvön. Proryska demonstrationer och protester mot den nya regimen i Ukraina ledde under april till att separatistiska republiker utropades i Donetsk oblast och Luhansk oblast, understödda av nybildade paramilitära grupper. Strider mellan ukrainsk militär – som försöker återta kontrollen över området – och de separatistiska styrkorna intensifierades under maj månad. Samtidigt gick övriga Ukraina till presidentval, där Petro Porosjenko 25 maj röstades fram som ny president efter den tillförordnade Oleksandr Turtjynov.

Politik och administration[redigera | redigera wikitext]

Ukraina är en demokratisk republik där lagstiftande, utövande och dömande makt är åtskilda. Presidenten nominerar premiärministern men parlamentet (Verchovna Rada, "Stora rådet") stadfäster valet. Presidenten är folkvald och sitter på fem år. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 har den ukrainska politiken dominerats av omfattande statlig och byråkratisk kontroll. Maktdelningen mellan president och premiärminister har varit besvärlig och Ukraina har präglats av politiska gräl och kriser i flera år. Ukrainas parlamentariska läge är ofta instabilt, med återkommande regeringskriser.

En viktig om inte den viktigaste skiljelinjen i ukrainsk politik går mellan de östra och västra delarna av landet. I de ryskspråkiga områdena i öster är de ryssvänliga grupperna starka. De västvänliga och nationalistiska grupperna är starkare i väst.[23]

Politiska partier och block[redigera | redigera wikitext]

Ukraina har ett stort antal småpartier, vilka dock i stor utsträckning samarbetar i olika partiblock. I valet 2002 blev den nationaldemokratiska och liberala koalitionen Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock, lett av Viktor Jusjtjenko, det största blocket och bildade kärnan i oppositionen. Koalition består av tio mindre partier. Där finns liberaler och kristdemokrater, men även extrema nationalister. Julia Tymosjenkos block hör också hemma på den liberala sidan men är mer socialliberal och har en mindre nationalistisk framtoning. Blocket leds av premiärminister Julia Tymosjenko som mera och mera framstod som Ukrainas reella ledare, efter de vidtagna begränsningarna i president Viktor Jusjtjenkos makt och hans vikande popularitet bland befolkningen.

Ukrainas största parti är Regionernas parti, ett ryssvänligt mitten-vänster-parti med största väljarstödet i de ryskspråkiga områdena i öst. Partiet leds av Viktor Janukovytj. Regionernas parti stöds av Lytvynblocket, som består av Arbeterpartiet och Folkpartiet.

Den största partiet på vänsterkanten är Ukrainas kommunistiska parti som leds av Petro Symonenko. Partiet hade en stark ställning på 1990-talet; under 2000-talets början försvagades partiet men vid parlamentsvalet 2007 bröt partiet förlusttrenden. Man fick då över 1 miljon röster, 5,39 procent av rösterna. Till vänstern räknas också Ukrainas socialistparti som leds av Oleksandr Moroz. Partiet har samarbetat i många frågor med liberalerna och inträdde 2005 i Julia Tymosjenkos koalitonsregering. Partiet kom inte in i parlamentet vid senaste valet 2007.

Utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

En stor utrikespolitisk fråga är Ukrainas förhållande till Ryssland. Relationerna mellan länderna har under länge tid varit spända. Den främsta tvistefrågan gäller flottbasen i SevastopolKrim, men under Viktor Jusjtjenkos presidentperiod var även gaskrisen bidragande till kyliga relationer mellan de två länderna. Ukrainas utrikespolitik under president Viktor Jusjtjenko syftade till att åstadkomma ett så nära samarbete med väst som möjligt.

Ett medlemskap i Europeiska unionen har varit ett långsiktigt mål, och redan i juni 1994 undertecknades ett partnerskaps- och samarbetsavtal med EU. Landet är medlem i världshandelsorganisationen WTO och före detta presidenten Jusjtjenko hade även planer på medlemskap i förvarsalliansen NATO, vilket dock var mer kontroversiellt på grund av mycket svagt folkligt stöd.

Bland de västeuropeiska länderna har framförallt Tyskland täta förbindelser med Ukraina, inte minst på det ekonomiska området. USA uppfattas allmänt som Ukrainas viktigaste politiska samarbetspartner. Kontakterna mellan länderna är täta och Ukraina är efter Israel och Egypten det land som får mest bistånd från USA. Ukraina har också ett särskilt förhållande till Kanada som har den största kolonin av ukrainare utomlands, cirka 1,5 miljoner.

Ukrainas förhållande till sina centraleuropeiska grannar är i allmänhet gott. Enda undantaget har varit Rumänien som har gjort anspråk på vissa sjöområden I Ukraina. Av ekonomiska skäl pågår det en utvidgning av samarbete med Turkiet och länderna kring Svarta havet och Iran.[24]

I sitt installationstal som president 23 februari 2010 sade Viktor Janukovytj att han betraktar Ukraina som en europeisk alliansfri stat och att han vill att detta ska vara grunden för den ukrainska utrikespolitiken. Han sade att han vill se Ukraina "...som en bro mellan öst och väst och samtidigt en integrerad del av både Europa och det forna Sovjetunionen kommer Ukraina att välja en utrikespolitik som låter vårt land dra maximal nytta av jämställda och ömsesidigt gynnsamma relationer med Ryska federationen, EU, USA och andra länder som påverkar världslägets utveckling". Hans första utlandsresa som president gick till Bryssel, först därefter fortsatte han till Moskva.[25]

Presidentvalet 2004[redigera | redigera wikitext]

Presidentvalet i Ukraina ägde rum i november 2004. Valets huvudkandidater var den då sittande premiärminister Viktor Janukovytj och oppositionsledaren samt tidigare premiärminister Viktor Jusjtjenko. Presidentvalet hölls i en laddad atmosfär med anklagelser om valfusk. Jusjtjenko ansåg sig dessutom ha blivit utsatt för förgiftning.

När valresultaten offentliggjordes den 23 november stod Janukovytj som segare, men Jusjtjenko och hans anhängare, tillsammans med flera internationella valobservatörer, fördömde valet som riggat. Detta ledde till en allvarligare politisk kris, och utlöste den orangea revolutionen, den serie av demonstrationer och politiska händelser som ägde rum mellan november 2004 och januari 2005 som ett direkt efterspel till presidentvalet. I flera av norra och västra Ukrainas städer, främst i huvudstaden Kiev, var det omfattande protester med krav på omval. De ville se ett regimskifte från de som styrt landet sedan Sovjetunionens fall 1991, och krävde ökad demokrati och frihet samt större oberoende från Ryssland. I de östra och södra delarna av landet hade Janukovytj stöd av befolkningen, som där anordnade motdemonstrationer till förmån för Janukovytj. Efter utdragna demonstrationer genomfördes omval den 26 december där Jusjtjenko fick 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44 %. Jusjtjenko blev landets tredje president den 23 januari 2005.

