Clunyreformen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Clunyreformen och kluniacenserna, en av de viktigaste faktorerna i det västerländska munkväsendets historia. Det djupa religiösa och sedliga förfall, vari västerlandet under den senare karolingiska tiden nedsjönk, framkallade vid 900-talets början en reaktion från flera håll. Viktigast blev den, som fick sin medelpunkt i klostret Cluny i södra Frankrike. Detta grundlades 910 av hertig Vilhelm den fromme av Akvitanien och ställdes från början direkt under påven. Den gamla benediktinregeln upplivades där med någon modifikation; från början gjorde sig även strävan gällande att söka reformerande inverka på kyrkan i dess helhet. Den åskådning, som Clunymunkarna sökte föra till seger, var den gamla kanoniska rättsåskådning, som nästan undanträngts av germanska uppfattningar; de kämpade sålunda för påvens supremati, för celibat o.s.v. Framför allt hävdade de kyrkans frihet från furstemakten och bekämpade med det verksamma slagordet "simoni" allt världsligt ingripande vid andliga platsers tillsättning. Clunyreformen var sålunda ej en enbart asketisk-religiös, utan en medvetet kyrkopolitisk rörelse.

Efter Clunyklostrets förebild reformerades snart en mängd andra benediktinkloster i Frankrike och angränsande länder. Abboterna Berno 910-927, Odo 927-941 och Majolus 954-994 var sällsynt ädla och kraftfulla män, som bragte Clunyreformen till seger i Frankrike och skaffade den inflytande hos Tysklands kejsare. Ännu fanns ingen sammanslutning mellan de olika reformerade klostren. Den monarkiska organisationen av alla klostren under abboten i Cluny genomfördes av Majolus efterträdare Odilo 994-1049, typen för en medeltida munkfurste, en man med europeiskt inflytande. Så uppstod kluniacenskongregationen (icke en ny munkorden). Den vann herravälde även i Spanien och följde snart med normannerna till England; i Italien upptog den de inhemska eremitkolonierna och i Tyskland utbredde den sig; till det medeltid; Sverige nådde den däremot ej (endast till Skåne) När nu Clunymunkar besteg påvestolen (Leo IX, Gregorius VII), var reformens herravälde i kyrkan tryggat, och den medeltida kampen för kyrkans herravälde över den världsliga makten begynte.

Men därmed begynte även kluniacenskongregationens förfall. Dess utomordentliga maktställning och stora rikedom medförde slapphet och vällevnad; dess strängt centraliserade författning motsvarade ej 1100-talets asketiska ideal, och ledningen övergick då till de mera aristokratiskt organiserade cistercienserna och premonstratenserna. Tiggarordnarnas uppkomst under 1200-talet begränsade ännu mera dess inflytande. Reformationen och jesuiterna gjorde slut på dess internationella karaktär, i det att dess kloster helt och hållet inskränktes till Frankrike. Clunyklostret var under ett århundrade i händerna på familjen Guise. 1622 klövs kongregationen i de reformerade och de icke-reformerade kluniacenserna, vilka under ett århundrade (till 1711) utmattade varandra genom ständiga strider. Under 1700-talet sjönk Clunys anseende fullständigt; och genom konstituerande församlingens beslut 1790 upphävdes hela kongregationen.

Källor[redigera | redigera wikitext]