Dödsfuga

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En orkester med lägerfångar i Mauthausens koncentrationsläger 1942.

Dödsfuga är en dikt av den tyskspråkige lyrikern Paul Celan, vilken med lyriska medel tematiserar den nazistiska judeutrotningen. Den tillkom mellan 1944 och 1945 och trycktes första gången i en rumänsk tidskrift översatt till rumänska i maj 1947. Den tyska versionen publicerades 1948 i Celans första diktsamling Der Sand aus den Urnen,[1] men fick en större uppmärksamhet först när den togs med i nästföljande bok Mohn und Gedächtnis (1952).[2] Kännetecknande för dikten är en flerstämmig uppbyggnad på samma sätt som den polyfona musikens fuga, liksom användandet av en kärnfull och känsloladdad modernistisk metaforik som diktens inledande och återkommande bild: "Gryningens svarta mjölk".[3] Dödsfuga är Celans mest kända dikt. Den har tryckts i otaliga antologier och skolböcker världen över, citerats vid minneshögtider och blivit använd på många sätt rent konstnärligt. Anselm Kiefers målning dein goldenes Haar Margarete (1981) hämtar till exempel sin titel från en återkommande fras i denna dikt.[4] Till svenska översattes dikten första gången 1972.[5]

Form[redigera | redigera wikitext]

Paul Celans Dödsfuga börjar med versraderna:

"Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt"[6]

Därefter växlar perspektivet från ett fångarnas lyriska "vi", som gräver sin egen grav, till anblicken av en "han", deras uppsyningsman, som skriver brev till sin älskade:

"En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det mörknar till Tyskland
ditt gyllene hår Margarete"

Uppbyggnaden erinrar om fugans musikaliska kompositionsprincip, i vilken olika stämmor imitativt följer på varandra i ett eller flera teman. Liksom fugans spel mellan dux och comes står även i dikten två stämmor mot varandra: "vi", offrens talkör, och "han", handlingarnas förövarfigur. De genomförs med modifikationer, variationer och nya ansatser, och skjuts in i varandra och sammanvävs. En "dramatisk struktur" blir följden, "mellan en dödsmäktig mästare från Tyskland och de judar som måste leva och arbeta eller musicera i väntan på sin död". Konfrontationen skärps stegvis, fram till förintelsen.[7]

Dödsfuga uppfattas av vissa uttolkare som en dubbelfuga med ett "vi"- och "han"-tema, lika väl som en trippelfuga med "en mästare från Tyskland är döden" som tredje tema. Ytterligare en läsning är att återgå till ett enda tema formulerat i "vi"-avsnitten, där "han"-avsnittet bildar en för fugan karakteristisk kontrapunkt.

Titelns bakgrund[redigera | redigera wikitext]

2 maj 1947 utkom den rumänska översättningen av dikten, gjord av Celans vän Petre Solomon, med titeln Tangoul morţii (Dödstango) i tidskriften Contemporanul. Det var Celans första publicering. Tryckningen åtföljdes av en kommentar från chefredaktören, vilken gav en del av verkligheten bakom. "Dikten, vars översättning vi offentliggör, grundar sig på fakta. I Lublin och andra nazistiska 'dödsläger' tvingades en del av de dömda att spela medan andra grävde gravar."[8] John Felstiner klargör vidare, att en SS-fänrik i lägret Janowska,[9] inte långt från Celans hemstad Cernăuţi, beordrade att spela upp en tango med namnet "dödstango" vid avrättningar och tortyr. Även i Auschwitz och andra läger förekom musik som en del av avrättningar och den kallades "dödstango".[10]

Uppläsning inför Gruppe 47[redigera | redigera wikitext]