Efter de politiska omvälvningarna 2004 återkom förre premiärministern Viktor Janukovytj som ledare för oppositionen med sitt Regionernas parti, som hade varit en del av alliansen För ett enat Ukraina. Nyvalet till parlamentet 2005 vanns av Jusjtjenkos allians, som utsåg Julia Tymosjenko till premiärminister. Hon avskedades i september 2005 på grund av ”samarbetssvårigheter”. Bland annat hade hon anklagat kretsen runt presidenten för korruption.

Parlamentsvalet 26 mars 2006[redigera | redigera wikitext]

I det ukrainska parlamentsvalet 26 mars 2006 fick Regionernas parti ledd av Jusjtjenko ärkerival Viktor Janukovytj drygt 30 % av rösterna och tillsammans med ett antal småpartier majoritet sedan socialisterna bytt sida. Janukovytj utsågs till premiärminister den 3 augusti 2006. Presidenten och premiärministern var oeniga om det mesta och krisen förvärrades i slutet av april 2007. Janukovytj var premiärminister fram till valet 30 september 2007.

Parlamentsvalet 30 september 2007[redigera | redigera wikitext]

I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris när president Jusjtjenko upplöste parlamentet och avsåg att hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet. I parlamentet hade dåvarande premiärministern Janukovytjs allierade majoriteten. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Läget blev akut när Jusjtjenko avsatte riksåklagaren Svjatoslav Piskun med ett dekret, varpå inrikesminister Vasyl Tsusjko satte in Berkutstyrkan för att skydda riksåklagaren och dennes kansli. Vasyl Tsusjko drabbades av en hjärtinfarkt den 30 maj efter att Jusjtjenko hade tillsatt en brottsutredning mot honom. Dagen efter påstod Tsusjko att han hade blivit förgiftad. Han sade sig veta vem som förgiftat honom och varför och att teorin skulle offentliggöras ifall han inte överlevde. Myndigheterna avfärdade uppgifterna som rykten.[26][27]

Krisen fördjupades ytterligare då runt 2 000 man ur inrikesdepartementets trupper, som även hade stöttat Jusjtjenko under Orangea revolutionen 2004, försökte tåga mot Kiev inför ett krismöte mellan president Jusjtjenko och premiärminister Viktor Janukovytj. Detta skedde på order av befälhavaren Oleksandr Kichtenko, lojal med president Jusjtjenko. Inrikesdepartementets lojalitet var dock splittrad mellan konfliktens huvudpersoner; Jusjtjenko som tog befälet över departementets trupper med ett dekret, medan Janukovytj hade kontroll över polisen och specialstyrkan Berkut. Båda sidor gjorde försonliga uttalanden medan ledarna till sist möttes och efter långvariga förhandlingar kom fram till en kompromiss enligt vilken det blev nyval 30 september 2007. Resultatet av valet blev att Julia Tymosjenko tog över posten som premiärminister.[28]

Parlamentets sammansättning efter valet

Den parlamentariska krisen 2008[redigera | redigera wikitext]

Bakgrunden till den parlamentariska krisen var kriget i Sydossetien. President Jusjtjenko tog omedelbart ställning för Georgien och sin nära allierade Micheil Saakasjvili. Premiärminister Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandsförbundet, med en tidigare image av västvänlighet, stoppade en parlamentsresolution som var kritisk mot Ryssland. Den proryska oppositionen med Regionernas parti i spetsen hade med stöd av Fäderneslandsförbundet även inskränkt presidentens maktbefogenheter, vilket ledde till regeringskrisen då de två regerande blocken inte längre kunde sitta i samma regering.[29]

President Viktor Jusjtjenko beslutade att upplösa och utlysa nyval. Valdatum sattes till den 7 december 2008, men en domstol fryste beslutet efter ett överklagande från Julia Tymosjenkos sida. Enligt yrkandet hade presidenten inte rätt att upplösa parlamentet mindre än ett år efter dess tillträde. Efter domstolens besked lämnade president Viktor Jusjtjenkos parti, Vårt Ukraina, ett eget överklagande.[29][30] Krisen fick sin lösning 9 december då de båda rivalerna president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock och premiärminister Julia Tymosjenkos block enades om att bilda en ny koalitionsregering. Narodna Partija, det ukrainska folkpartiet, ingick också i regeringen och dess ledare Volodymyr Lytvyn blev parlamentets talman.[31]

Presidentvalet 2010[redigera | redigera wikitext]

Den tidigare premiärminister Viktor Janukovytj vann valet. Han fick i andra valomgången 48,95 procent av rösterna mot 45,47 procent för premiärminister Julia Tymosjenko.[32]

Janukovytj övertog presidentposten från Viktor Jusjtjenko den 23 februari 2010.[33] Tymosjenko var fortfarande premiärminister, men med en bräcklig majoritet i parlamentet.[34]

Efter flera veckors arbete lyckades Janukovytj skapa ett parlamentariskt underlag för att avsätta Tymosjenko. Parlamentet antog 3 mars en misstroendeförklaring mot Tymosjenko. Därmed tvingades hon och hennes regering avgå 4 mars. Förslaget om misstroendeförklaring lades fram av Janukovytjs parti Regionernas parti, och 243 av de 450 parlamentsledamöterna röstade ja till förslaget. Tymosjenkos före detta vice premiärminister Oleksandr Turtjynov utnämndes till expeditionsministär tills en ny regering kunde bildas.[35] Janukovytj parti Regionernas parti förhandlade med flera andra partier i parlamentet och fick stöd av kommunisterna, Litvinblocket och flera avhoppare från Jusjtjenkos koalitionspartier. Därför fick Janukovytj en majoritet bakom sig i parlamentet.[36]

Janukovytj namngav under förhandlingerna sina kandidater, och slutligen blev den ryskfödde förre finansministern Mykola Azarov utnämnd till premiärminister den 11 mars. Regionernas parti kom sedan att tvingas regera i koalition.[37]

Euromajdan och Krimkrisen[redigera | redigera wikitext]

Euromajdan i Kiev.

