Cisterciensorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cisterciensordens vapen

Cisterciensorden (även Cistercienserorden) är en katolsk klosterorden som grundades 1098 av benediktinmunkar som vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster och ville återgå till de stränga benediktinerreglerna. Cistercienserna räknas som den första klosterorden, i den bemärkelse begreppet senare fått: en centralstyrd organisation omfattande ett flertal kloster. De tidigare benediktinerklostren hade varit tämligen självständiga och saknat en central ordensledning.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Munkarna grundade under ledning av Robert av Molesmes ett kloster kallat Novum Monasterium i ett sankt område kallat Cîteaux, som ligger ganska nära den franska staden Dijon i Burgund. Det är från latiniseringen Cistercium av Cîteaux som klosterorden fått sitt namn.

Framgångarna lät vänta på sig, och orden skall enligt uppgift ha varit nära att utslockna när Bernhard av Clairvaux och trettio andra munkar anlände 1112. Efter detta skedde en snabb utveckling, och inom ett par år hade flera ytterligare kloster grundats, där klostret Clairvaux i Champagne under Bernhards ledning snabbt skulle bli det viktigaste. Senare forskning har dock visat att Stephen Harding hade en viktigare roll än en del av traditionen inom orden velat tillskriva honom

Bernhard av Clairvaux var inte bara en av samtidens största teologer utan också en politiskt mycket inflytelserik man. Vid hans död 1153 hade orden vuxit till 280 kloster, och klostret Clairvaux hade inte mindre än 700 lekbröder och munkar. Det första nunneklostret grundades år 1125 i Tart, beläget i stiftet Langres i nordöstra Frankrike. Även fortsättningsvis skulle nunnorna utgöra ett stort inslag i orden, inte minst genom klostret Port-Royal (senare Port-Royal-des-Champs med en avknoppning i Port-Royal-de-Paris) i parisregionen, där logik, lingvistik och teologisk diskussion kom att utvecklas.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Det kännetecknande för cisterciensorden var just dess stränga observans av Benedikts regel, och framför allt återvändandet till fysiskt arbete, bl.a. jordbruksarbete. För att skapa tid för detta gjorde man sig av med många överflödiga kyrkliga ceremonier. Ordens organisation var en medelväg mellan den helt centraliserade som präglade Cluny, och den mer oberoende hos benediktinerna; varje kloster utgjorde en oberoende enhet, men var ändå underställd ett generalkapitel som samlades årligen i Cîteaux.

I början avstod cistercienserna från alla inkomster från gåvor, tionden och arrenden. Klostren skulle vara självförsörjande via bruk av skog och mark, och utvecklade därför ett system för försäljning av boskap och andra produkter. Denna verksamhet kunde inte skötas enbart av munkarna, vars tid fortfarande till stor del upptogs av bön och religiösa plikter, och därför ingick redan från början lekbröder som en del av orden. Dessa bröder rekryterades från bönderna, och utgjorde en separat del som levde sida vid sida med munkarna, och med sin egen regel för bön och arbete.

I stort sett alla kloster följde en gemensam plan, även om dimensionerna kan variera, med klosterkyrkan som grundval och övriga byggnader arrangerade runt en fyrkantig innergård. Klosteranläggningarna innehöll ofta avancerade tekniska lösningar som system för luftburen värme (s.k. hypokaster) och kanaler för friskt vatten och avlopp. Det har länge hävdats att klostren utgjorde en spridningspunkt för nya tekniker i medeltidens Sverige. Även om denna bild nu börjat bli mer omdiskuterad verkar det ändå sannolikt att vissa kunskaper kommit in via klostren.

Nya kloster bildades uteslutande genom utvandring eller filiation av munkar från ett befintligt kloster. Utvandrade munkar förväntades leva hela sina liv i det nygrundade klostret. Bernhard av Clairvaux hade ett så dominerande inflytande att nästan alla kloster i Syd-, Nord- och Västeuropa kan härleda sitt ursprung till Clairvaux. Moderklostret i Morimond dominerade dock i Östeuropa och det finns även många kloster som härstammade direkt från det ursprungliga klostret i Citeaux och de franska klostren i La Ferté och Pontigny.

Enligt idealet skulle nya kloster främst grundas i obefolkade marker, så att nya områden kultiverades. Till viss del var denna policy driven av nödtvång, då den mesta brukbara odlingsmarken i Västeuropa redan var upptagen. I Sverige verkar detta dock ha varit en undantagsprincip; eftersom de flesta klostren grundades med hjälp av kungliga gåvor finns i stället flertalet i bebyggda trakter eller nära större kommunikationsleder. Ett svenskt kloster som dock anlades i enlighet med orderns principer var Nydala kloster, där mark bröts i jungfrulig bokskog.

Cistercienserna i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Till Sverige kom orden 1143, då Alvastra kloster grundades av munkar från Clairvaux, med stöd av den sverkerska ätten, samtidigt som Nydala kloster grundades vid sjön Rusken på gränsen mellan Finnveden och Njudung i Småland. Dessa två kloster var de 40:e och 41:a dotterklostren till stamklostret i Clairvaux.

Några år senare kom det cistercienser till Lurön i sjön Vänern, men där fann de sig inte tillrätta utan flyttade kort därefter till Lugnås[1] i Kinne härad. Slutligen, efter att en kvinna vid namn Sigrid donerat en förstklassig egendom vid berget Billingens fot i Västergötland, grundlades Varnhems kloster på platsen den 1 maj 1150.