Celans Dödsfuga förblev fram till publicerandet av Mohn und Gedächtnis i december 1952 i stort sett obekant. En uppläsning av Celan vid ett möte hos Gruppe 47 i maj 1952, vilket tillkom genom förmedling av några vänner från tiden i Wien, Ingeborg Bachmann, Milo Dor och Reinhard Federmann, blev ett fiasko. Walter Jens mindes uppläsningen 1976 i samtal med Heinz Ludwig Arnold. "Då Celan läste första gången sa man: 'Detta kan väl ändå ingen lyssna på!', han läste så patetiskt. Vi kunde inte hålla oss för skratt, 'Han läser ju som Goebbels!‘, sa en. […] Dödsfuga var en riktig flopp i gruppen! Det var en helt annan värld, där hängde neorealisterna inte alls med.“[11] Hans Weigel tillade, "att en del kolleger senare hånfullt skanderade: "Gryningens svarta mjölk …" och Hans Werner Richter förde fram kritiken, att Celan "läste på ett nynnande vis som i en synagoga."[12] Celan själv kommenterade i ett brev till sin fru Gisèle: "De där alltså, som inte gillar poesi – de var i majoritet – reagerade emot."[13] Genom uppläsningen blev i vilket fall chefslektören vid det tyska förlaget Deutsche Verlags-Anstalt uppmärksam på Celan, vilket ledde till att Mohn und Gedächtnis publicerades i december samma år.[14] Ernst Schnabel arrangerade efter mötet en uppläsning i tysk radio.[15]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Tyska utgåvor[redigera | redigera wikitext]

  • Der Sand aus den Urnen (A. Sexl, Wien 1948)
  • Mohn und Gedächtnis (Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 1952)
  • Der Sand aus den Urnen. Mohn und Gedächtnis (Suhrkamp, Frankfurt am Main 2003, inom ramen för Werke. Historisch-kritische Ausgabe)
  • Todesfuge. Med kommentar av Theo Buck. (Rimbaud, Aachen 2002) ISBN 3-89086-795-2
  • Die Gedichte – Kommentierte Gesamtausgabe in einem Band (Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 2003) ISBN 3-518-41390-2 ; (2005) ISBN 3-518-45665-2

Svenska utgåvor[redigera | redigera wikitext]

Sekundärlitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Elleström: Paul Celans "Todesfuge" : en dikt och en titel Ingår i: Ulla-Britta Lagerroth (red.), I musernas tjänst, s. 291-312 (B. Östlings bokförl. Symposion, 1993) ISBN 91-7139-155-X
  • John Felstiner: Paul Celan. Eine Biographie. (Beck, München 2000) ISBN 3-406-45919-6
  • Helmuth Kiesel & Cordula Stepp: Paul Celans Schreckensmusik. Ingår i: Udo Bermbach & Hans Rudolf Vaget (red.).: Getauft auf Musik. Festschrift für Dieter Borchmeyer, s. 115–131. (Königshausen & Neumann, Würzburg 2006) ISBN 3-8260-3398-1

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Betyder Sanden från urnorna
  2. ^ Betyder Vallmo och minne
  3. ^ Övers. Carl-Henrik Wittrock, 1972).
  4. ^ Betyder ditt gyllene hår Margarete. Se även målningen dein goldenes Haar Margarete (1981) av Anselm Kiefer. Saatchi Collection. Engelska.
  5. ^ Dikter i urval och tolkning av Carl-Henrik Wittrock (Fibs Lyrikklubb, 1972).
  6. ^ Carl-Henrik Wittrocks tolkning, 1972.
  7. ^ Helmuth Kiesel, Cordula Stepp: Paul Celans Schreckensmusik (2006), här s. 117; med en utförlig genomgång av fugans olika element.
  8. ^ Kiesel, Stepp: Paul Celans Schreckensmusik, s. 116, 118.
  9. ^ "Zwangsarbeitslager Lemberg-Janowska" (1941-1944).
  10. ^ Felstiner: Paul Celan. Eine Biographie, s. 57–58.
  11. ^ Heinz Ludwig Arnold: Die Gruppe 47, s 76 (Rowohlt, Reinbek 2004) ISBN 3-499-50667-X
  12. ^ Felstiner: Paul Celan. Eine Biographie, s. 98.
  13. ^ Arnold: Die Gruppe 47, s. 77.
  14. ^ Paul Celan: Todesfuge. Mit einem Kommentar von Theo Buck, s. 85 (2. Auflage. Rimbaud, Aachen 2002) ISBN 3-89086-795-2
  15. ^ Nordwestdeutscher Rundfunk (NWDR).
  16. ^ Dödsfuga i tolkning av Carl-Henrik Wittrock 1972 webblogg.se
  17. ^ Dödsfuga i tolkning av Lars-Inge Nilsson 1999 passagen.se

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]