Euromajdan var en serie protestaktioner som inleddes 21 november 2013, främst på Majdan Nezalezjnosti och flera officiella byggnader i huvudstaden i Kiev. Protesterna förorsakades av det uteblivna samarbetsavtalet mellan Ukraina och EU vilket hade väntats ge ett större oberoende från Ryssland. På söndagarna, 1 och 8 december, samlades några hundratusende demonstranter, övriga dagar några tusen. Natten mellan 10 och 11 december försökte regimen utan framgång rensa området från demonstranter.

Under januari och februari eskalerade konflikten, och målet förändrades successivt från allmänt missnöje till krav på Janukovytj-regimens avgång. Det hela nådde sin kulmen 22/23 februari, efter våldsamma gatukravaller och ett stort antal dödade. Förändrade styrkeförhållanden i landets parlament gjorde att ett antal lagar och reformer kunde drivas igenom, Viktor Janukovytj fråntas presidentmakten och landet återgå till 2004 års författning (ändrad 2010 under Janukovytj regeringstid).[38]

Därefter skedde motreaktioner från främst rysktalande ukrainare i delar av östra och södra Ukraina. Här hade Janukovytj sin politiska bas, och många av hans anhängare vägrade acceptera den nya regimens legitimitet. Sista veckan i februari skedde ett lokalt maktövertagande i Autonoma republiken Krim, där beväpnade grupper belägrade det lokala parlamentet varefter en prorysk premiärminister tillsattes. Han utlyste en folkomröstning om ökat självstyre, uttalade regimens vilja att ansluta Krim till Ryssland samt lät stoppa en ukrainskspråkig TV-kanals (1+1) sändningar på Krim.

Samtidigt stärke Ryska federationen sin militära närvaro på Krim, i strid mot gällande avtal. Den ryska svartahavsflottan utförde i början av mars blockad mot den ukrainska flottan på halvön. De ryska aktiviteterna på Krim ledde till starka internationella reaktioner, samtidigt som den nya regimen i Kiev i början av mars[39] förberedde Ukrainas tidigare uppskjutna associationsavtal med EU.

Krims parlament deklarerade Krims självständighet 11 mars 2014, som ett led mot den kontroversiella folkomröstningen om Krims framtid.[40] En vecka senare anslöts hela halvön – trots internationella protester – till Ryska federationen.

Presidentvalet 2014[redigera | redigera wikitext]

Petro Porosjenko vann 2014 års presidentval där han fick 54,70% av rösterna vilket innebar en absolut majoritet och därför inget behov av en andra valomgång. Valets tvåa var Julia Tymosjenko med 12,81% av rösterna. Han vann i samtliga valdistrikt där val kunde genomföras, utom i ett i Charkiv oblast där Mychajlo Dobkin fick flest röster.

Ukrainas valkommission beräknade att 55,33 procent av de röstberättigade deltog i valet. I två av landets regioner (Donetsk oblast och Luhansk oblast) kunde endast 20 procent av vallokalerna hålla öppna, på grund av våld och hot om våld från proryska separatister. På Krim kunde valet inte genomföras alls, eftersom halvön annekterats av Ryska federationen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Ukrainas oblast

Ukraina är indelat i 25 oblast och en autonom republik. Oblasten är i sin tur uppdelade i rajoner. Krim deklarerade sin självständighet 11 mars 2014 och annekterades en vecka senare av Ryska federationen, men detta är ännu inte internationellt erkänt[41].

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Engelskspråkig karta över Ukraina med politisk indelning.

Ukraina är Europas näst största land, efter Ryssland. Det gränsar till Ryssland i öst, Vitryssland i norr samt Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien och Moldavien i väst. I söder har landet kust mot Svarta havet. I sydväst bildar Donaudeltat gräns mot Rumänien.

Det ukrainska landskapet är mestadels ett platt, fruktbart slättland och högland som delas upp av många floder, så som Dnepr (ukrainska: Dnipro), Donets, Dnestr (Dnister) och Bug (Buh), som rinner söderut och mynnar i Svarta havet eller det mindre Azovska havet i söder. Ukraina är ett bördigt land med svartjord och många floder, och är således en viktig jordbruksexportör för övriga Europa. Mot Vitryssland finns skogsmarker. De enda bergsområdena är Karpaterna i väst som når upp till 2 061 meter över havet vid dess topp (Hoverla), samt de mindre JajlabergenKrims sydkust mot Svarta havet i söder. Den viktigaste floden är Dnepr (Dnipro) som rinner genom landet från norr till söder, där den mynnar i Svarta havet vid Cherson strax norr om Krimhalvön.

Ukraina har för det mesta ett tempererat kontinentalklimat, men snarare med medelhavsklimat längs Krims sydkust i söder. Nederbörden är ojämnt fördelad, med mest i väst och norr, och mindre i öst och sydöst. Vintertemperaturen varierar från kyligt vid Svarta havet till kallt i inlandet. Somrarna är varma över största delen av landet, men i regel med mer värme i syd.

Under Sovjettiden var Ukraina de höga kommunistledarnas semesterparadis; det är medelhavsklimat vid Svarta havet, om än vintrarna är kallare. Populära turistmål är Lviv, Kiev, Odessa och Krim med dess riviera. Ukraina kräver inte visum längre (från 1 januari 2008) för turistbesök[42], vilket gör landet mer attraktivt för turister från Västeuropa.

Ukraina drabbas normalt inte av jordbävningar och naturkatastrofer är sällsynta. Skogsbränder kan förekomma i östra och södra Ukraina under de varmaste sommarmånaderna juli och augusti. Risk för snöskred kan finnas i Karpaterna på vintern. Översvämningar förekommer i synnerhet på våren.

Krim[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Krim

Halvön Krim ligger i norra delen av Svarta havet. Området erövrades från Bysans år 988. När Ukraina hade koloniserats av Ryska Imperiets Katarina II, erövrades Krim från det Osmanska riket. Krim blev 1954 en del av Ukrainska SSR enligt ett dekret från Sovjetunionens högsta sovjet, på grund av geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina. Överlåtelsen presenterades av sovjetledaren Nikita Chrusjtjov, som själv var från Ukraina. Det presenterades som en gåva till landet på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654, då kosackstaten begärde beskydd av Moskovitiska imperiet för att undgå förföljelserna från polska katoliker och herremän.[källa behövs]

I Sevastopol på Krim hyrde Ryssland fram till 2014 mark för sin Svartahavsflotta, i en bas som tidigare var sovjetisk. Förekomsten av en rysk militärbas på ukrainskt territorium var efter den ukrainska självständigheten 1991 en källa till ständiga konflikter mellan ukrainarna och ryssarna.

