Djurkyrkogård

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hundkyrkogård, Edinburgh
Kaknäs Djurkyrkogård, Stockholm
Minnesplats för husdjur i Eslöv

Djurkyrkogård är en begravningsplats där man begraver djur, oftast husdjur.

Att rituellt begrava hundar eller katter har förekommit allt sedan människan började ha husdjur, alltså redan för 12-14 000 år sedan, som gravfynd från denna tid har visat.

Att begrava djur på särskilda djurkyrkogårdar började man med i mitten på 1800-talet, men oftast fick exempelvis den trogne jakthunden en enkel minnessten av ägaren hemma på tomten. Den äldsta större begravningsplatsen för djur i Sverige är Kaknäs DjurkyrkogårdDjurgården i Stockholm, här fick författaren August Blanches (1811-1868) hund Neros sin sista viloplats.

Idag har varje större stad i västvärlden en djurkyrkogård, den mest kända är Cimetière des Chiens i Paris som öppnades 1899, här vilar utöver hundar och katter även hästar, apor, lejon och till och med fiskar.

I Sverige råder för närvarande brist på djurkyrkogårdar. På begravningsplatsen för smådjur i Lilla Edet, som sköts av en stiftelse, tar man emot döda djur från hela landet. Här ligger ungefär 60 smådjur begravda. I Trollhättan har man kunnat begrava smådjur sedan cirka 1995. Här är det en kommunal service och därför blir det nej till alla som inte kommer från Trollhättans kommun[1]. Stiftelsen Stockholms Djurkyrkogårdar är en ideell förening som underhåller två begravningsplatser för djur i Stockholmstrakten. En ligger bakom Markuskyrkan i Björkhagen, den andra är Gustavslund i närheten av Västerhaninges centrum. Kaknäs Djurkyrkogård administreras sedan 1995 av Stockholms Kennelkubb.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uppgifter enligt "Nyheterna.se" av den 2008-08-14

Djurkyrkogårdar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia