Abbot
- För andra betydelser, se Abbot (olika betydelser).
Abbot är titeln på föreståndaren för ett munkkloster. Namnet kommer av det arameiska ordet abba som betyder fader. Abboten väljs av klostrets munkar och vigs till sitt ämbete. På nunnekloster kallades föreståndrinnan för Abbedissa.
Från början användes ordet endast på kristna kloster, men på svenska har abbot kommit att användas som titel på föreståndare för exempelvis buddhistiska och daoistiska tempel.
Tidigare var det en hederstitel, som ursprungligen gavs åt varje äldre munk, men från 400-talet användes den uteslutande på klostrens föreståndare. Abboten hade rätt att kräva ovillkorlig lydnad av de övriga munkarna på klostret. Till en början fanns det inget krav att abbotarna skulle vara prästvigda vilket ändrades på 500-talet. I och med det sjunde ekumeniska mötet i Nicæa år 787 fick abboten rättighet att tilldela munkarna lägre prästerlig ordination, men de stod fortfarande själva i lydnadsförhållande till stiftets biskop. Med klostrens tilltagande rikedom växte abboternas makt många underkände biskoparnas myndighet och gjorde själva anspråk på biskopliga rättigheter. Abboter med biskoplig värdighet kallades infular-abboter och lydde omedelbart under påven. Deras kloster kallades omedelbara eller befriade och utgjorde med underlydande särskilda abbotstift. I Tyskland och Schweiz fanns till och med furstliga abbotstift till exempel Fulda och S:t Gallen.
Ursprungligen valdes abboten av klostrets munkar och invigdes sedan av biskopen. Inte sällan tog sig sekulära furstar rättigheten att tillsätta abbot. Flera av abbottstiften kom därmed under åttonde och nionde århundraden att hamna i lekmäns händer som förläningar eller andra belöningar. Dessa världsliga abboter, eller "abbotgrevar", kallade abbates comites eller abbates milites, bodde inte på klostret utan tog endast del av klostrens inkomster och lämnade över föreståndareskapet till dekaner och priorer. De rikaste stiften tog många furstar över själva som sina egna eller som så kallade taffelgods, underhållsgods, åt medlemmar av sina familjer. Sekular-abboter kallades de världsliga till skillnad från de religiöst tillsatta så kallade regular-abboterna. Till exempel var Hugo Capet sekular-abbot på Saint-Denis.
I början av det tionde århundradet reformerades klosterväsendet och bruket med sekular-abbottar avskaffades. Bruket återupptogs bland annat i Frankrike under det sextonde århundradet och benämndes Abbé.
Efter reformationen behöll vissa protestantiska stater i Tyskland abbotstiteln åt föreståndarna för forna kloster som efter reformationen blivit förvandlade till skolor och dylikt.
[redigera] Källor
- Abbot i Nordisk familjebok (1:a upplagan, 1876)