Se även: Krimkrisen 2014

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Ukrainas ekonomi

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ukraina är ett medelinkomstland. Ukraina hade en bruttonationalprodukt 2007 på 390,6 miljarder USA-dollar. BNP per capita var 8 441 dollar år 2007. Omkring 3 procent av befolkningen var arbetslösa år 2007, men den siffran steg till drygt 10 procent år 2009.[43] På senare år har korruptionen samt brottsligheten minskat lavinartat.[källa behövs]

Bortsett från jordbruket, som producerar spannmål, sockerbetor, solrosfrön, grönsaker, kött och mjölk, finns även rika naturtillgångar av blan annat vatten, järn, mangan, titan, kvicksilver, svavel, kaliumkarbonat, kaolin och kalk. Inom industrin märks produktion av kol, elkraft, maskiner, metaller, kemikalier och livsmedel (framför allt socker).

Under sovjettiden var Ukraina ett viktigt ekonomiskt område, både industriellt och agrart (Ukraina blev omnämnt som "Sovjets kornbod"). Sovjetmakten byggde upp industrin – särskilt vapenindustrin – men självständigheten innebar en svår omställning, och flera större företag tvangs läggas ner. Ukraina hade då inte längre tillgång till Sovjetunionens olja, och man hade inte samma ekonomiska förutsättningar att utveckla nya flygplan av märket Antonov. Motortillverkaren Motor Sich finns också i landet. Läget förbättrades en bit in på 1990-talet.

I dag är landet avhängigt Ryssland när det gäller energitillgångar, speciellt naturgas. Många strukturella reformer har gjort den ukrainska ekonomin sårbar för yttre påverkningar. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 infördes en marknadsstyrd prissättning av de flesta varor, samtidigt som regeringen lade fram flera lagförslag för privatisering av statliga företag. Omfattande motstånd mot dessa ändringar bland politikerna hindrade emellertid dessa förslag från att bli genomförda. Detta ledde till att industriproduktionen 1999 mättes till 40 % av vad den varit 1991. En släpphänt pengapolitik ledde till att inflationen utvecklades till hyperinflation i slutet av 1993.

År 2003 levde uppskattningsvis 29 % av befolkningen i fattigdom och under existensminimum, vilket motsvarar cirka 700 svenska kronor per månad. I april 2007 var medellönen per månad i Ukraina 1224 hryvnja, vilket motsvarar ungefär 1675 svenska kronor. Mest tjänar man i Kiev, där medellönen ligger på 2040 hryvnja (motsvarande 2792 kronor). I övrigt är det i de östliga och till majoriteten rysktalande områdena som de högsta medellönerna finns. De lägsta medellönerna har den västliga delen av landet, och allra lägst i Ternopil oblast. De trånga levnadsvillkoren har gjort att 4-5 miljoner ukrainare har emigrerat.[44][45]

År 2000 visade bruttonationalprodukten en tillväxt i exporten på 6 %. Detta var den förste registrerade tillväxten sedan självständigheten 1991. Samtidigt växte industriproduktionen med 13 %. Denna tillväxt fortsatte 2001, då BNP ökade med 9 % och industriproduktionen med över 14 %.

2005–2009[redigera | redigera wikitext]

Under november 2008 blev Ukrainas ekonomi hårt drabbat av den globala finanskrisen. Problemen för den hårt trängda ekonomin blev akuta, i synnerhet för landets banksystem, eftersom världsmarknadspriset på landets främsta exportvara stål fallit samtidigt som kreditmarknaden hamnat i kris. IMF beviljade då Ukraina ett lån på 16,4 miljarder dollar (motsvarande 127 miljarder kronor). Pengarna behövdes för att stabilisera landets ekonomi och dess finanssektor, som skakats av den globala finanskrisen. IMF hoppades att den tvååriga plan som upprättats tillsammans med Ukraina skulle begränsa inflationen och rädda vacklande banker.[46]

Från 2010[redigera | redigera wikitext]

Jordbruket är fortsatt en av Ukrainas viktigaste näringar. Man är bland annat världens största producent av solrosfrö, (9,6 miljoner ton, 2013[47]) och man är även stor producent av linfrö och sojabönor. Alla tre används i hög grad till naturoljeproduktion.

I samband med oroligheterna i Ukraina 2013/2014 rasade landets import med 20 procent under de första fyra månader av 2014, jämfört med samma period året innan. För bilimporten var nedgången 70 procent i april jämfört med samma månad 2013, medan livsmedelsimporten samtidigt rasade med 34 procent. Ukrainas köpkraft minskade drastiskt till följd av den politiska turbulensen, som bland annat medfört att den ukrainska valutan, hryvnjan, tappat en tredjedel av sitt värde. Exporten föll med 8,4 procent under samma period. Sammantaget decimerades Ukrainas underskott i bytesbalansen krympte till 442 miljoner dollar, från 4,2 miljarder dollar ett år tidigare.[48]

Koncentrerat ägande[redigera | redigera wikitext]

Ukrainas näringsliv styrs i stor utsträckning av ett fåtal entreprenörer och deras familjer – "oligarkerna". Maktkoncentrationen inom det ukrainska näringslivet anses förhindra ett effektivt reformerande och moderniserande av landets ekonomi. Det koncentrerade ägandet av etermedierna anses bidra till en styrd opinionsbildning.[49]

Transporter[redigera | redigera wikitext]

Det totala vägnätet i Ukraina omfattar 273 700 kilometer, varav 170 000 kilometer klassas som nationella vägar. Biltätheten i Ukraina är ganska låg, men håller på att växa sig allt starkare. Ukraina kan från 2008 besökas av svenskar utan visum. Till skillnad från i Ryssland gäller svensk bilförsäkring i Ukraina.

Persontransporter görs fortfarande kollektivt av merparten. Järnvägsnätet har idag totalt 22 200 kilometer bana. Det är även järnvägen som är den viktigaste godstransportvägen. Ukraina har samma breda spårvidd som Ryssland och andra före detta sovjetstater. Tunnelbana finns i Charkiv, Dnipropetrovsk, Donetsk, Kiev, Kryvyj Rih.

Rörledningar för olja och gas går från Ryssland via Ukraina till övriga Europa. Totalt finns det i Ukraina cirka 4 400 kilometer vattenvägar i form av floder och kanaler. Dnepr är den viktigaste vattenvägen för transport i landet. Det finns flera hamnar i landet, bland annat i Odessa, Sevastopol, Mykolajiv, Cherson, Kertj och Mariupil. Det finns även internationella flygplatser i Kiev, Simferopol och Odesa.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Sankt Mikaels katedral i Kiev.