Alla av ordens kloster i Skandinavien med undantag av Herrevads kloster har sitt ursprung i Clairvaux, eller i lokala kloster som i sin tur grundats av munkar eller nunnor från Clairvaux.

Under 1100-talet omvandlades stegvis de tidigare klostren till cistercienskloster, och de var det dominerande inslaget fram till mitten av 1200-talet, då tiggarordnarna började svara bättre mot de andliga behoven. Under reformationen drogs samtliga klosteregendomar in till kronan, och därmed försvann orden helt från Sverige.

Orden idag[redigera | redigera wikitext]

Ordens senare historia utgörs i stort sett av en kamp mot växande inslag av lättade krav, större förlitan på andra inkomstkällor än eget arbete och andra missbruk. Olika reformrörelser gav upphov till ett flertal sidorörelser, där den kanske mest kända är trappistorden.

Internationellt sett gick reformationen och den franska revolutionen hårt åt ordens storlek. Från slutet av 1800-talet skedde dock en viss tillväxt, och idag finns i hela världen ca 100 kloster med ca 4700 munkar och lekbröder, samt ca 100 nunnekloster med totalt ca 3000 nunnor och leksystrar

Munkkloster i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Nunnekloster i Sverige[redigera | redigera wikitext]

  • Askeby kloster, Östergötland, slutet av 1100-talet (dotterkloster till Vreta).
  • Byarums kloster, Småland, grundat 1170/90 (flyttat till Sko kort tid efter 1222).
  • Gudhems kloster, Västergötland, senast 1175.
  • Riseberga kloster, Närke, slutet av 1100-talet (dotterkloster till Vreta).
  • Sko kloster, Uppland, 1220-talet.
  • Solberga kloster, Gotland (dotterkloster till Vreta).
  • Vreta kloster, Östergötland, bör enligt Riksantikvarieämbetet vara Sveriges äldsta kloster, troligen benediktinskt från omkr. 1110, enligt traditionen cistercienskt från 1162.
  • Vårfruberga kloster, Södermanland, cistercienskt omkring 1289.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Anna Götlind: Technology and Religion in Medieval Sweden, Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg 4, Falun 1993.
  1. ^ Varnhembrödernas äldsta historia, vilken skrevs runt 1200 i Vittskövle kloster Skåne. Texten återges nedan. Intressant är att i samma originaltext nämns brödernas verksamhet på två olika sätt. Något direkt och solklart omnämnande av"kloster" för Lurö och Lugnås finns faktiskt inte, endast"conventus". Ordet kan nämligen betyda ordenshus och inte ett slutet kloster. När man flyttat till Varnhem ändras däremot beteckningen till "abbatia" = abbotsdöme. Kan det inte vara så att de tolv bröderna utvandrat från Alvastra, rimligtvis något eller några år efter detta klosters grundande1143, för att uppfylla kungens vilja även i Västergötland. Efter att conventet flyttat runt grundas först i Varnhem ett kloster 1148. Då marken på Lurö donerats av kungen till munkarna bygger man här en grangie.  ÖVERSÄTTNINGEN: "Berättelsen om Vitæscholæ Klosters grundande i "Cimbria" (Jylland). Åt Swercho, Sveriges konung och drottning Wluildis, tillägnades under den helige Bernhard av Clairvauxs tid två ”conventus monachorum” som kommit från samma fädernekloster.Dessa två grundades av abbotar i Sveariket av (Anm: kungens?) fadersarv,naturligtvis Alvastra och Lwdrhe. Man ansåg att Alvastra var den förnämsta av alla kloster såväl i Sverige som i Danmark, Norge och Tyskland. Man lade ”conventum” på någon verkligen liten ö, som kallades Lwdrhe. (Lurö) Därför flyttades detta ”conventum” för deras synnerliga fattigdoms skull från ön (till ett ställe Anm: text saknas) som kallades Lwgnhas. (Lugnås) Sedan överflyttades ”conventus” till en skog som sedan länge var en adlig kvinnas egendom, kallat Warnhem dit detta hade flyttats, och från denna dag var detta ”abbatia” Alvastra ”monasterii” ”filia” (dotterkloster). Kort tid efter detta hade denna kvinna, Sigridh, efter påtryckningar från mäktiga och syndfulla män, fått abboten Henricium och deras ”conventum Varnhem” att flytta genom att fördriva abboten och munkarna. Då hon genom Guds dom omedelbart och med ögats snabbhet drabbats av spetälska. Hon ville mildra Guds dom och kontaktade därför abboten och hans munkar genom utsända nuntier för att återkalla dem till Varnhem. De (nuntierna) bad ödmjukt om att få återskänka och överlämna (Anm: ett dokument), att för hennes själs och hennes synder, skulle hennes arv vid slutet av hennes liv skänkas bröderna.Och detta bestämdes sålunda."

Externa länkar och källor[redigera | redigera wikitext]

Nordisk litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Edward Ortved: Cistercieordenen og dens klostre i Norden, J. H. Schultz forlag, København 1927
  • Johansson, Hilding: Ritus Cisterciensis: Studier i de svenska cisterciensklostrens liturgi, Lund 1964, i serien "Bibliotheca theologiae practicae"
  • Jean-François Leroux-Dhuys (text) & Henti Gaud (foto): Cistercienserkloster, historia och arkitektur, Könemann, Köln 2001, ISBN 3-8290-5370-3