Dominique de Villepin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dominique de Villepin


Ämbetsperiod
31 maj 2005–17 maj 2007
President Jacques Chirac
Företrädare Jean-Pierre Raffarin
Efterträdare François Fillon

Frankrikes inrikesminister
Ämbetsperiod
31 mars 2004–31 maj 2005
Premiärminister Jean-Pierre Raffarin
Företrädare Nicolas Sarkozy
Efterträdare Nicolas Sarkozy

Ämbetsperiod
7 maj 2002–31 mars 2004
Premiärminister Jean-Pierre Raffarin
Företrädare Hubert Védrine
Efterträdare Michel Barnier

Född Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin
14 november 1953 (60 år)
Rabat, Marocko
Politiskt parti Union pour un Mouvement Populaire
Maka Marie-Laure de Villepin
Utbildning Advokat

Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin, född 14 november 1953 i Rabat i Marocko, är en fransk diplomat, poet och politiker (konservativ). Han var Frankrikes utrikesminister 2002–2004, inrikesminister 2004–2005 och premiärminister 2005–2007.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Dominique de Villepin är son till diplomaten och senatorn Xavier de Villepin och hans hustru Yvonne Hétier. Släkten Villepin hette ursprungligen endast Galouzeau. Tillägget kommer från slutet av 1700-talet, från en anmor vars flicknamn var de Villepin.

Efter magisterexamen vid École nationale d'administration (ENA) och Institut d'études politiques de Paris i litteratur och juridik gjorde Dominique de Villepin en kortvarig diplomatisk karriär. Han var välkänd som poet och författare och den litterära talangen kombinerades med ett gott intellekt, varför han snart vann anseende. På 1980-talet presenterades han för Jacques Chirac och blev dennes utrikespolitiska rådgivare. de Villepin blev 1993 utnämnd till statssekreterare under utrikesminister Alain Juppé, i Édouard Balladurs regering. Dominique de Villepin spelade en avgörande roll i Chiracs framgångsrika presidentkampanj 1995 och belönades med att utses till generalsekreterare vid Palais de l'Élysée.

Utrikes- och premiärminister[redigera | redigera wikitext]

2002 utnämndes de Villepin till utrikesminister och två år senare blev han istället inrikesminister. Dominique de Villepin har ansetts vara den Chirac helst ser som sin efterföljare.

För omvärlden blev Dominique de Villepin känd för den poetiska retorik med vilken han som utrikesminister kritiserade den amerikanska viljan att inleda Irakkriget.

Två dagar efter den franska folkomröstningen om Europeiska konstitutionen 29 maj 2005, avgick Jean-Pierre Raffarin som premiärminister, och Dominique de Villepin utnämndes till hans efterträdare.

Under premiärministertiden minskade Villepins popularitet successivt. Under oktober 2005 startade ett uppror i många franska förorter i protest mot de dåliga villkoren för landets invandrare, och den franska regeringen kritiserades dels för detta, och dels för att man inte agerade tillräckligt kraftigt mot upproren då bland annat 5000 fordon eldades upp. Nästa bakslag för Villepins regering kom under våren 2006 när den föreslog en kritiserad lag för anställda under 26 år (CPE). Miljontals studenter, fackföreningsaktivister och sympatisörer startade en storstrejk mot förslaget, vilket de menade skulle undergräva de ungas anställningstrygghet. Till sist tog president Chirac till sin vetorätt och drog tillbaka förslaget. I april 2006 avslöjades också att Villepin varit inblandad i den så kallade Clearstream 2-affären. Dessa händelser anses ha minskat Villepins möjligheter att bli utsedd till kandidat för de konservativa i det franska presidentvalet 2007. Istället blev Villepins främste konkurrent, inrikesminister Nicolas Sarkozy – med vilken Villepin har haft ett flertal dispyter – huvudkandidat för de konservativa. Sarkozy vann presidentvalet den 6 maj 2007. Villepin avgick som premiärminister i samband med Sarkozys tillträde som president, och efterträddes av François Fillon.

Nytt parti[redigera | redigera wikitext]

19 juni 2010 offentliggjorde de Villepin bildandet av ett nytt parti, Solidarisk republik. Härmed har de Villepin öppnat dörren för att kandidera som president i de kommande presidentvalen 2012 mot sin tidigare partikamrat Nicolas Sarkozy.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1986: Parole d’exil
  • 1988: Le Droit d’aînesse
  • 2002: Les Cent-Jours ou l'esprit de sacrifice, om Napoleons sista tid
  • 2002: Le cri de la gargouille
  • 2003: Éloge des voleurs de feu
  • 2003: Un autre monde
  • 2004: Le requin et la mouette
  • 2004: Towards a New World, anföranden i urval
  • 2005: L'Homme européen, medförf. Jorge Semprún

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]



Föregångare:
Hubert Védrine
Frankrikes utrikesminister
2002–2004
Efterträdare:
Michel Barnier
Föregångare:
Nicolas Sarkozy
Frankrikes inrikesminister
2004–2005
Efterträdare:
Nicolas Sarkozy
Föregångare:
Jean-Pierre Raffarin
Frankrikes premiärminister
2005–2007
Efterträdare:
François Fillon