Befolkning[redigera | redigera wikitext]

Räknat efter folkmängd är Ukraina nummer sex i Europa med 46,71 miljoner invånare (beräknat juli 2006).

En ukrainsk minoritet som utgörs av cirka 300 000 personer bor i grannlandet Rumänien och befolkar huvudsakligen samhällen som ligger i norra Rumänien.[50] Dock väljer flera ukrainare i Rumänien att själva kalla sig för "rumäner" i folkräkningarna. Ryssland har också en stor ukrainsk minoritet.

Ukraina har en rumänsk minoritet vilka främst bor i Bukovina (ett område som var en del av Rumänien, men som efter andra världskriget kriget delades upp och i Bukovina förblev rumäner kvar, liksom i staden Tjernivtsi). Rumänerna i Bukovina är till antalet 180 000 rumänsktalande.[källa behövs]

I västra Ukraina som hörde till Polen före andra världskriget bor 145 000 polacker.[51]

I landet finns åtta miljoner ryskspråkiga, mest koncentrerat till östra Ukraina, på östra sidan av floden Dnepr samt i söder/sydöst.[källa behövs]Romerna är en minoritet i Ukraina och utgörs enligt oberoende uppskattningar av cirka 400 000.[52]

De största etniska grupperna (enligt folkräkningen år 2001) är ukrainare (77,8 % av befolkningen) och ryssar (17,3 %); bland mindre grupper finns rumäner (0,8 %), vitryssar (0,6 %), krimtatarer (0,5 %), bulgarer (0,4 %), ungrare (0,3 %), polacker (0,3 %), judar (0,2 %), armenier (0,2 %), greker (0,2 %) och tatarer (0,2 %).

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningen i Ukraina minskar med mellan 0,3 och 0,6 % per år, till följd av låg fertilitet, betydlig emigration och hög dödlighet (alkoholism, HIV/AIDS, tuberkulos). Medellivslängden är låg, 62 år för män och 75 år för kvinnor. Även spädbarnsdödligheten är ovanligt hög jämfört med andra länder, vilket i kombination med den låga nativiteten kan leda till demografiska problem i framtiden.[44] Mellan två och tre miljoner ukrainska medborgare arbetar som säsongsarbetare i Västeuropa och Ryssland. De skickar pengar hem till sina familjer i Ukraina och bidrar därmed till en betydlig ökning av köpkraften i landet.[18]

Större städer[redigera | redigera wikitext]

De viktigaste städerna är Kiev (2,6 miljoner invånare 2005), Charkiv (1,4 miljoner 2004), Odesa (1,1 miljoner), Dnipropetrovsk (1 miljon) och Donetsk (969 700). Av befolkningen bodde år 2005 ungefär 68 % i städer.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Officiellt språk är det östslaviska språket ukrainska, som är modersmål för 67,5 % av befolkningen. Ryska är modersmål för 29,6 % av befolkningen, och det är framför allt de östra och södra delarna av landet som är ryskspråkiga; bland mindre språk märks polska, vitryska, bulgariska, rumänska och grekiska.

Ukrainas ryskspråkiga är den största befolkningsgrupp i Europa som på nationell nivå saknar språkliga rättigheter. Denna situation ska dock ses i ljuset av den starka position som ryska språket fortfarande har inom ukrainska massmedier och förlagsväsen. Sedan 2012 har ryska status som officiellt språk på regional nivå.[53] Vid samma tid var upp till 4 av 5 försålda böcker i landet, de flesta av de nationella dagstidningarna samt majoriteten av TV-programmen på ryska.[54] Språksituationen inom det ukrainska samhällslivet kan i viss mån jämföras med förhållandet mellan spanska och katalanska i Katalonien; där kontrasteras spanskans starka eller dominerande ställning inom film, dagstidningar och förlagsväsen mot katalanskans roll som officiellt språk inom administrationen.

Ingen (förutom Vitryssland) av de före detta "sovjetiska delrepublikerna" har haft så stora odds mot att kunna bygga en nationell identitet. I landet står politiska tendenser mot varandra, och man har en språksituation som på lång sikt är svår att förutse. Ukraina har den största etniska minoriteten av alla "dotterstaterna" till Sovjetunionen. Vid folkräkningen 2001 deklarerade sig 8,5 miljoner ukrainare sig som etniska ryssar – förutom de 5,5 miljoner övriga ukrainare som sa sig ha ryska som modersmål. Sedan 2012 har städer och regioner i sydöstra delen av landet infört ryska som regionalt språk; samtidigt är ukrainska "på papperet" (= i författningen) landets enda officiella språk. Många ukrainare ser inte heller ryska som ett "minoritetsspråk", eftersom syftet med landets författning och språklag är att motverka 300 års förryskning av samhället.[55]

En opinionsundersökning från 2000 sa att drygt 50 procent av de ryskspråkiga ukrainarna inte motsade sig en expansion av ukrainska språket i olika samhällssektorer. Däremot visade undersökningen stora skillnader i åsikter mellan ryskspråkiga i olika delar av landet.[55]

Stora delar av det ukrainska samhället har dominerats av det ryska språket – även i västra Ukraina. Det gäller affärslivet, populära böcker och populärvetenskap, dagstidningar, privatägda TV-stationer, biograffilm och musik. Detta har skapat en ständig tvåspråkighet i stora delar av landet. Dessutom har likheterna mellan de ukrainska och ryska språken lett till en utveckling av blandspråket surzjyk.[55]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Majoriteten av ukrainarna tillhör någon av de tre ukrainska ortodoxa kyrkorna:

8 procent av befolkningen, huvudsakligen hemmahörande i den västra (tidigare polskkontrollerade) delen av landet, är katoliker tillhörande Grekisk-katolska kyrkan (unitarerna), Romersk-katolska kyrkan eller Rutenska bysantinska katolska kyrkan i Karpaterna. Rysk-ortodoxa gammalrituella kyrkan finns också i landet.

Drygt 2 procent av befolkningen är protestanter. Den största protestantiska kyrkan är Ukrainas evangeliska baptistunion, med över 150 000 medlemmar och omkring 3 000 pastorer. Näst störst är pingstunionen Ukrainias kyrka för evangelisk tro med 110 000 medlemmar i över 1 500 församlingar.[56] Men det finns även flera andra pingstgrupper och bibelskolor drivna av dem, som Lvivs teologiska seminarium och Kievs bibelinstitut. Den samlade pingströrelsen i Ukraina har över 300 000 medlemmar i över 3 000 lokala församlingar.

