Djurkyrkogård
Djurkyrkogård är en begravningsplats där man begraver djur, oftast husdjur.
Att rituellt begrava hundar eller katter har förekommit allt sedan människan började ha husdjur, alltså redan för 12-14 000 år sedan, som gravfynd från denna tid har visat.
Att begrava djur på särskilda djurkyrkogårdar började man med i mitten på 1800-talet, men oftast fick exempelvis den trogne jakthunden en enkel minnessten av ägaren hemma på tomten. Den äldsta större begravningsplatsen för djur i Sverige är Kaknäs Djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm, här fick författaren August Blanches (1811-1868) hund Neros sin sista viloplats.
Idag har varje större stad i västvärlden en djurkyrkogård, den mest kända är Cimetière des Chiens i Paris som öppnades 1899, här vilar utöver hundar och katter även hästar, apor, lejon och till och med fiskar.
I Sverige råder för närvarande brist på djurkyrkogårdar. På begravningsplatsen för smådjur i Lilla Edet, som sköts av en stiftelse, tar man emot döda djur från hela landet. Här ligger ungefär 60 smådjur begravda. I Trollhättan har man kunnat begrava smådjur sedan cirka 1995. Här är det en kommunal service och därför blir det nej till alla som inte kommer från Trollhättans kommun[1]. Stiftelsen Stockholms Djurkyrkogårdar är en ideell förening som underhåller två begravningsplatser för djur i Stockholmstrakten. En ligger bakom Markuskyrkan i Björkhagen, den andra är Gustavslund i närheten av Västerhaninges centrum. Kaknäs Djurkyrkogård administreras sedan 1995 av Stockholms Kennelkubb.
[redigera] Noter
[redigera] Djurkyrkogårdar i Sverige
- Kaknäs Djurkyrkogård
- Djurminneslunden Stockholm
- Kungliga hundkyrkogården i Drottningholms slottspark (nedlagd)
[redigera] Se även
- Jurtjyrkogården, roman av Stephen King
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
- Wikimedia Commons har media som rör Djurkyrkogård.