I Ukraina finns även kalvinister, lutheraner, metodister, sjundedagsadventister och mormoner.

1,7 procent av befolkningen är sunnimuslimer, medan 300 000 av dem är krimtatarer.

Mindre grupper judar, buddhister och Hare Krishna-troende finns även i landet. Hasidismen är en gammal judisk riktning som har historiska rötter i 1700-talets Rutenien.

I Ukraina finns även en stor grupp ateister.

Kultur och samhällsliv[redigera | redigera wikitext]

Ukrainsk litteratur[redigera | redigera wikitext]

I furstestaten Kievrus (Kievriket) etablerades kristendomen 988 och med den områdets tidigaste litteratur. Den äldsta ukrainska litteraturen var kristna predikningar, helgonlegender och historiska verk som översattes från grekiska till östslavernas gemensamma skriftspråk kyrkoslaviska. Den senare uppdelningen i ukrainska, vitryska och ryska språk hade då ännu inte inletts, så tidig ukrainsk litteratur var i princip samma som tidig rysk litteratur.[57]

Denna språkliga enhet bröts i och med mongolernas och tatarernas maktövertagande på 1200-talet. Större delen av dagens Ukraina hamnade därefter under litauisk och polsk överhöghet, vilket drev på det lokala språkets egenart. 1632 grundades en ortodox akademi i Kiev, som motvikt mot de polska och katolska influenserna från väster. När Moskva på 1700-talet tog över makten över centrala Ukraina, kom den akademin att samarbeta med teologer och andra skriftlärda från Ryssland.[57]

1798 trycktes i Sankt Petersburg det första verket inom modern ukrainsk litteratur – de första delarna av Ivan Petrovytj Kotljarevskyjs Enejida. Den här burleska berättelsen på vers travesterade på samma gång Vergilius Aeneiden och skildrade Ukrainas historia. Verket uppmärksammade den nya ryska provinsens egna kultur, vilket ledde till att det spreds olika samlingar med "lillryska" visor och berättelser. En del ukrainska författare – exempelvis Nikolaj Gogol (ukrainska: Mykola Hohol) – skrev på ryska, medan andra växlade mellan ryska och ukrainska. Den förste realistiske berättaren på ukrainska var Osnovjanenko, pseudonym för Hryhorij Kvitka, vars populära pjäser bland annat inspirerade Gogol till hans Revisorn.[57]

Den store romantiske nationalskalden var Taras Sjevtjenko, och han bidrog till att skapa ett ukrainskt nationalmedvetande. Hans poesi fick en med tiden allt mer politisk och samhällskritisk inriktning, och han drabbades av en långvarig förvisning till Sibirien. Marko Vovtjok blev känd även i utlandet för sina landsbygdsberättelser; Gustave Flaubert översatte en av hennes romaner till franska.[57]

Under andra hälften av århundradet var 1800-talsrealisten Ivan Franko portalfigur inom det ukrainska kulturlivet. Han skrev både politiska och litteraturvetenskapliga verk, historiska romaner och dramatik och översatte bland annat Ibsen till ukrainska. Sekelskiftesmodernismen representerades av Mychajlo Kotsiubynskyj, och bland modernisterna var Lesia Ukrajinka en populär poet. I Ukrajinkas Kassandra jämförs Ukrainas tragiska historia med trojanska kriget.[57]

Efter första världskriget delades de ukrainska områdena mellan väst och öst. I de västliga, galiziska delarna (som anslutits till det återupprättade Polen) kunde den ukrainska kulturen åtnjuta en viss frihet. I det sovjetiska Ukraina blev dock snart den ukrainska kulturen hårt styrd från Moskva. Bland de poeter som accepterades under den nya regimen fanns Pavlo Tytjina, och han tilldelades både ordnar och höga poster i kulturlivet. På 1970-talet kom nya signaler, där man försökter förena nationell och europeisk kultur. Ukrainska hästar över Paris (textsamling, på svenska 1987) presenterade ett urval av de nya författarna Lina Kostenko och Ivan Dratj.[57]

Efter 1991 års självständighet kom en ny generation författare, med friare texter. Redan i slutet av 1980-talet hade en undergroundlitteratur etablerats, med namn som Jurij Andruchovytj (lyrik, romaner och essäer) och Oksana Zabuzjko (bland annat den feministiska klassikern Fältstudier i ukrainskt sex, 1996). 2005 års En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka beskrev de olika konsekvenser av omställningen till en kapitalistisk livsstil.[57]

Massmedier[redigera | redigera wikitext]

Tidningar
Huvudartikel: Tidningar i Ukraina

Det som idag är Ukraina hade fram till 1820-talet endast tidningar utgivna med bas i Ryssland (på ryska) och Österrike-Ungern (på tyska). 1819 grundades den ryskspråkiga Charkovskije Izvestija, som den första lokaltidningen. I västra Ukraina startades efter 1830 flera olika tidskrifter och tidningar tryckta på ukrainska, inklusive dagstidningen Zorja Halytska. Den ukrainska pressen sammankopplades med olika ukrainska frihetsrörelser, vilket 1863 ledde till ett förbud mot all utgivning på det ukrainska språket. Efter Ryska revolutionen 1905 tidningar på ukrainska återigen tryckas, vilket påverkade den nationella frigörelsen 1918. Bolsjevikerna stödde fram till 1927 en "ukrainisering" av pressen, vilket därefter vändes i sin motsats. Under den sovjetiska tiden stod Ukrainas massmedier helt under kommunistpartiets kontroll.[58]

1992 antogs en lag om pressfrihet, och därefter har Ukrainas medielandskap upplevt drastiska förändringar. 1996 utkom i landet 44 dagstidningar, och majoriteten av de störretidningarna är fortfarande 2012 tryckta på ryska.[54] 1999 var de regeringsstödda Fakty i Kommentarii och Segodnja de största dagstidningarna, var och en tryckta i över 1,1 miljoner exemplar. De viktigaste vänsterpolitiska tidningarna var då Silski Visti (tryckt på ukrainska) och Tovarisjtj. Komsomolskaja Pravda och Argumenty i Fakty är två av de stora ryska (med ägare i Ryska federationen) tidningarna som etablerats i landet, kompletterade med bilagor med lokalt ukrainskt material.[58]

Radio och TV

1926 startades de första radiosändningarna i Ukraina. TV började sända 1952. Av tre nationella TV-kanaler tillhör två det statliga bolaget Ukrainska Derzjavna Teleradiokompanija. Därutöver finns privata TV-bolag som Inter, Kanal 1+1 och Studija 1+1, samt ett nät av regionala TV-bolag. 2012 belades drygt hälften av sändningstiden på de stora TV-kanalerna av program på ryska.[54] Däremot har flera ryska tv-kanaler tagits bort från utbudet hos de större leverantörerna av kabel-TV i samband med den censur som konflikterna 2014 har skapad.

Dagens radioutbud är i hög grad kommersialiserat.[58] I landet fanns år 2000 889 radio- och 456 TV-mottagare per 1 000 invånare.[58]

Nyhetsbyråer

Ukraina har en statlig nyhetsbyrå – Ukrinform (grundad 1918, nyetablerad som självständig byrå 1990) – samt flera privatägda.[58] Ukrinform hade 2014 utplacerade medarbetare i Ukraina samt ytterligare elva länder, och byrån sprider nyheter på ukrainska, ryska, engelska samt tyska och spanska.[59]

Privatägda Ukrainian News Agency (www.un.ua) grundades 1993. Man säger sig vara den ledande ukrainska nyhetstjänsten och att man dagligen sprider nyheter till över 10 000 kunder. Byråns nyheter finns på ryska, ukrainska och engelska; man översätter allt sitt material till engelska.[60] Likaså privatägda Unian är trespråkig och har separata webbdomäner för informationen på ukrainska (www.unian.info), ryska (www.unian.net) och engelska (www.unian.info). Man tillhör den företagsgrupp som även äger TV-bolaget 1+1 och tidigare flygbolaget Aerosvit som gick i konkurs 2013.[61] Interfaks-Ukrajina är dotterbolag till den ryska fristående nyhetsbyrån Interfax och har verkat från Kiev sedan 1992.[62]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Efter landets självständighet gjordes reformer i Ukrainas utbildningssystem, som därefter fick en starkare ukrainsk prägel. Under det sovjetiska efterkrigstiden minskade andelen ukrainskspråkiga klasser, och denna utveckling bröts nu tvärt. Idag är grundutbildning på ukrainska obligatorisk, och både ukrainsk historia och ukrainsk litteratur lyfts fram i undervisningen.[63]

Barn har obligatorisk skolplikt från 7 till 15 års ålder. Efter grundskolan finns olika slags gymnasieutbildningar. Förutom det statliga skolsystemet finns numera även ett antal skolor som antingen är privata eller med konfessionell inriktning. Vissa skolor har också undervisning helt eller delvis på minoritetsspråken ryska, polska, ungerska, rumänska och bulgariska. På enstaka orter finns också skolor särskilt för romer.[63]

Mängden högre utbildningsinstitutioner har under senare år ökat, och 2002 fanns 309 tekniska skolor, 59 akademier, 150 institut och 106 universitet. Vid sidan om Kievs universitet finns sedan 1992 en privat högskoleutbildning i staden – Kiev-Mohyla-akademin. En viss internationalisering av undervisningen har skett, och utländska lektorer finns idag på ett stort antal universitet. Högre utbildningen genomförs på ryska och/eller ukrainska, men även engelska används på vissa universitet och akademier.[63]

Sport[redigera | redigera wikitext]

En av de större sporterna i Ukraina är fotboll. På herrelitnivå finns den nationella ligan Premjer-liha. Bland de mer framgångsrika klubbar som ofta deltar i internationella klubblagsturneringarna finns Dynamo Kiev, Sjachtar Donetsk, Dnipro Dnipropetrovsk och Metalist Charkiv.

2012 delade Ukraina värdskapet av europamästerskapet i fotboll för herrar med Polen.

Ukraina är även framgångsrikt inom friidrott. Bland ukrainska friidrottare som vunnit guld i internationella sammanhang (inklusive under den sovjetiska perioden) finns Sergej Bubka, Tamara Press, Anatolij Bondartjuk, Natalija Dobrynska, Inessa Kravets, Valerij Borzov och Olha Saladuha.

Internationella jämförelser[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 152 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2010 131 av 178
Transparency International Korruptionsindex 2010 134 av 178
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 78 av 186

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ukrstat.gov.ua/operativ/operativ2010/ds/kn/kn_e/kn1210_e.html
  2. ^ [a b] http://imf.org/external/pubs/ft/weo/2007/02/weodata/weorept.aspx?sy=2008&ey=2008&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&pr1.x=79&pr1.y=0&c=926&s=PPPGDP,PPPPC&grp=0&a=
  3. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  4. ^ Krimhalvön förklarar sig självständigt - svenska.yle.fi
  5. ^ Chin, Richard (2011) (på engelska). Global Clinical Trials. Elsevier. sid. 345. ISBN 0-12-381537-1. http://books.google.com/?id=owsHh0v-QT4C&pg=PA345&dq=second+largest+European+country+after+%22Russian+federation%22#v=onepage&q=second%20largest%20European%20country%20after%20%22Russian%20federation%22&f=false 
  6. ^ Gray, Richard (18 December 2011). ”Neanderthals built homes with mammoth bones” (på engelska). Daily Telegraph (London). http://www.telegraph.co.uk/science/science-news/8963177/Neanderthals-built-homes-with-mammoth-bones.html. Läst 24 februari 2014. 
  7. ^ Briggs, Helen (2012-05-08): "Mystery of horse taming 'solved' by gene study". Bbc.co.uk. Läst 24 februari 2014. (engelska)
  8. ^ Horsey-aeology, Binary Black Holes, Tracking Red Tides, Fish Re-evolution, Walk Like a Man, Fact or Fiction” (på engelska). Quirks and Quarks Podcast with Bob Macdonald (CBC Radio). 7 March 2009. http://www.cbc.ca/quirks/episode/2009/03/07/horsey-aeology-binary-black-holes-tracking-red-tides-fish-re-evolution-walk-like-a-man-fact-or-ficti/. Läst 24 februari 2014. 
  9. ^ Black Sea Grain (20 January 2012). "Ukraine becomes world's third biggest grain exporter in 2011 – minister" (på engelska). Pressmeddelande. Läst 24 december 2014.
  10. ^ http://www.economist.com/blogs/prospero/2014/02/linguistic-divides
  11. ^ Encyclopedia of Ukraine, Toronto. "Little Russia
  12. ^ Bilinskyj, Volodymyr (2012) (på ukrajinska). Krajina Moskel abo Moskovia. Kyiv: Vyd. imeni Oleny Telihy. ISBN 9789663550169 
  13. ^ Etymolohitjno-Semantytjnyj slovnyk ukrajinskoji movy, Winnipeg, Kanada 1982 (Etymologisk-Semantiskt Ukrainskt lexikon)
  14. ^ Velyka Istorija Ukrajiny, Ivan Tyktor, Lviv-Winnipeg, 1948.
  15. ^ Kyiv Post/Interfax Ukraine, 2010.0128.”Transdniestria not to interfere with Ukrainian-Moldovan border demarcation” http://www.kyivpost.com/news/nation/detail/58289/
  16. ^ Bildkavalkad i Kyiv Post, kyvpost.com/gallery
  17. ^ http://www.levandehistoria.se/forintelsen/fakta/judar_mordas_odessa
  18. ^ [a b] http://www.danskukrainsk.dk/ukraine.htm
  19. ^ http://www.cbc.ca/news/reportsfromabroad/spicer/20070410.html
  20. ^ http://www.stockholmsfria.nu/artikel/80127
  21. ^ http://www.eubusiness.com/news-eu/ukraine-poland.fse
  22. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/dn-rapporterar-live-om-ukrainakrisen/
  23. ^ ”SVT.se, 4 oktober 2007”. http://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22577&a=814404&queryArt549588=valet&sortOrder549588=0&doneSearch=true&sd=22634&from=siteSearch&pageArt549588=86. 
  24. ^ ”Ukraina”. http://home.swipnet.se/svuk/ukraina.htm. 
  25. ^ ”Ukrainas nye president svor eden - svt.se 25 februari 2010”. http://svt.se/2.22584/1.1904900/ukrainas_nye_president_svor_eden?lid=is_search527895&lpos=5&queryArt527895=ukraina&sortOrder527895=0&doneSearch=true&sd=47225&from=siteSearch&pageArt527895=0. 
  26. ^ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=839991&printerfriendly=true
  27. ^ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=840771&printerfriendly=true
  28. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=654297
  29. ^ [a b] http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=823956
  30. ^ ”SVT.se, 11 oktober 2008”. http://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22577&a=1275422&lid=is_search549588&lpos=5&queryArt549588=ukraina&sortOrder549588=0&doneSearch=true&sd=22634&from=siteSearch&pageArt549588=0. 
  31. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=861850
  32. ^ Janukovytj förklaras som segrare i Ukraina - svt.se 10 februari 2010
  33. ^ ”Ny Viktor vid makten i Ukraina - DN 8 februari 2010”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952. 
  34. ^ Ukraina: Valresultatet kommer att ifrågasättas - DN.se 7 februari 2010
  35. ^ ”Ukrainas regering tvingas avgå - svt.se 3 mars 2010”. http://svt.se/2.22584/1.1913476/ukrainas_regering_tvingas_avga&from=rss?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Utrikesnyheter+%28svt.se+-+Utrikesnyheter%29. 
  36. ^ ”Janukovitj tar över i Ukraina - SvD 8 februari 2010”. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/janukovitj-tar-over-i-ukraina_4231141.svd. 
  37. ^ ”Ukrainas nya ledning tar form – Helsingborgs Dagblad. http://hd.se/utrikes/2010/02/21/ukrainas-nya-ledning-tar-form/?from=rss. ] 21 februari 2010]
  38. ^ Forslund, Petter (2014-02-22): " Tungt nederlag för Janukovytj ". Svd.se. Läst 23 februari 2014.
  39. ^ "Association Agreement of Ukraine with EU to be signed in coming days-Merkel". Unian.info, 2014-03-07. Läst 8 mars 2014. (engelska)
  40. ^ Krimhalvön förklarar sig självständigt - svenska.yle.fi
  41. ^ Krimhalvön förklarar sig självständigt - svenska.yle.fi
  42. ^ https://www.mzv.cz/file/1028162/EU___Ukraine_amended.pdf
  43. ^ http://www.indexmundi.com/ukraine/unemployment_rate.html
  44. ^ [a b] Folk och försvar http://web.archive.org/web/20071025012905/http://www.folkochforsvar.se/files/Rapport%20Ukraina%2006.pdf
  45. ^ State Statistics Committee of Ukraine http://www.ukrstat.gov.ua
  46. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=848471
  47. ^ "Ukraine Oilseed Production Seen Climbing to Record by Oil World". Businessweek.com. Läst 31 maj 2014. (engelska)
  48. ^ Ukrainas import rasar - SVT.se
  49. ^ Zaslavska, Maria (2013-02-22): "Colossi With Feet of Clay". Ukrainianweek.com. Läst 30 maj 2014. (engelska)
  50. ^ "The Ukrainians: Engaging the 'Eastern Diaspora'". By Andrew Wilson. (1999). In Charles King, Neil Melvin (Eds.) Nations Abroad. Wesview Press, pp. 103-132. ISBN 0-8133-3738-0
  51. ^ http://2001.ukrcensus.gov.ua/results/general/nationality/
  52. ^ http://www.cilevics.eu/minelres/reports/ukraine/PDF_Roma_of_Ukraine_eng.pdf
  53. ^ Interfax-Ukraine (2012-08-24): "Lytvyn: Program for development of Ukrainian language should be adopted before elections". Kyivpost.com. Läst 15 april 2014. (engelska)
  54. ^ [a b c] Daryna Shevchenko (2012-11-14): "The fight for Ukrainian language". Kyivpost.com. Läst 15 april 2014. (engelska)
  55. ^ [a b c] Besters-Dilger, Juliane (red., 2009): Language Policy and Language Situation in Ukraine, sid. 7ff. Peter Lang, Frankfurt-am-Main. Läst 18 april 2014. (engelska)
  56. ^ Про стан і тенденції розвитку релігійної ситуаціїта державно-церковних відносин в Україні (ukrainska)
  57. ^ [a b c d e f g] "Ukraina: Litteratur". NE.se. Läst 14 april 2014.
  58. ^ [a b c d e] "Ukraina: Massmedier". NE.se. Läst 14 april 2014.
  59. ^ "About UKRINFORM". Ukrinform.ua. Läst 29 maj 2014. (engelska)
  60. ^ "About the agency". Un.ua. Läst 29 maj 2014.
  61. ^ Zaslavska, Maria (2013-02-22): "Colossi With Feet of Clay". Ukrainianweek.com. Läst 29 maj 2014.(engelska)
  62. ^ "About agency". Interfax.com.ua. Läst 29 maj 2014. (engelska)
  63. ^ [a b c] "Ukraina: Utbildning". NE.se. Läst 14 april 2014.

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • BBC:s arkiv:
  1. "Jones: The man who knew too much"
  2. "News - Europe - Ukraine tears down controversial statue".
  3. "Today - Today - Today: Thursday 24 September 2009" (Holodomor)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 49°N 31°Ö / 49°N 31°Ö / 49; 31